Ibland blir det lite fel

7 december 2020

Det händer att jag gör fel. Ja, precis, jag kan göra fel ibland. Den gångna veckan har det hänt mer än en gång. Närmare bestämt cirka fyra gånger. Ja det är väl inte bara att jag gjort fel, ibland har tingen hittat på egna vägar att gå som drabbat mig och ibland har jag varit lite - otänkt.

Första gången var den 1 december. Det var en ganska fin dag vädermässigt. Några minusgrader, nån decimeter snö, en blek decembersol lyste nån timme och gick ner. Månen var på väg upp och skulle vara full, fullstor alltså. Då bestämde jag mig för att det var dags att fotografera den uppgående fullmånen från Gruvberget. Lastade in kameran i bilen tillsammans med lite kassar och annat för jag skulle veckohandla sen. Jag körde upp på Gruvis, skymningen var på gång, den s k blå timmen. Mötte en bil som var på väg ner när jag var på väg upp. Såg en stå parkerad. Sen var det ingen mer än jag där. Och där högst upp var folktomt, snö, den apelsinfärgade fullmånen hade just stigit upp över skogen vid horisonten. Praktfullt! Fram med kameran. Manuella inställningar och jag tog ett antal bilder och avslutade med några mobilbilder också. Sen snabbtittade jag på kamerabilderna och tyckte de var lite mörka och kanske något oskarpa men tänkte att det syns bättre i datorn. MEN sen väl i datorn var det inte bättre. De var mörka och med vinjettering som jag inte hade gett dem. Lite tankemöda och kollande i kameran och si då förstod jag. Den var i programmet kreativa inställningar inställd på leksakskamera! Det hade jag väl själv åstadkommit vid en nattlig övning med kameran när jag inte kunde sova.

Med "leksakskamera" i inställningarna.

Nästa problem inträffade en natt när jag kom på att jag måste sätta i motorvärmarsladden från bilen i timern för att bilen skulle vara varm på morgonen. Så ut och öppna garageporten vid midnatt. Men den gick inte att öppna. Jag blev mer och mer irriterad, slet och tryckte och ryckte i handtaget, sparkade och bankade på porten och såg framför mig hur jag kallade in en akut garagetekniker, Inget hjälpte men jag fick alltmer ont i min högra handled som jobbade hårt med porten. Då kom jag på att porten frusit fast i marken. Det är en takskjutport som mot marken/betonggolvet har en gummilist. En skuvmejsel inpetad på några ställen under gummilisten löste problemet. Men handleden var inte sig själv. Och är det inte ännu. Jag har bestämt att den behöver vila sig i form och hittade ett lämpligt handledsstöd i gömmorna.

När man har rörelsebegränsningar i handleden är det ganska dumt att planera för att baka. Men det är ju ändå jultider och jag brukar faktiskt ALLTID göra pepparkakor. Och varför inte i år göra hel sats? Det är ju ändå maskinen som blandar degen och att kavla måste man ju kunna göra med bara en hand? Kanske med lite stöd då av den andra, den högra (är ju som de flesta högerhänt). Jaså skulle degen knådas också? Jaja, behövs väl inte så mycket, maskinen gör ju jobbet. Det har den klarat i cirka 40 år och klarar det säkert idag med. Och det gjorde den men det krävdes ändå lite handpåläggning.

Så nu finns det pepparkaksdeg, hur mycket som helst. Frågan är om det finns någon som kan baka ut degen. 

Även i juletider behöver kroppen hållas ren, eller kanske extra mycket behov i juletider. Jag bestämde mig för att ta ett bad i mitt bubbelbadkar. Eftersom det är längesen sist så behövde rörsystemet rengöras först. Det görs med ett rengöringsmedel som blandas i vattnet. Man fyller karet med vatten, häller i rengöringsmedlet och sätter igång massagesystemet. Då uppstår ganska snabbt ett jättestort berg av skum, klorluktande skum. Det var vad som hände, För att förhindra skum över hela badrummet skummade jag febrilt med en diskborste som råkade finnas till hands. Inte så effektivt men det funkade. Det gjorde även mina lungor - ett tag. Sen började hostattackerna och jag insåg att fönstret borde öppnas och jag borde inte stå där i klorångorna. Effektiv rengöring även av mina luftrör.

----------

Tiden går och mycket har hänt. Det här ovan skrevs som ett utkast i 7 december 2020 men blev liksom aldrig klart. Sen kom julen,  blev hunden sämre och sämre, coronan bara fortsatte, en del i bekanstskapskretsen blev sjuka mer eller mindre mycket, snön föll, jag skottade som en tok, snön började smälta och gräsmatten tittade fram, hunden Nelsson blev inte direkt piggare utan fick somna in 16 april och nu är det valborgsmässoafton - sista april - och här sitter jag och tänkte skriva ett helt annat inlägg när det här gamla bara tittade fram och påkallade uppmärksamhet.

Handleden blev iallafall bättre efter flera månader innefattande röntgen, läkemedel och handledsvila. Och anledningen att skriva kommer kanske i ett annat inlägg.

Historien om en tant och en grind

Under några års tid har jag ibland passerat en gammal och i mitt tycke vacker grind. Jag brukar kommentera det när jag passerar med mitt sällskap "titta vad fin den där grinden är egentligen, synd att den inte är uppfräschad och används". Huset som tillhörde grinden har bytt ägare ett par gånger. Nu med nya husägare så placerade de grinden på släpet tillsammans med annan skrot som skulle till soptippen.  En fråga "ska ni slänga allt det där, grinden också?" "Ja, vill du ha den så kan du ta den". Så blev jag med en 50-60 år eller mer gammal smidesgrind, 3 + 1 m bred. Min vän körde hem den till mig och här har jag börjat uppfräschningen. Ni anar inte vad en gammal grind bär på! Det rent fysiska förstås,  med den flagnande färgen, i det här fallet blyertsgrå, därunder en grönaktig rostskyddsfärg bortflagnad på sina ställen, därunder metallen med mer eller mindre rost. Och så en massa hål i överliggaren och underliggaren. Mycket arbete insåg jag efter att ha börjat ta bort gammal färg manuellt och faktiskt gjort en hel del. Men jag insåg att hålen vet jag inte hur man åtgärdar och tänkte direkt på min eminente snickare från Bagdad, han som kan det mesta om husbyggnad, renoveringar o
ch smidesjobb. Från tanke till handling. Ett mail med ett nödrop "kan du åtgärda hålen, fixa rostet,  

Före renoveringen

tänka till kring monteringen och även montera?" Självklart, var svaret.

