Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.