Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.