Men under det här praktiska arbetet och processen med att inse att jag inte skulle orka med, kunna, hinna allt arbete så började jag fundera på grindens historia. Det var när jag upptäckte bokstäverna HZ och FZ lite diskret men fullt synliga i grindens konstruktion, men först trodde jag det var siffror. Vad betydde detta? Insåg så småningom att HZ var initialerna för grindens första och mest långvariga ägare, kvinnan som byggde huset som hörde till grinden. Men vem var hon? Grannarna hade känt henne i många år innan hon flyttade från sitt lilla hus. De beskrev henne som lite annorlunda, barsk kanske och inte alltid så lätt att komma överens med. FZ var uppenbarligen hennes make, som ingen av de grannar hon haft i 30 år hade träffat.

Jag blev så nyfiken på denna H att jag började googla. Jag visste att hon blev väldigt gammal, och hade bott kvar i sitt lilla hus långt upp i åren. Så förvånad jag blev när jag fick flera träffar på henne och även nån enstaka träff på hennes man. HZ hade fått en hel artikel i den lokala medlemstidskriften Öfre Gäldet för några hembygdsföreningar i Dalarna och här nedan återger jag fritt lite av dess innehåll. PO Tidholm heter författaren som skrev i Öfre Gäldet.

H kom från Lima i Dalarna, född 1913. Där var hon  fäbodkulla på somrarna men som ung vuxen var hon väldigt rastlös och längtade förmodligen bort, ut till äventyret. Hon skaffade ett tält och ett stormkök, packade lämpliga kläder och tog sin cykel ut på en lång tur i Sverige. Hon åkte norrut, kom ända upp till Kiruna. Hon cyklade även i Finland och ända bort till St Petersburg var hon. Så kom andra världskriget och hon for till Stockholm där hon hamnade i Lottakåren. Utifrån det anlände hon såsmåningom till vår lilla stad där hon bosatte sig. Hon fortsatte cykla mycket och for på turer i närområdet. Då hittade hon platsen för en sommarstuga och tänkte bygga. Men sen ändrade hon sig och beslöt att istället bygga ett riktigt hus. Hon beställde ett s k Kataloghus på postorder. Det anlände med järnvägstransport. H ordnade på något vis transport av delarna upp till byggplatsen. Där anställde hon ett antal män som skulle utföra bygget. Och den som inte följde hennes order, som bråkade, var hon tydlig med att informera om vad som gällde: "Om ni inte håller käft får ni sluta", sa hon. Jag tror inte att nån satte sig på H när hon bestämt sig för nåt. Jag tänker mig henne som en krutkvinna, som nog egentligen inte behövde någon annan än sig själv, men hon träffade ändå maken och deras relation finns ju bevarad i initialerna i grinden. Maken dog dock redan 1976, hur länge de var gifta vet jag inte. H själv levde många fler år och blev över 100 år gammal. 

Nu har ju grinden flyttat hem till mig. Uppfräschningen blev ju mer omfattande än jag hade räknat med men vad jag är nöjd! Grinden bär sin historia, nu har den fått ny färg (jag har målat alltihop, två gånger till och med), därunder är rosthålen lagade av ett proffs, rostskyddsfärg pålagd och en del upprätningar är gjorda. Grinden är på sin nya plats. Den var blyertsgrå, men nu svart. Det är jobbigt när det regnar och markens sand och diverse studsar upp och smutsar ner. Där går jag med torktrasan när vattnet torkat och smusten syns. Det är nästan lite jobbigt att vara smidesgrindsägare - men det är jag skyldig HZ.

Kudden

Så har julafton passerat och alla julklappar är utdelade och inhämtade. Varje år känns det som om jag förberett ännu sämre och ännu senare i tid än året innan. Det stämmer in även på det här årets julfirande. Och jag vet inte varför. Jo i år kan jag skylla på den extremt ovanliga händelsen att jag faktiskt är sjuk. Decenniets snuva har drabbat mig som ett åsknedslag. Jag är faktiskt ytterst sällan sjuk, de flesta förkylningar och magsjukor brukar passera förbi mig utan att slå till. Ja nåt litet kan jag väl få, misstänkt halsont en kväll och några nysningar men sen blir det liksom inget mer. När man tänker efter så var den senaste gången när jag verkligen var sjuk 1994, när Estonia sjönk. Annars skulle jag nog inte kommit ihåg det. Jag låg där i soffan och snörvlade och såg på det hemska räddningsarbetet därute på Östersjön en tidig morgon i slutet på september. Då var jag gravid med mitt första och enda barn. Ja sen fick jag en magsjuka en jul när alla andra också var sjuka, men det var ju en annan historia.

Den här förkylningen började en torsdag och borde ha varit över på söndagen. Allra senast. Men den håller fortfarande i sig och imorgon är det torsdag igen. Jag har nog t o m haft lite feber. Idag låter jag som en en gammal whiskeygubbe i rösten. Alltså så som jag tror att slika gubbar låter: lite knarriga, beslöjad, djup basröst, ganska svag. Och den som talar får anstränga sig till det yttersta för varje ord. Det får den som lyssnar också göra. Det är lättare att viska än att tala. Men alla som vet nåt säger att det ska man inte göra. Därför försöker jag prata när jag måste. Min syster som ringde i morse och var den som först hörde mig uttala något idag, hörde direkt att något var fel. Min dotter som är tillfälligt hemma just nu, erbjöd sig att inhandla diverse medikamenter. Inget hjälper, sa jag då. "Jag behöver bara få sitta vid köksbordet, tyst som en mus, och inte göra nåt annat än stirra i mobilen, trycka tangenter på datorn och försöka lösa DNs svåra sudoku"." Det kan hända att det hjälper, förresten har jag redan inhalerat min astmamedicin, det borde räcka". Hon fann sig i detta och bistod i stället med inte mindre än två hundpromenader på denna dag. Och hennes kille tog den första. Se där vad lite självömkan, röstsvårigheter och gnäll kan åstadkomma!

