När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.