Tåg genom Europa!

Boden 23 maj 2016: en kvinna i sina bästa år tar en taxi till järnvägsstationen för att det regnar. Det regnar mycket, för mycket för att promenera med den nyinköpta ryggsäcken som går att dra på hjul och har en liten extraryggsäck kopplad som en koalabjörn som hänger på sin mammas rygg.  Detta är starten på två veckors äventyr på tåg i västra Europa. Eller äventyr och äventyr, resesällskapet har en kompetent ledare som på ett mycket förtjänstfullt sätt förberett allt som går att förbereda. Kvinnan i sina bästa år behöver egentligen bara hålla reda på sig själv.

Nästa dag anländer de tre resenärerna till kontinenten, dvs Köpenhamn. Känslan är kontinental, de letar ett matställe som ska finnas på slakthusområdet. Det finns där också, precis som tidningsartikeln berättat, men sällskapet är för tidigt ute, de har inte öppnat än. Sällskapet hittar ett annat ställe där en formidabel måltid med vin intages som start på det verkliga äventyret, det som sker i Utlandet. 

Resan fortsätter nästa dag med tåget ner genom Tyskland, tågbyten i Hamburg och Mannheim och   det tyska landskapet med fält och slätter i norr blir alltmer kuperat söderöver, dalar avlöses av berg, tåget går genom tunnlar.  På kvällskvisten blir Tyskland Schweiz och Basel i  "övre vänstra hörnet" av  Schweiz tar emot resenärerna med lätt duggregn men ändå sommarvärme. Dagen därpå skiner solen och Basel visar upp sin bästa sida. I Donau går en liten färja tvärs över vattnet nedanför den vackra katedralen, på det centrala torget lyser Rådhuset upp med sina färger och otroliga tak. 

Två nätter i Basel får räcka. Sällskapet styr kosan mot sydväst, passerar på morgonen gränsen till Frankrike och tågbyte i Mulhouse och Lyon. Här är hårdbevakat av den franska tungt beväpnade polisen som patrullerar järnvägsstationerna i grupper på fem unga män i skottsäkra västar och med k-pistar.  I Sydfrankrike blir det passkontroll ombord på tåget för första gången innan det går in i Spaniens norra delar och så småningom når Barcelona.

Barcelona härbergar sällskapet i flera dygn. Boende på air´b´n´b - en lägenhet i Barcelonas centrala delar. Sagrada Familia, Joan Miro, Barcelonetan, Gaudi, La Rambla. Bussrundtur. Strejk i tunnelbanan. 

Efter Barcelona snabbtåg i 300 km i timmen till Madrid. Det spanska landskapet susar förbi, blir alltmer höglänt men ändå flackt. Madrid Atocha - här finns på järnvägsstationen en tropisk trädgård med palmer o allt möjligt inomhus . Och en fantastisk restaurang - Samarkanda. Resesällskapet beslutar sig för lunch där innan taxi till hotellet vid Plaza del Sol. Den lunchen blir en höjdare bland fint folk. Madrid har många monumentala byggnader, är varmt, folkrikt, poliser finns överallt, jättestor stad, museum, utsiktstorn.

Madrid har en till järnvägsstation, Chamartin.  Därifrån tar sällskapet nattåget till Lissabon efter att ha besett även Madrid från en bussrundtur och insupit folkliv vid Hotell Europa och andra ställen, ätit gott och mycket, druckit vin och flanerat i stor park. 

Lissabon, för två av de tre i sällskapet är det halvlek i tågluffandet. För den tredje är det slutmålet. Lissabon - Alfama! Fadomusik! Branta backar, trånga gränder och trappor, lätt att villa bort sig, läderhantverk, vinho verde, goda bakverk, fantastiskt boende i lägenhet i Alfama. 

Lissabon 5 juni 2016: samma kvinna i sina bästa år kramar tidigt på morgonen om sina resekamrater, tar en taxi från Santa Apolonia till flygplatsen, inte för att det regnar men det är för långt att gå även om det bara är 7 km. Flyget går till Stockholm och sedan vidare norrut. En två veckor lång resa genom Europa är slut. 