I november tog jag influensasprutan och även pneumokockvaccinationen. Så det är nog därför jag är sjuk nu, Det säger sig ju sälvt: förut när jag aldrig tagit nåt sånt där har jag ju varit frisk. Nu när jag äntligen krupit till korset och vaccinerat mig mot allsköns åkommer blir jag däckad av en sketen, vanlig förkylning! Fast jag anser ju att man ABSOLUT ska vaccinera sig, tro inget annat. Jag är ingen vaccinationsmotståndare om nu nån till äventyrs trodde det.

Titta noga så ser ni knapparna och bröst-
fickan i kudden. Bilden är på min man
när han fyllde 70. 

"Ja men KUDDEN då, varför skriver du KUDDEN i rubriken och sen bara svamlar om snuva och hosta, ontihalsen och vaccinationer?"

KUDDEN fick jag i julklapp av min dotter. En hemmasydd i allra högsta hemlighet, här på köksbordet medan jag tömde och fyllde diskmaskinen. Vi skakade till och med fram nya symaskinen från 2010 som både jag och dottern glömt hur den fungerade. Kudden med stort K (orkar inte skriva alla versaler längre) syddes i alla fall på detta moderna under. "Det är en julklapp", sa hon. "En som vi pratat om och som du ville ha". Det klingade inga klockor i mitt inre av detta budskap men när jag öppnat paketet och studerat Kudden lite närmare samt fått en inledande förklaring av dottern gick ljuset upp. Kudden, eller rättare sagt kuddöverdraget, är sydd av en skjorta som min käre make använde många gånger sina sista år i livet. Det kändes på nåt sätt fel att kasta den när vi städade ur han lägenhet på boendet. Den var inte i skick att lämnas till insamling för kragen var väldigt sliten. Dottern tog hand om skjortan och sa att hon skulle sy nåt av den. Och här fyller den nu sin plats i soffan bland oss vanliga dödliga och hundarna. Det känns väldigt bra. Som om han är här lite grann i alla fall, fast jag vet mycket väl att han stoft ligger väl förankrat på kyrkogården. Där är djupfryst och fullt med snö. Vi var dit vid midnatt och tände ett ljus till. Fridfullt och vackert.

Nu försöker jag blir frisk. Det är inte lätt för en som är van att vara just det, frisk. Jag säger till mig själv : "aktiv 65+are coola ner, gå o lägg dig, slumra vid TVn eller datorn, låt den yngre generationen göra grovgörat för en gångs skull." Kanske jag ändå tar itu med disken från julaftonen, svärmors servis med guldkanter kan man ju inte stoppa i diskmaskinen bara sådär. Dottern förbarmade sig just över snön.

Med fjälltält och BMW på resa i 1980talets Europa.

Eftersom det blev så många positiva tillrop på Facebook efter mitt förra blogginlägg kommer här nu den efterlängtade återblicken på det glada 80-talet. Då färdades jag genom delar av Europa med min dåvarande man P, bilen, ett fjälltält, liggunderlag, dunsovsäckar, gasolkök och en liten grill. Faktum är att vi gjorde ungefär samma resa två somrar i rad, med något olika resrutt men ganska så lika ändå. Det gör att jag kanske blandar ihop lite när jag nu ska försöka återge några höjdpunkter (eller vad som är kvar i minnets vrår) från de här äventyren.

Starten: Bilresa ner genom Sverige direkt fredagkväll efter jobbet när semestern knappt börjat. Sverige är långt och vi tog en första paus i Jämtland för övernattning hos släkten. Därefter raka spåret ner till Göteborg för nattbilfärja till Kiel genom Öresund och förbi Danmark. Tänk sen vilken underbar start måndag morgon när man strax före kl 9 står på färjedäck och ser Nordtyskland sakta passera förbi och sen lägger till i Kiel. Vi tuffar av färjan och styr kosan mot första resmålet - Hamburg.

Bloggerskan på 1980-talet. Lägg märke till var
skalmarna på solglasögonen sitter!

Tyskland. Hamburg når man ganska snabbt från Kiel så det var fortfarande förmiddag när vi började leta campingplats. Och det letandet tog slut ganska fort, en skylt i utkanten av stan visade oss rakt in genom en huskropp via en öppen port och genompassage in till en kringbyggd innergård, lummigt och grönt men inte alltför lätt att trycka ner tältpinnarna i marken. Där tillbringade vi iallafall ett par nätter för att hinna se lite av Hamburg. Jag kan fortfarande, nu mer än 30 år senare, känna den där lite kontinentala känslan när man vaknar på morgonen och hör stadsljuden och  koltrasten, känner morgonluften lite sval men med känslan att det blir en varm dag i juni. Det blev nog också varmt, eller också var jag väldigt trött efter allt resande för under hamnrundturen i båt sov jag mest. Vaken var jag däremot på kvällen när vi av en slump hittade en park med vattenorgel. Ja, jag tror jag minns rätt - vattenorgel. Någon spelade på en orgel (eller om det var från något inspelat) och i takt med musiken och dess stigande och sjunkande intensitet sprutade fontänliknande vattenstrålar upp och ner genom kvällsmörkret, belysta underifrån i olika färger som också skiftade. Jag hade aldrig sett något liknande och tyckte det var en häftig upplevelse. Sen tog vi lokaltåget, S-bahn, ut till vårt väntande tält i närheten av Hamburg Zoo som heter något annat som jag glömt just nu. Hagenbecks, tror jag bestämt.

Efter Hamburg blev vårt nästa stopp Dortmund mitt i Ruhrdistriktet. Jag hade en inre bild av Ruhr som industriområde i mastodontformat, smutsigt, grått, lite småtrist. Inget kunde vara mer fel! Visst fanns industrierna och de tätt belägna industristäderna - men grönt överallt, parkområden, lummigt, kultur och öl. Vi tältade inte, vi klämde ihop oss med Ps tyska släktingar i deras lilla tvåa en natt.

