Två tanter törs...

Efter mitt senaste sorgliga inlägg har tiden gått och livet fortsätter för oss som finns kvar. Sommaren närmar sig sitt slut (eller är väl slut för nu är det ju september helt plötsligt) och har som vanligt varit alltför kort. Men en hel del har jag ändå hunnit med och här kommer en resumé över mitt senaste "äventyr".

Två tanter törs ..... vadå? Jo att återuppleva lite av vad en fjällvandring kan innebära.  De gjorde det förra gången som något yngre, kanske inte direkt tanter på den tiden då 1990. Den gången hade de inte ens fyllt 40 år, nu ligger de närmare 70 än 60. Den gången gick turen till Jämtlandsfjällen med Storulvån som start och Sylarna och Blåhammaren som mål, tält, sovsäckar och stormkök var med även om det blev en natt inomhus i Sylarna efter ihållande spöregn en hel dag.  Den här gången blev det Björkliden, stormköket var med men tältet och sovsäckarna var utbytt mot boende i stuga. Sylarna och Blåhammaren byttes mot Silverfallet, Kratersjön och Nuolja/Kåppasvagge via dagsturer.

Oceaner av tid ligger mellan de här två fjällturerna. Tänk vad 28 år kan innebära! Den skrivande tanten fick en ny man, flyttade ett par gånger, tog en examen, fick barn, köpte hus, gifte sig, blev specialist i sitt nya yrke, skaffade den ena hunden efter den andra, fick nya vänner, blev pensionär, blev änka, nånstans däremellan en ny manlig vän, nya uppdrag i föreningslivet och ja - livet lever vidare. Den andra tanten har hållit kontakten med den första genom alla år och ibland har de träffats, med eller utan män, och nu var det dags att äntligen återuppleva det där med fjällvandring igen. Och så bra att det blev just i år - 50 års vänskap att fira!

Torneträsk

Tåget blev starten på resan, liksom förra gången. Då möte i Storulvån, nu gemensam tågupplevelse en halv dag i Norrbotten upp till Björkliden. Upplevelsen fortsatte sedan med uppvärmningsvandring ner längs Råkkasjåkka till Silverfallet och Torneträsk. Allt gick bra. Ingen ramlade, ingen bröt benen, inga skavsår. Bara svett och vackra vyer, forsande och porlande vatten, vågorna slog mot stenarna vid Torneträsk strand och tanterna slogs med de påträngande långvingade flygfäna som inte var myggor och visade sig finnas även uppe på kalfjället nästa dag.

Kratersjön 

Dag två började tanterna med vandring uppför. Målet var att komma upp på högplatån mot Låktatjåkka, vandra en bit på den längs den s k Färdledarleden och sedan vända och gå Sommarleden tillbaka. Vädrets makter ville dock annorlunda. Högplatån behagade ligga insvept i moln och vandrerskorna insåg att utsikten därifrån skulle mest bestå i att beskåda de egna kängorna, stigen och några stenar i närområdet och inte ge någon vacker milsvid fjällutsikt. Därför vände de i branten upp och beslutade att istället besöka Kratersjön. Sagt och gjort. Kratersjön var riktigt tjusig uppifrån betraktad, och vindskyddet där gav precis det, vindskydd vid lunchen. Här visade det sig att stormköket, som tant nummer två så frimodigt packat ner tillsammans med en liter Tenol (den nya tidens bränsle för stormkök), trilskades. Vatten skulle kokas till lunchsoppan. Men hur får man upp brännaren när locket kärvat fast för att det inte varit använt de senaste tio åren? Man vrider med sina svaga händer, gamla och trötta som de är utan kraft, man svär, man byter hand, man bänder. Inget hjälper. Men så ett slag med gaffeln och vips, Sesam Öppna Dig, locket lossnar och den söndervittrade gummipackningen ramlar ur, vatten kokas och lunchen räddades.

Vid Kratersjön

Kvanne

Fjällvandring kräver alltså utrustning. Den andra tanten hade en modern utrustning med dagsturssäck av softpack-modell, välsittande vandrarkängor och för ändamålet passande vandringsbyxor. Den här tanten hade skakat fram sin ryggsäck (med stålrörsram) med plats för en veckolång tur och Graningekängorna, allt inköpt någon gång på 1970-talet och flitigt använt fast inte de senaste 28 åren. Typ. Detta toppades med ett par nyinköpta tunnare brallor med förstärkningar här och där, anpassade för friluftsliv, 400 kr på rea. Fick vikas upp två gånger för att passa tantens inte alltför långa ben, en kortare modell hade inneburit behov av snabbantning 10 kg över buk och bak inom loppet av ett dygn. Det var lättare att vika upp benen, inte sy upp, det hanns inte med.