MEN: Det här var bara en översikt. Mer kommer en annan dag. Kanske.

Mental förberedelse eller hur ska det här gå?

En plats för mental återhämtning eller förberedelse.
Kagghamra på Södertörn, som jag besökte i somras.

Morgondagen (eller kanske snarare dagen) stundar om några timmar. Dagen när jag ska återuppta min träning. Kroppen ska användas till nåt den inte är van vid. Vattengymnastik. Det har jag inte ägnat mig åt sen urminnes tider. Om det inte räknas som gymnastik när man gräver upp vinbärsbuskar så svetten lackar och jorden ryker, eller sågar ner syrener så kvistarna flyger och kroppen duckar undan fallande stammar. Eller när man pustar uppför backarna på Gruvberget med hundarna en kylig höstdag, eller skottar snö så ryggskottet förtvinar. Och vatten kommer man ju i kontakt med alltsomoftast.  Det kanske till och med kan räknas som vattengymnastik när jag duschar en pudel av den motsträviga modellen, blöt blir jag och röra mig i de mest märkliga vinklar får jag göra. Det blir till att stå på knä vid badkaret eller bryta ryggen när pudeln ska först blötas, sen schamponeras, sedan sköljas ur, impregneras med nåt kufiskt som kallas conditioner  som inte ska sköljas ur och sen handduktorkas. Allt under det att pudeln ålar runt i det ganska stora badkaret, letar efter en chans att lura matten och hoppa ur (det har hänt att väl inschamponerad pudel fått jagas in i badrummet igen).

Vattengymnastik. Hör bara hur vackert det låter. Man kan se framför sig damer (så var det i a f förr) i baddräkt, damer som graciöst rör sig i bassängvattnet till musik och med en ledare som gör alla rörelser utan vatten, däruppe på bassängkanten . Man blir inte svettig. Men jag drar mig till minnes hur fruktansvärt kallt det brukar vara när man kommer från omklädningsrummet och innan man når bassängen, där vattnet inte heller känns jättevarmt från början. Tacka vet jag barnbassängen, den där alla över 5 år (utom min dotter då förstås, hon är om möjligt mer kortvuxen är jag, när hon som 5-åring gick i simskola och de började i den bassängen för att alla bottnade) bottnar överallt och där vattnet är varmt och skönt.

För att kunna delta i vattengymnastik krävs någon form av lämplig klädsel, åtminstone när vattengymnastiken äger rum på ett offentligt badhus under dess ordinarie öppettider.

Jag har således inventerat lådor och skåp på jakt efter baddräkt. Härovan ser ni resultatet. Man kan väl säga att bikinin sorterar ut sig själv inte bara för att kroppen och bikinin inte på länge träffat varandra utan även för att underdelen helt saknar resår upptill. Den rosa, prickiga har också blivit utsorterad. Och det beror främst på att axelbanden är avhuggna på ena sidan. Detta har åstadkommits av en av husets fyrbenta i brist på bättre sysselsättning. Och jag tar inte risken att köra utan axelband. Tänk er när man står där i vattnet och viftar med armarna och trampar vatten med benen (eller hur det nu går till, det är som sagt väldigt längesen jag var med på vattengympa, kanske mer än 20 år sen) och då glider baddräkten neråt, och mer kropp visas upp än som var meningen.  Sedan kommer vi till den helsvarta, den verkar ju OK så här till synes, men den har ett reparerat axelband om jag inte missminner mig och är nog lite uttöjd av nån anledning, samt lite väl urringad. Återstår den tvådelade baddräkten, den i nedre högra hörnet. Här kan jag nog räkna med att underdelen sitter kvar men hur kommer överdelen att bete sig när jag hoppar graciöst upp och ner jämfota från botten av bassängen upp över ytan och ner igen? Då kommer den att liksom flyta upp och bilda nånslags ballong runt min övre kroppshalva, om nu inte jag fyller ut den helt så den sitter som ett smäck förstås. Blir svårt det här, jag hinner inte köpa någon ny.