Fram hit var våra två somrar i Europa med tält snarlika. Men sen skiljer de sig åt. Och jag plockar nu lite här och där från dessa resor fram till slutet som var lika och i Kiel båda gångerna med färjan tillbaka till Göteborg. Tiden vi var ute var också lika - tre veckor, tält varenda natt och mestadels matlagning på gasolköket och den lilla grillen.

Tyskland med bil i juni och juli. Vi färdades aldrig på autobahn. Vårt mål var ju själva resan, inte att komma fram till en bestämd destination vid en bestämd tidpunkt. Därför blev det de mindre vägarna, som inte var så små, men hade det gemensamt att de passerade rakt igenom vartenda samhälle, hur litet det än var. Vi var ett bra team, P gjorde det han var bra på - köra bil. Jag gjorde det jag var bra på - att vara kartläsare. Detta var ju ljusår före GPS och mobiltelefoner. Vi hamnade aldrig fel, utom den gången vi råkade ta fel på en motorväg i Frankrike och fick köra rakt igenom Lyon istället för utanför. Men det gjorde ju inget, vi visste var vi var och det var lätt att hitta, bra skyltat.

Celle (?) i Tyskland.

Det tog alltså lite tid att ta sig genom Tyskland. Minns att vi stannade till för att handla i staden Celle, medeltida om jag inte missminner mig. Där var inte så lättorienterat, inget rutsystem i gatorna utan de gick lite kors och tvärs med vinklar och krokar. Vi parkerade bilen och tänkte - hur ska vi hitta den sen? "Men där är ju en kyrka, den blir lätt att se på avstånd" -- jo visst var det det, men det fanns ett antal kyrkor i denna stad och de var tämligen lika på lite håll.

Schweiz. I södra Tyskland hamnade vi såsmåningom i staden Heidelberg där vi tältade vid en flod, och deltog i vinprovning på slottet. Jag har glaset kvar. Sen bar det av in i Schweiz och vi hade en övernattning i Luzern vid Viervaldstätterzee. En otroligt fin liten stad, charmig.  Där talades tyska som vi nu hade hunnit träna upp en del efter en vecka eller så i Tyskland. Vår plan var att sen fortsätta över ett pass och ta oss längre in i Schweiz. Det gjorde vi också men inte den vägen vi hade planerat för där var det avstängt p g a snö i de högre delarna av passet, så vi fick välja en annan väg. Det gick uppför och vägen smalnade av efter passet, bebyggelsen blev annorlunda och plötsligt vara alla skyltar på franska. Vi kom ner i en liten by och gick in i köttaffären för att handla middagsmat. Där bakom disken stod en man som uppfyllde alla mina förutfattade meningar om hur fransmän (och fransktalande schweizare) i den positionen ska se ut: inte så kort, lite rund men inte så det störde, svart mustasch, svarthårig, och med svart basker. Och så talade har franska. Det blev lite av en chock efter att hjärnan varit inställd på tyska en vecka.

På gränsen mot Schweiz dök de upp - Edelweiss, nationell blomma
i Schweiz

Troligen någonstans i Tyskland

Inte Schweiz men väl franska Alperna,
Val d´Isère en vinter på 80talet.

I Schweiz är man nära Alperna och vi var upp till Saas-Fe, en pytteliten ort i granndalen till det betydligt mer kända Zermatt. Saas-Fe är också en vintersportort, eller var iallafall i mitten på 80-talet.  Vi hade varit där tidigare ett par gånger vintertid för skidåkning. Då var det mycket snö, minns att vi tolkade upp på berget efter pistmaskin. En kväll åkte vi nån slags rodelbana. Först transport upp med häst och släde (kan hända att jag med författarens rätt har friserat sanningen lite här), ostfondue i en restaurang på bergets topp och sen lagom orädda efter vin chaud/gluwein eller nåt annat alkoholhaltigt anträdde vi kälkarna och banan genom skogen ner till byn. Har ni sett en rodelbana nån gång? En slingrande historia, brant och med rejäla kanter, urfasade så hela härligheten blir u-formad, allt för att det ska gå så fort som möjligt. Vi fick säkert nån instruktion om hur det här skulle genomföras, det har jag förträngt. Jag bestämde mig omedelbart att köra med benen snett rakt ut i 45 graders vinkel från kroppen och med hälarna i bromsposition för att kunna trycka ner dem i underlaget och bromsa farten som man gör när man åker spark. Förresten har jag en ganska trist berättelse om vad som kan hända när man tävlar på spark mot något äldre sparkförare, ja inte jättegammal, jag är troligen själv äldre nu än vad den här personen var vid sparkåkandet med mig. Och det var jag som skadades, inte hon. Ni behöver inte veta mer än så, har spårat ur tillräckligt redan i den här reseskildringen. Åter till rodelbanan, som kanske enligt andra skulle heta nåt annat. Man fick en liten kick iväg i början av någon arrangör, där uppe vid starten vid restaurangen. Jag bromsade på som jag hade tänkt. Snön yrde, inte från banan utan uppifrån. Det gjorde att banan innehöll en hel del fluffig eller snarare lapphandskeaktig nysnö. Nysnön i kombination med mina inbromsningar ledde till att kälken aldrig riktigt fick upp farten. Så när vi, jag och kälken, nådde en plattare del av banan fick jag helt enkelt så att säga staka mig fram. Det var vintern det, i Saas-Fe, nån helt annan gång än när vi anlände dit en sommar på 80-talet. Man kan säga att det var tämligen lugnt där då. Så pass lugnt att vi vände direkt och åkte tillbaka ner i Rhônedalen, stannade till för natten i den lilla byn Visp där vi drack varsin oerhört god Irish Coffee.

Tja, kanske det är Matterhorn där i bakgrunden?

Högsta punkten i passen mellan
Schweiz och Frankrike, på väg
ner mot Chamonix.

