Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, lördagen den 30 mars

Ja så är det, sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Idag 30 mars, är det årsdagen av min mans död. Ett år som gått väldigt fort, med sorg och saknad, begravning, gravsättning, arvsskifte men också nya, roliga erfarenheter, nya vyer, nya bekantskaper, föreningsarbete med glädje och kamratskap men även ilska och frustration.

Åke 1946 - 2018

Sorgen, ett år sedan min man dog.
Min man Åke - så här beskrev jag honom i minnessidorna på begravningsbyråns webbplats:

Åke - passar dragspel i båt?

Åke - stockholmare som tvingades bli Eskilstunabo en tid under tonåren men återvände till Stockholm, såsmåningom frivillig bodensare.

Åke - två äktenskap och fyra barn. Omtänksam, social, glad, visslande. Hemmapappa när det var ovanligt. Fiskpinnar, pizza, pytt-i-panna från frysdisken - är det pappa som lagat mat idag?

Åke - andningsassistent i intensivvården och läkarutbildning i Stockholm, från patologi på Huddinge via lungläkare till reumatolog i Boden. Luncherna  i matsalen med kollegor lika viktiga som jobbet och fikat.

Åke - musikälskare allt från Hasse&Tage til Bach, Beethoven, Mozart och de andra stora klassikerna, körsångare från tonåren, självlärd på dragspel, piano och gitarr. Körövningar, körkonserter, körfester och körresor.

Åke - seglingsälskare med skepparexamen. Neptunkryssare till Albin 78, Stockholms skärgård och Luleå långgrunda dito. Bryggseglingar, ligga på kryss, ligga på svaj, grundstötningar, avmastningar i halvstorm. Likskär, Junkön, Kluntarna. Och alla möjliga hamnar och fjärdar i Stockholms skärgård.

Åke - du är nu på din sista seglats in i evigheten. Hoppas du får både kryssa, länsa för vinden och ligga på svaj för ankar i nån mysig hamn!

Det där sammanfattar  mycket som var min man. Jag är glad att jag skrev det då, för med tiden bleknar minnet litegrann, saker flyter ihop mer och mer tycker jag, ju äldre jag blir. En sak som jag inte skrev då var om hans humor. Min man hade ständigt en dålig historia på lut. Och han var också en person som samlade på diverse saker, eller hade svårt för att kasta bort något kanske. Det har lett till att jag ägnat en hel del tid till att rensa bort allt möjligt. "Jag är mannen som har allt - överallt", som han sa själv. 

Idag (eller egentligen igår lördag 30 mars, klockan har passerat midnatt som vanligt när jag fastnar vid datorn) har jag varit till hans grav och tänt ett ljus och lagt dit rosor. De fick en liten snöhög som vas och stöd. Ännu är det väldigt mycket snö här, men det har också tinat bort oerhört mycket de senaste dagarna då det varit plusgrader dygnet runt och blåst en hel del. Jag såg ett gäng grabbar i nedre tonåren ute på cykel nu ikväll. Det är väl ett vårtecken så gott som något! Inga hjälmar, inga lysen, inga reflexer och bara mörka kläder. Surtanten mumlade nån sur kommentar om dagens ungdomar och deras päron till föräldrar. Och hundarna höll med. Andra vårtecken som nästan är en förutsättning för cykling här är att gatorna nu har isrivits (fyra vändor med jättetraktorn till Nelssons och Kairos förskräckelse) och snöplogvallarna på de lite större vägarna är skurna på längden. 

Trots rubrikens dystra besked ser ni kanske ändå en viss ljusglimt här i texten. Man kan inte sörja hela tiden, det måste  finnas plats för annat också. Det  är jag övertygad o  att det skulle gjort för min man om våra roller varit utbytta. Jag tänker mycket på honom, fäller en tår då och då, men  mitt nuvarande liv lever jag fullt ut.

Sommaren 2010.
 Överst Nelsson, hans kullsyster Monya  och deras mamma Malva.
Mellan: Lilla Kairo ca 3 månader, Monya, Nelsson.
Nederst: Monya, Kairo och så Nelsson i sladdposition o full fart..

14 februari - Alla hjärtans dag. Till minne av min pappa.