Den tredje dagen blev det sovmorgon för att passa ihop med bussen till Abisko. Många andra hade tänkt samma sak men det var inte så många som steg av i Abisko.  En uppförslutning i några hundra meter och där var den: linbanan upp på Nuolja. Tanterna fick hjälp av linbaneskötaren att parkera i linbanesitsen. Linbaneskötaren försäkrade också att ryggsäcken med stålrörsram skulle ligga säkert i en egen liftkorg hela vägen upp. Det gjorde den också. Efter kaffe och te i restaurangen vid linbanetoppen anträdde de två damerna, eller tanterna om man så vill, den tredje dagens fjälltur.

En av fotograferna i denna berättelse

Nuolja reste sig pampigt något till höger, dvs norr, om tanternas tänkta vandringssträcka. Den gick längs en markerad led på skrå så sakteliga uppför mot ett pass på ca 1050 m ö h. Åt andra hållet, i ostsydostlig riktning, låg långt bort den magnifika Lapporten. Det visade sig att de två tanterna, tillika ungdomsvännerna, båda hade tillbringat nån tältnatt i Lapporten nån gång under förra seklet, båda hade kommit in i Lapporten "bakifrån". Ett märkligt sammanträffande. Lika märkligt, nästan, som  den gången de möttes på en stig långt in i Padjelanta vid Staloluokta efter att inte ha setts på flera år. Underliga äro ödets vägar.

Kåppasvagge

Bloggerskan

Nåväl. De två ungdomsvännerna, nu lite till åren komna, vandrade frejdigt upp i passet och såg på håll andra vandrare som besteg Nuoljas topp, eller försvann i full fart som stengetter över fjället, med lätta steg i snabbt tempo. På andra sidan passet bredde dalgången Kåppasvagge med bäcken/vattendraget Kåppasjåkka ut sig. Tanterna började en lång nerförsvandring mot den på kartan markerade sommarbron som skulle ta dem  över den strida jokken. Men först blev det lunch med vacker utsikt över fjällsidor och vattendrag, växtligheten och nån fågel som hördes i fjärran, lite regn kom också. Inga människor syntes längre till. Jo förresten, långt därborta, på andra sidan jokken vid stugan (mer i utseende av en jordkåta när den besågs lite närmare) som på kartan betecknades som låst, gick en person som snart försvann ur synfältet.

Kåppasvagge och Kåppasjokka.
Nånstans därnere är sommarbron.

Utförslöpan blev allt brantare ju närmare de två kom jokken och ju längre ner de kom. Det blev på gränsen till klättring, och stödet av en vandringsstav var bra att ha. Till slut fanns den där iallafall, sommarbron. En modern historia i nåt lättmetallmaterial. Verkade stadig. Men krävde en viss ansats för att komma upp på, sen rakt över och så -------- den första tanten tvekade, gjorde en avancerad inre beräkning av sin egen förmåga, sin benlängd, sin motivation, sin styrka, kollade var foten skulle placeras vid landningsplatsen, kastade över staven, tvekade, tog mental sats och genomförde det mer än en meter långa hoppet som krävdes för att nå fast mark. Tant nummer två i kön kom fram till avgrundsgapet, tog en snabb överblick, tänkte att om tant nummer ett hade klarat det så borde även tant nummer två klara det, kastade över staven, gjorde troligen samma inre överväganden som tant nummer ett, tvekade i tio sekunder och tänkte sen att det går inte att tveka och så HOPP! Båda tanterna hade därmed klarat ett hopp jämförbart med det Ronja Rövardotter och Birk gjorde över Helvetesgapet. De pustade en stund och samlade ihop den mentala styrkan igen, drack vatten, tog ett kex och trängde sig sen igenom ett videsnår icke-av-denna-världen-i-storlek och längd. Plötsligt befann de sig sedan i nedre delen av liftsystemet i Björkliden, men än var strapatserna inte slut. Den på kartan välmarkerade leden var i verkligheten inte markerad alls, men det var ju inte alltför svårt att hitta till Hotellet vars flaggor fladdrade i vinden väl synliga på långt avstånd. Problemet var att hitta nästa bro, den över Rakkasjåkka nånstans uppe vid hotellbackens topp, eftersom även denna bäck var i stridaste laget för vad. Så småningom dök dock markeringen på träden upp och den här bron var som en dans att ta sig över. Sen uppskattade tanterna att de bokat en stuga med bastu, det behövdes efter de sista timmarnas vandring med brohopp och videsnår. Den middag de blev bjudna på i hotellrestaurangen blev en behaglig avslutning på dagen.

Helvetesgapet

Vad gör man inte för att fira 50 års vänskap?

Tack min bästa vän från gymnasiet för de här dagarna i Björkliden