Rhododendron i franska Alperna

Frankrike. Alperna var inte riktigt avklarade för vår del. Vi satte kurs på nästa, lite mer fashionabla vintersportort -  Chamonix. Tvärs över en högplatå i Schweiz, en smal asfaltväg, gränsen mot Frankrike och plötsligt var i Chamonix. Där var folkliv även på sommaren. Man kunde till och med äta lunch på restaurang, vilket vi gjorde. Tittade på folk. Beundrade de sommargröna skidbackarna. Färden fortsatte nedåt och vi kom till Annecy, en sån där plats som man passerat med bussen på väg från flygplatsen i Geneve till skidåkning i Alperna. Vi stannade en natt i Annecy. Mitt starkaste minne därifrån är när vi hade parkerat bilen (=vårt hem med allt vi hade med oss för tre veckor i tält) inne i samhället för att handla. När vi skulle därifrån kastade en av oss bilnycklarna  tvärs över biltaket till den andre. Låter väl inte så farligt, men jag, eller om det var P, stod på ett sånt där brunnsgaller. Lagomt långt mellan gallerpinnarna för att tappa ner något som bara försvinner i ett obestämbart djupt mörker. Men det gick bra, ingen tappade nåt, men jag fick en sån där obehaglig känsla - tänk om.

Kanske i Franska Centralmassivet?

100 kvm tältplats! Ser ni vårt lilla pyramidformade och silverfärgade tält
i mitten av bildens nedre halva? Och den grå BMWn bredvid.

I Frankrike finns också bergskedjen Massif Centrale, franska Centralmassivet. Den färdades vi igenom på vår färd söderut mot Rivieran. Minns namnet Le Puy, nån gammal ort med borg och berg. Det var inte där vi stannade för övernattning. Det var nånannanstans i en bergssluttning ner mot en dalgång. Campingen hade reception högst upp och var sedan terasserad i olika "våningar" neråt. Man anmälde sig och åkte sedan neråt till den anvisade platsen,. Det var den i särklass största egna campingplatsen jag varit med om åtminstone på den resan. Vi hade 100 kvadratmeter till vårt förfogande, väl utmarkerat. Vi ställde upp bilen i ena hörnet, fjälltältet bredvid och sedan såg vi ut över ödsligheten på våra övriga 85 kvadratmeter. På ett annat ställe, längre upp i Rhônedalen, hade vi tidigare tagit in på en liten campingplats, hårt underlag (tältpinnarna!), omgärdat med en mur. Det bestående intrycket därifrån var toaletterna: hål i golvet, två fotsteg att stå på mitt i det nedsänkta "karet" där man även hade vatten forsande runt fötterna när man spolade, handtag på väggarna att hålla fast i medan man hukande utträttade sina behov.

Från bergsmassivet styrde vi kosan mot Orange, en liten stad några mil från Medelhavet. På fälten runt staden blommade miljoner solrosor, alla vända med "ansiktet" mot solen. Vilken effekt! När vi steg ur bilen på torget i Orange kände man havsluften trots att det var flera mil kvar dit. En härlig känsla efter bergen, varma vindar från havet. Vi köpte persikor och åt i bilen, fruktsaften rann ut över kläderna.

Är det solrosor månntro? Gult i alla fall! Sydfrankrike ner mot Provence.

Pont du Gard, numera i Unescos världsarv. Kanske inte bästa bilden,
men ni kan ju googla upp en bättre. Det kunde man inte 1984.

Vi åkte genom Provence och jag tänkte hela tiden på en roman av en numera av mig bortglömd författare, men boken hette Mistrals dotter och utspelade sig i det här området. Städer med exotiska namn passerade, Montpellier. Vi gjorde en avstickare till en romersk akvedukt,  Pont du Gard. Och nu när jag googlar namnet upptäcker jag att nåt år efter att vi var där blev den uppsatt på Unescos Världsarvslista. Det var inte mycket vatten i floden Gard när vi var där, men byggnadsverket var imponerande.

Färden fortsatte söderut. Målet var Medelhavskusten, Rivieran. Vi nådde kusten mittemellan orterna Agde och Sête. Milslånga sandstränder, campingplats i sanden. Vi smällde upp fjälltältet med alu-utsida i sanden och hoppades att tältpinnarna inte skulle försvinna ner i underjorden. Troligen gjorde vi ytterligare någon form av förankring med stenar eller så, för det var ganska löst underlag så att  säga.  På natten var det varmt. Vi hade liggunderlag och dunsovsäckar. Vi hade alla tältdörrar öppna. Vi låg inte i sovsäckarna, vi låg ovanpå. Solen stekte på dagarna och det var inte lätt att hitta någon skugga invid tältet.  Men vad gjorde det när man kunde gå i barfota på sandstranden i vattenbrynet och samla snäckor av alla möjliga storlekar och utseenden.  Det var nåt med den där känslan, platsen, fjälltältet vid Medelhavet, värmen, bara några mil kvar till spanska gränsen så vi stannade ett par dygn.

Vid Medelhavet!
Kvinnan som står upp fick en svart baddräkt av mig i bildredigerings-
programmet. Tänkte att hon inte vill skylta topless som hon
ursprungligen var.

Och här har vi tryckt ner tältpinnarna i sanden och försöker
hitta skugga. Medelhavet hundra meter bakom strandgräset,
ca 10 mil kvar till Spanien men dit åkte vi inte.

Medelhavskusten blev vår sydligast utpost. Vi styrde kosan mot franska inlandet och passerade industristaden Toulouse. Sen fastnade vi igen ett extra dygn i den medeltida småstaden Cahors i ett småkulligt landskap och med en campingplats där föreståndaren gärna talade engelska, inte så vanligt i Frankrike på 80talet. En mer känd medeltida stad i grannområdet är Carcasonne. Där var vi på banken och välxlade mer pengar.  I närområdet fanns också ett grottsystem som varit bebott i förhistorisk tid med målningar på väggarna, Pech Merle. Minns guidningen på enbart franska, men en del gick ju in i alla fall.  Vi besökte också en stad där i Sydfrankrike, byggd under en klippa med kyrka och slott, Rocamadour. Byggt enligt principen de högtstående överst, dvs adeln i borgen, på mitten prästerskapet med kyrkan och längst ner vanligt folk i byn. Grottsystemet är en av Frankrikes stora sevärdheter och likaså byn under klippan.

Rocamadour

Rocamadour. 