Idag är det alla hjärtans dag - en dag fylld av hjärtan i de sociala flödena. Mina hjärtan går till de döda, och just idag särskilt till min pappa Sven. Idag är det exakt 10 år sedan han lämnade oss för evigt, 85 år gammal.  De sista åren i livet bodde han på ett demensboende, men jag tror inte att han själv förstod det för då var han sjuk.

1953

Helst minns jag min pappa som lite yngre, när han i sin krafts dagar hela somrarna gick omkring och påtade i trädgården. Med bar överkropp och jeans och träskor, en gummihink i ena handen och en spade i den andra utförde han allt tänkbart trädgårdsarbete.  Förmodligen använde han en hel del andra redskap också, eftersom han ansade rosenhäcken, klippte gräsmattan, grävde upp potatis, slipade knivar, plockade vinbär, hallon och körsbär och en massa annat. Det där påtandet stod nog mamma mest för, och sen gav hon pappa order om vad som skulle göras och han satte igång. Han var alltid riktigt solbränd om somrarna medan mamma var mer, ja jag måste säga det : grisrosa, som jag. Pappa hade ett mer svartmuskigt utseende som min syster i viss mån ärvt medan mamma hörde till den mer ljushyllta sorten liksom jag.

Mamma och pappa 1964. 

Pappa utförde det mesta arbetet för hand. Motorgräsklippare tyckte han var ett otyg. När det skulle dräneras kring delar av huset grävde han med handkraft runt tvättstugehörnet och satte upp nån form av fuktisolering. Då var han i 70-årsåldern. På 50-talet byggde han till stor del själv huset som vi sedan flyttade in i. Det var beboeligt när vi flyttade in, men inte mer än så. I vardagsrummet fanns inget golv än, där var bara sågspån och reglar. I källaren var det heller inget golv, där var "stampat jordgolv" och vi hade svamp i det som så småningom blev tvättstuga. För att ta oss in i huset gick vi på en"landgång", dvs tre långa plankor ihopsatta med tvärslåar med jämna mellanrum, som ledde från marken upp till ytterdörren. Ett äventyr för oss småungar! Vi hade heller ännu ingen trappa ner till källaren, men den kunde man gå in i direkt från markplanet ute eller via stege ner från hallen.

Sven 1964
 5 december 1923- 14 februari 2009

Jag såg häromveckan att mitt barndomshem, vårt hus som mamma och pappa byggde, var till salu igen. Det fanns ett fyrtiotal bilder från insida och utsida och  trädgården. Det var ingen rolig syn. Alla rosor var borta, inga rabatter fanns kvar, gräsmattan var delvis utbytt mot stenläggning och altanen hade fått en förfärlig överbyggnad eller rättare sagt utbyggnad med inglasning som inte alls passade ihop med huset. Inuti huset var allt vitt och toppmodernt, ett helt nytt kök var inmonterat. Vill ni se bilder? Googla Karlhovsvägen 40, Södertälje. Pappa skulle vända sig i graven om han såg det.

Där kom jag viss bort från ämnet en stund, det blir lätt så när man börjar tänka och det ena ger det andra. Hursomhelst: min pappa var uppvuxen på Sollerön under väldigt fattiga förhållanden, men han var sparsam - "man är ju som en ekorre", som han sa - och händig och tog sig fram i livet. Han jobbade med sprutlackering inom industrin, och han som hade 6-årig folkskola i grunden läste en hållfasthetslära på distans under tiden, övergick så småningom till att bli fastighetsskötare, tog körkort när huset var klart och vi köpte vår först bil kring 1962.

På fritiden var min pappa fackligt och politiskt engagerad, förutom hus och trädgård. Han och mamma var också med och startade Dalaföreningen i Södertälje i början av 1950-talet, en sammanslutning av dalfolk som ville träffa varandra och ha kul tillsammans. Föreningen levde kvar i ett antal år men det blev till slut pappa som ordnade med försäljning av den stuga föreningen byggt till sig men som inte användes längre när föreningsaktiviteterna började dö ut och föreningen somnade in på 1990talet. Som pensionär  engagerade han  sig i PRO och där höll han i promenader för den som ville. Det var nog mest tanter. De tog bussen ut nånstans som pappa bestämde och sen gick de tillbaka. Eller tvärtom

Vi som är kvar minns dig med värme, kära pappa!