Livet och döden

Allhelgonahelgen är slut. En tid för eftertanke. Jag tänker på de döda i min närmaste släkt
- mamma död 1990, 67 år
- pappa död 2009, 85 år
- min systerson Mikael död 2010, 31 år
och alla andra som lämnat livet för unga och alltid alldeles för tidigt. Man är aldrig beredd.


Jag tänker också på de allra äldsta i min släkt som fortfarande lever
-moster Inga 85 år i år
-faster Mia också 85 år i år
-farbror John som fyller 95 år om ett par dagar.
Det blir allt viktigare att komma ihåg dem, att ringa dem, att hälsa på dem.

Och så ser jag mig runt i min egen familj:
-Tonåringen i starten av gymnasiet med all den energi, nyfikenhet och tron på sig själv som allvetande som präglar tonåren.
- Min man som inte är frisk men alltid sagt att han ser sig som odödlig.
- Jag själv, surtanten som tänker för mycket, försöker få ihop tillvaron och alltemellanåt försjunker i dagdrömmerier. Nu hittade jag nyss den i mitt tycke mycket vackra sången Koppången på youtube. Passar i allhelgonahelgen, passar i jultid, passar när man tänker.