Paris nådde vi söderifrån vid båda de här sommarbilturerna.  Vi skulle ju campa där med men det kändes övermäktigt att bara slumpmässigt hitta en campingplats. Så vi stannade till på en bensinstation i stadens utkanter och jag tog fram min allra bästa skolfranska och gick in. Jag tog kurs på snurrstället med kartor. Vecklade ut den ena kartan efter den andra för att vara säker på att inte köpa grisen i säcken, dvs jag skulle ha en karta över Paris med campingplatserna utsatta. Till slut ledsnade bensinstationskillen och stövlade fram till mig och undrade väl om jag skulle ha något eller inte. Jag hasplade ur mig min väl inövade fras och fick till svar att "den enda campingplatsen i Paris ligger i Bois de Bologne". Jaha, sa jag, köpte kartan och lämnade butiken. Vi satsade på Bolognerskogen och se där, campingen låg där den skulle i utkanten av detta parisiska andningshål och alldeles bredvid en krök av Seine. Men det var kö för att komma in. En ut och en in var det som gällde. Nåväl, vid det här laget hade vi lärt oss att säga i campingreceptionen att vi hade en bil och ett LITET tält, så vi blev insläppta och hänvisade en mikroskopisk plats mellan två andra tält. Pinnarna och sträcklinorna hamnade i princip inne i nån annans tält. Nästan. Jag törs än i denna dag inte tänka på vad som hade hänt om det hade börjat brinna.

Paris med bil är ingen höjdare så vi lämnade bil och tält och tog oss in till centralare delar med Le Mêtro. Fungerade utmärkt. Vi hann med både Eiffeltornet, Notre Dame, Louvren och att se cykelloppet Tour de France gå i mål på Champs Elysée. Samt Sacre Coeur och Montparnass, Toulouse Lautrec, saluhallarna och äta middag på restaurang. Där fick jag för första gången närkontakt med lampor som tänds på annat sätt än via en knapp på väggen. Jag gick på toan men hittade ingen lysknapp hur jag än letade, och det var ganska mörkt därinne insåg jag snabbt. EFter idogt letande utan resultat men med stora toabehov tänkte jag OK: memorera allt så du klarar dig i totalmörker och fixa det här. In, stäng dörren, lås. - - - -  och då! Varde ljus! Och det lilla utrymmet översvämmades av belysning.

Les Halles i Paris - tror jag

Inte helt okänd....

Paris från Sacre Coeur

På väg bort från Paris svängde vi förbi Versailles och hade turen att komma tidigt på förmiddagen. Det gjorde att kön var kort och vi kunde spegla oss i spegelsalen utan alltför stor konkurrens. Sedan blev det en natt till i norra Frankrike, så här långt efteråt har jag en mycket diffus om var det var.

Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Nordtyskland. Det här är definitivt två olika resor för Luxemburg kom vi in i norrifrån och körde rakt igenom utan stopp. Belgien däremot nådde vi från söder men passerade också rakt igenom till Nederländerna där vi hade en övernattning i närheten av Rotterdam. Vi gjorde en avstickare till Amsterdam för lunch och insupa atmosfären i Red Light District. Fin stad, likaså Rotterdam. Nederländerna lämnade vi via den spektakulära vägbanken som skiljer insjön Ijselmeer från havet. Tre mil. Väldigt speciellt.

Vägbanken, tre mil lång,  mellan havet och den konstgjorda insjön Ijselmeer
i Nederländerna.

Ja ni ser. Det gick att ta sig runt i Europa även utan GPS och mobiltelefon. Jag minns att jag ringde hem till mina föräldrar ungefär en gång i veckan från olika telefonkiosker, väl uppladdad med massor med mynt. Undrar om mamma var orolig. Hon sa inget om det men vi var rätt lika så jag tror hon tänkte mer än hon sa i just det fallet. Som ni vet har jag ju rätt lätt att flyta ut i långa beskrivningar om allt möjligt och det kunde nog min mamma med, men i just det här sammanhanget sa hon just inget. Hon tänkte säkert desto mer. Jag skulle ha varit jätteorolig om det var min dotter som var ute på vägarna i främmande land. I flera veckor.

Tack för att ni orkade läsa ända hit. Eller så gjorde ni som jag brukar göra när jag läser deckare: läser några kapitel i god ordning, hoppar sen till slutet, läser lite i mitten och tycker sen att det är jättetråkigt att läsa hela boken men gör det ändå.

Hursomhelst var det ganska kul att tänka tillbaka och att leta rätt på gamla diabilder, fotograferade av dem med mobilen  och skickade dem sen till datorn via Bluetooth. Det var den enda vägen jag kom på. Kvalitén på bilderna är därefter.

Med bilen som bostad, eller, se Sverige i snålblåst, småkallt(?) och snöglopp

I Norrköpings utkanter

Som vanligt har jag svårt att stoppa ordflödet när det väl rinner till, så ni erbjuds - också som vanligt - två varianter av detta inlägg.

1. Kortvarianten. Vi åkte husbil med två hundar tur och retur till Öland, såg en massa och träffade en massa folk.

2. Långvarianten (tag fram kaffe eller te, nåt gott att äta, kissa om det behövs, sen kan  ni börja läsa)
Tisdagen den 30 april styrde jag och min vän L kosan söderut för att lufta vingarna lite, träffa släkt, vänner och bekanta, eller kanske försöka fly några sorgliga minnen, eller var det för att möta våren? Vi missade (med flit kanske) i alla fall alla upptänkliga valborgsmässoeldar och eventuella fyrverkerier. De stackars fyrbenta tvingades följa med, väl förankrade i husbilens passagerarsätes säkerhetsbälten med egna säkerhetsselar. Nelsson lät mer eller mindre som en mistlur de första 60 milen, sen avtog hans röstuppvisningar allteftersom under loppet av några dagar. Den sista veckan var han i stort sett tyst under alla restimmar. Kairo sa inte flasklock under hela tiden, förutom när det fanns skäl att skälla som t ex när andra fyrbenta eller suspekta tvåbenta befann sig alltför nära bilen.

Med husbil har man bostaden  tillgänglig hela tiden var man än befinner sig. Lite compact living så att säga. Påminner lite om livet i en segelbåt, som jag också har viss erfarenhet av, fast betydligt mer bekvämt och med tillgång till det mesta som man har hemma. Eller det kanske man har i moderna segelbåtar med moderna ägare också, men inte i den Albin 78 som lystrade till namnet Pingvin, som jag färdades en del i när den ägdes av min man som också framförde den.

