Anpassning eller att gilla läget.

Mitt ständiga motiv - Svartbyträsket en kväll i september

In i dimman -  så brukade min man säga förr i diverse olika sammanhang. I båten i verklig dimma, vid drinken inför en fest, i samtal om livets förgänglighet och den egna tilltagande skröpligheten.

I dimma liksom i alla andra väder krävs anpassning till situationen. När man inte ser längre än en meter framför sig får man dra ner på farten. Det gäller såväl i verklig dimma som i upplevd dimma. När man inte vet vad man har framför sig gäller det att ta det lite lugnt så man inte går på nåt grund, kolliderar med nåt, eller trasslar bort sig på vägen.

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget gick mot metropolen Umeå, från norr. En vacker septembermorgon, solsken, dimma, kalhyggen, storskogar, svarta småtjärnar, blanka sjöar, några sångsvanar, tåget nästan tomt. 70 km i timmen,  det blev marschfarten. En behaglig hastighet att färdas i, man hinner se det mesta. Men egentligen skulle väl hastigheten varit betydligt högre, man nu var det anpassning som gällde. Gammal räls - troligen bristande underhåll i åratal så det var bara att finna sig i den lägre farten. Det skulle inte hjälpa att försöka påskynda hastigheten eller kliva av mitt ute i ingenstans. Det var bara att anpassa sig.

I björkarnas stad Umeå pågick  matmarknaden. Den sände ut underbara doftsignaler över stora delar av stan, i alla fall av den del där jag befann mig. Men jag var inte där för att delta i frosseriet på stan utan för att delta i Demensförbundets kongress som pågick i knappt två dagar. Här var det också anpassning som gällde. Först till det supermoderna hotellet där det var lätt att få alla möjliga slags fobier om man som jag inte gillar små stängda utrymmen (läs moderna hissar som startas med rumskortet), trappor som kräver kodkort, fullproppad frukostmatsal där man kunde träna sin sociala fobi. Hela detta hotell krävde allt jag hade av förmåga att anpassa mig.

Kongressen pågick i dagarna två. Här gällde anpassning till föredragningslistan, till måltidsordningen, till maten, till alla andra kongressdeltagare, till andras  åsikter - ja till allt som tillhör årsmötesförhandlingar. En höjdpunkt blev (trots ämnets minst sagt seriositet och tyngd) det sk yngrenätverkets träff. Vi bytte till ett betydligt trevligare hotell där hotellet definitivt var anpassat till sina gäster och inte tvärtom vilket i sig var en höjdare. Jag insåg också att det finns alltid någon som har det värre än man själv,  men trots allt elände fick vi ändå skratta ganska mycket. En helg i demenssjukdomarnas tecken, det kändes på hemvägen att jag var riktigt trött i huvudet av allt kongressande och alla möten med nya människor. Tur jag åkte buss hem, alltmer fullproppad med resenärer ju längre norrut vi kom. En räv hann jag se, förutom all växtlighet och militärfordon som drog ner tempot.


Väl hemma igen gör jag nu mitt bästa för att anpassa mig till min nya tillvara som pensionär. Ja, jag vet, jag har en bit kvar till 65 men det passade mig att gå lite tidigare. Förresten har jag inte slutat ännu, är bara ledig. Men livet som pensionär verkar vara lika hektiskt som livet som landstingsanställd. Här är nu september i full gång och jag har massor att göra ute. Nu ska trädgården anpassas efter mig (och kanske lite efter hundarna), och sluta leva sitt eget liv. Här ska bli ordning och reda bland buskar och rabatter. Jag har gått ut hårt idag med den första av de ca femtio år gamla  vinbärsbuskarna, tre till antalet. De är jättestora och har inte gett så hemskt mycket bär på senare år. Radikalt nog har jag beskurit bort i stort sett allt av den första och flyttat en liten bit av det som blev kvar av den. Och grävt upp roten, ett tungt jobb. Nu har jag två kvar att åtgärda. De står i tomtgränsen och där har jag andra planer.

Anpassa sig ska också äppelträden få göra. Där har jag stora planer när jag nu äntligen fått hem den här medhjälparen:

Mitt nytillskott i trädgårdsarbetet - grensågen
Silky PocketBoy 117, nyss uppackad

Hoppas att den funkar bättre än den jag valde ur pappas något ålderstigna efterlämnade sortiment och fastnade med tidigare i sommar. Men med det namnet (dock inte riktigt lika häftigt som  hundfönen Metro Air Force Commander)  så borde det ju gå. Bäst i test enligt Råd och Rön.

En länge undanlagd stickning har också hittat ut i ljuset igen. Det måste väl också vara en anpassning till pensionärslivet, att återuppta gamla handarbeten. Det här har snart antikvärde - påbörjades av mig 2004 och jag har väl gjort ungefär hälften. Snart måste stickorna bytas till grövre, men just precis den storleken verkar saknas i mitt i övrigt välförsedda förråd (ja, jag har stickat mycket för mycket länge sen).

Enkel mosstickning, kan faktiskt fortfarande.

Nej, med tanke på alla ej avsågade grenar i äppelträdet, de ej uppgrävda svartvinbärsbuskarna och den ännu ej utvidgade perennarabatten som fortfarande saknar de ej planterade lökarna, så måste jag nu ansluta mig till dogsen som förstår att nätterna är till för att sova så jag orkar upp imorgon innan det blir mörkt igen.