Husbil - jag kan inte låta bli att hela tiden i mitt huvud nynna på "man ska ha husvagn.." om ni minns den. Det gör jag, just de orden. Nu tror jag ju, utan egna upplevelser i ämnet husvagn, att det är en viss skillnad mellan husbil och husvagn. T ex att man under färd sitter i sin bostad i husbilen. Det gör man inte med husvagn. Om man inte är Långben och Kalle Anka och visar upp sig i julaftonsTV i Sverige åtminstone för den lite äldre generationen som inte är uppvuxna med smarta telefoner, datorer och hundratals TV-kanaler att välja mellan. Vi som kommer från den svart-vita tiden , för att tala ett språk som min salige makes äldre barn förstår. De är också lite till åren komna nu, börjar närma sig 40årsåldern, de som inte redan passerat den.

Man kan ju ha roligare, tyckte de nog.

Åter till husbilen. Den tog oss längs hela ostkusten från Norrbotten ner till Öland och hem igen. Ett jättetankutrymme gjorde att antal besök på bensinmackar minimerades. Kylskåp med frys, gasolspis, välfylld vattentank m m gjorde att vi knappt behövde gå utanför bilen för att handla. Fast ut var vi ju ett antal gånger, dagligen. Det såg om inte annat hundarna till även om de anpassade sig förvånansvärt bra till husbilslivet.

När man som jag är 50-talist kan det råka sig så att man tagit körkort i tidernas begynnelse, dvs i början på 70-talet. På den tiden ansågs man kunna framföra tung motorcykel om man klarade uppkörning och teoriprov för personbil, även om man ens aldrig hade sett en motorcykel på bild. Därför har jag ett AB-körkort. Det är utfärdat före 1996 och har aldrig varit återkallat. Då anses jag även kapabel att framföra personbil klass II, vägandes mer än 3,5 ton,  vilket innebär en personbil med plats för högst åtta passagerare utöver föraren och utrustad för att kunna bo i. Även kallad husbil. Således har jag nu debuterat som husbilsförare. Men lugn nu ni som hukar bakom era Volvobilar och terrängcyklar i förskräckelse och oro: jag hade en väldigt kompetent lärare som inte blev rädd vid mina manövrer, aldrig skrek eller hojtade uppmanande. Bara små konstateranden att du kunde hållit lite längre ut från diket (men det var på nästan inhägnat område före själva resan), och sedan tog han fram tidningen och studerade troligen sportsidorna. Vad vet jag, jag kollade vägen, backspeglarna och trafiken. Det blev sammanlagt 20 mil för min del bakom ratten, min kompetente lärare körde väl bortåt 300.

Sverige i början av maj 2019 var en upplevelse. Jag trodde vi skulle möta värmen och våren, jag uppmanades av L att packa shorts och baddräkt, lättare plagg och kanske en tjocktröja. Jag tog med lite mer än så och lämnade baddräkten hemma. Tur var det, för regnet stod visserligen inte som spön i backen annat än i Uppsala under några kvälls- och natt-timmar då det även snöade lite, men termometern visade mestadels  5-10 grader dagtid och strax över noll nattetid. Naturen hade dock inte förstått att det var kallt utan det var faktiskt en hel del träd i olika gröna nyanser och som blommade, mer ju längre söderut vi kom. Tussilagon blommade i dikesrenarna från Skellefteå ungefär tror jag, överblommad längre söderut, här i Boden finns de bara på vissa ställen.Vitsippsbackar från Sundsvall, gulsippsängar i Ekolsund, orkidéer på Öland där fältsippan också visade upp sig och blåsippan uti backarna stod (i Trollskogen). Slånbärsbuskar blommade i stora samlingar  i skogsbrynen i Uppland, Stockholmstrakten och hela vägen ner längs Ostkusten och på Öland. Det är verkligen vackert med dessa skyar av vita blommor i ögonhöjd. Men stickiga är de, slånbärsbuskarna.

Slånbärsblom. Blankaholm.

Gulsippor. Ekolsund

På tal om slånbär kom jag just ihåg den gången jag plockade en hel del slånbär i Uppsalaområdet. Man kunde liksom inte låta blir, de fanns  ju överallt och var stora och snabbplockade. Men ack så taggiga, buskarna alltså. Sen kom jag på den briljanta idéen som höll på att bli slutet för min hushållsassistent (ni vet en alltiallo-maskin från 70-talet eller tidigare som kan göra det mesta i ett kök utom att diska och dammsuga.).  Slånbär har en ganska stor och  hård kärna. Jag tänkte att istället för att kärna ur så kunde man använda även kärnorna i mald form, så jag tryckte ner alltihop i  hushållsassistentens  köttkvarn och satte igång hela härligheten. Behöver jag säga att det stockade igen tämligen  omedelbart, och köttkvarnen blev plötsligt helt omöjlig att plocka isär. Allt satt ihop som berg. Till slut tog jag i ren desperation fram hammaren  och drämde till på lämpligt ställe. Och se där  - problemet var löst. Och assistenten med köttkvarn fungerar ännu, 40  år senare!

Blåbärsris. Bredäng.

Nu har jag spårat ur från ämnet tror jag, husbilen som bostad eller Sverige i snålblåst och så vidare. Åter till ordningen.

Domkyrkan och Fyrisån, Uppsala

När man lever i en husbil och understundom färdas längs vägarna i den kan man inte göra som man vill. Det är t ex inte förbjudet att stanna och övernatta lite varsomhelst (allemansrätten  tror jag gäller) men det är väldigt praktiskt att stanna på en campingplats. Det gjorde vi. Där har man tillgång till elektricitet, kan fylla i vatten i vattentanken, det finns diskutrymmen och toaletter och duschar. Livet blir liksom lite enklare när man har allt det där. (Här skulle jag kunna ge er en exposé över campingplatser i Europa som de såg ut på det glada 80-talet i mitt dåvarande liv med fjälltält, trangiakök och BMW, ja det var visst en man med då också, hehe. Tre veckor i fjälltält genom Europa ger också en viss erfarenhet särskilt när det görs två somrar i rad. Men jag besparar er den berättelsen, det får kanske bli ett eget inlägg. Om ni skriver i kommentarerna att ni helt enkelt inte klarar er utan den berättelsen så k a n s k e den kommer, vem vet).

Sverige är ganska långt, så vi stannade för övernattning på ett antal ställen. Ja även för att träffa släktingar, vänner  och bekanta och se oss om lite. Tre campingplatser vill jag framhålla lite extra. Först Fyrishov i Uppsala, kanske inte för att den var särskilt outstanding i standard eller så, men det var lite speciellt att vara i Uppsala och bo så nära (bara några meter) Fyrisån.

Läget var också perfekt med hund som resesällskap. Ca 2 km in till centrala stan längs ån på promenadstigen Ändes Ån. Och där hundtillåtet fik inne i en galleria där vi mötte vänner för fika och prat en stund. Vi lyckades undvika det myckna regnandet som mest ägde rum nattetid. Nästa dag blev det en promenad ut mot det gigantiska kolonistugeområdet som visade sig vara närmaste granne till Fyrishov. Där möttes vi minsann av en jättelik valborgsmässoeld som precis tändes av ett fåtal "pangsjos". Det rådde nämligen eldningsförbud och bevatttninsförbud  i Uppsala före regnet.

Ekolsund

Mellan Uppsala och Stockholm blev det en avstickare för släktingar i Bålsta. Vägen dit gick via Ekolsund, en oerhört vacker plats med massor av vitsippor och gulsippor, kulturhistoria och fägelreservat. Tänk att jag bott i Uppsala i så många år men missat Ekolsund!

Stockholm har säkert många campingplatser men vi valde Bredäng av flera orsaker och det ångrar vi inte. Dottern bor i Bredäng och det var praktiskt att ha 1,5 km till henne. Vänner inne  i centrala Stockholm var också enkla att nå via tunnelbanan. Campingen låg 700 m från T-banan. Och utanför det strora campingområdet ligger Sätraskogens naturreservat - också en underbar plats med gamla träd, ängar, gles skog och ett stort antal stigar, några belysta, kors och tvärs genom området. Mälaren med badplats och fiket Lyran inom promenadavstånd och bäst av allt: stor välinhägnad hundrastgård precis  utanför campingen. Så praktiskt det också var att dottern och hennes kille var hundvakter när vi åkte T-bana in till stan för middag på restaurant med Ls vänner. En trevlig kväll.

Nelsson, Kairo. Belinda. Zally, Vira, Tore.

Trevligt var det också att träffa dottern och ännu mer upphaussat blev det för pudelgubbarna när Nelssons uppfödare med vidhängande pudelflock dök upp. Ett kärt återseende, fast jag tror att Nelsson var mer intresserad av de ljuvligt doftande fyrbenta damerna än av urmodern herself, så att säga.

Söderut från Stockholm och planen var en supercamping i Västervik. Där missade vi receptionens öppethållade med tio minuter och de hade totalt missat att på ett enkelt sätt upplysa besökare om var recptionen var och vilka tider de hade öppet. Lite googlande gav mig telefonnumret och en automatröst upplyste att receptionen stängde kl 18. Det går i och för sig att förstå eftersom det fortfarande är lågsäsong och det är säkert dyrt att bemanna på udda tider för ett fåtal gäster. Men tydlig, lättillgänglig och adekvat  information är inte svårt att ordna.

Blankaholm. Utsikt från parkerad husbil.

 Vi började bli trötta och  avgjorde att vi stannar på första bästa ställe som är öppet och så hamnade vi i Blankaholm ett par mil söder om Västervik. Vis av erfarenheten kollade jag deras hemsida innan vi svängde av mot kusten. "Anmäl dig i receptionen. Den är öppen jämt, om ingen är där - välj en plats, installera dig, skriv en lapp med namn och bilens reg nr och stoppa i lådan så kommer vi sen och kollar" . Perfekt!!! Ett underbart ställe med en pratsam ägare. Lugnt och tyst, kolsvart natt med stjärnhimmel, sjöfågel med ödsliga ljud i den svarta natten, Kan verkligen rekommenderas.  Även här fanns förresten ett naturreservat som granne.

Blankaholms camping

Morgonpromenad  på Blankaholms camping

Ölandsbron från fastlandssidan

Nästa dag nådde vi målet, mina vänner på Öland. 30 år sen sist jag var där. Bron fanns även då, men min kompis hade sålt sin lilla stuga och de hade byggt en ny, större. Så kul det är att träffa gamla vänner för mig, nya för L. Vi såg delar av norra Öland i kyligt och blåsigt väder, samtidigt som jag hade en viss oro för pudelherrn N , som plötsligt inte ville sätta ner ett av benen. Samt alla fästingar vi plockade från hundarna. Baksidan av att vistas i Östra Svealand med fyrbenta vänner några dagar. Nåväl, med lite handpåläggning, sårtvätt  (utan synliga sår) och nerkortade promenader  blev det bättre.successivt med tassen och nu är han som vanligt igen.

Det blåste rejält på Öland och brevlådelocken klapprade
i vinden  som dåligt fastsatta lösgommar.

På Öland finns ca 300 kvarnar i mer eller
mindre bra skick och för olika ändamål. 

I Trollskogen på norra Öland

Mer troligt en fältsippa enl min botanikervän på Öland

På vägen hem gick det undan lite mer, Tror vi fick hemlängtan helt plötsligt. Två  övernattningar mellan Öland och Norrbotten och 20 mil bakom ratten för mig så var vi plötsligt hemma igen. Ja det var ju lite längre än 20 mil, men det var vad jag bidrog med. Nu ska jag träna mer på stadskörning med husbil och hur man parerar trottoarkanter, trafikdelare och rondeller. Men de jättestora broarna som  vi passerat (Höga-kusten-bron och Ölandsbron) tror jag inte jag vill köra över med husbil.

På väg norrut.

Fotnot: Resan gick sträckan Boden-Skellefteå-Sundsvall-Uppsala-Bålsta-Stockholm/Bredäng-Södertälje-Västervik-Blankaholm-Öland. Sen tog vi samma väg hem igen med stopp för övernattning i Bredäng och Härnösand. Vi var ute 11 dygn.