Ett första vattengymnastikpass ger mig mycket att fundera över märker jag. Och jag har bara tänkt på klädseln! Jag kom just att tänka på vad ledarinnan sa när jag anmälde mig via telefon: du behöver ju bara göra det du känner att du klarar, det tar nog minst tre gånger innan du känner dig hemma med programmet och rörelserna, och du kan alltid fråga efteråt och be mig visa igen om det är något som är oklart!  Ha, tänkte jag då. Man har väl gått i tantgympa i åratal en gång i veckan med massor av rörelser till Magnus Ugglas Fula gubbar (eller vad den nu hette) och en massa annan musik, fast det var före hundarnas tid för sådär nio-tio år sen, eller kanske lite mer.

Sedan är det ju omklädningsrummet och allt vad det innebär. Då blir det till att reta upp sig på tonårstjejerna som inte tar av baddräkten i duschen, småungar som skriker och springer runt, blöta handdukar på golvet och att man aldrig får chans att använda hårtorken. Rika tillfällen för surtanten att agera! Och så gäller det att komma ihåg att ta med hänglås till skåpet. För att inte tala om schampo, balsam, tvål, handduk, kam, salvor av diverse slag och ja, jag vet inte allt! Hur ska detta gå?

En frostig dag i oktober.
Överblommad gullspira.
 

Verksamhetsberättelse 2015. Verksamhetsplan 2016.

Staffansstaken

 

Styrelsen har under verksamhetsåret bestått av ordförande, sekreterare, kassör och verkställande utskott. Då det varit svårt att rekrytera till alla dessa poster har makan/mamman/matten/husägaren/väninnan/arbetstagaren/nypangsjonisten/mm - nedan kallad enbart styrelsen - ensam skött alla dessa poster.
Styrelsen har i vissa frågor konsulterat den yngre generationen, släkten, bästa vännen, bästa vännens make, fler bästa vänner,  arbetskamraterna, föreningslivet, offentliga institutioner och andra.
Till sin hjälp har styrelsen också haft revisorer, dessa har varit desamma som styrelsen.

Styrelsen har under verksamhetsåret haft ett stort antal styrelsemöten under olika former, de flesta ej protokollförda, men en del finns nedtecknat på papper här och där, i dokument i datorn, i bloggen, på Facebook.

Dalarna

Verksamhetsberättelse 2015

Året kan beskrivas med orden uppgångar och nedgångar om vartannat, oavsett vilket område vi betraktar. Styrelsen har dock gjort ett försök att lite mer i detalj beskriva verksamheten.

Familjen:  Den manliga delen började året med en rejäl försämring i sitt tillstånd, men har sedan fortsatt på status quo. Har berikar den kvinnliga delen med att fortfarande med lite hjälp minnas sånger från förr och sjunger gärna med. Den yngre generationen har under året hållit ställningarna inom områdena fysik, matematik och musik, numera i kungliga huvudkommunen. Styrelsen själv har jobbat med diverse olika projekt under året. Dessa beskrivs närmare nedan.

Arbetslivet: Styrelsen sa tack och adjö till den delen av livet i början av september, fr o m 1 november avgick styrelsen officiellt från denna del av verksamheten. Det är i nuläget oklart om styrelsen under någon period framöver kommer att tillfälligt återuppta sådan verksamhet.

Trädgården: Styrelsens verkställande utskott gjorde under september, oktober och november en strålande insats i trädgården. Det ledde till en förnyad trädgård, med flyttade buskar, nytt staket (här togs en utomstående konsult in), utglesade syrener, urtjusig vinterbelysning vilande på en trefot av syrengrenar beklädda med ädelgran, en i matförrådet vilande storkruka med vårlökar som planterats och redan nu börjat spira (här funderar verkställande utskottet på hur man hindrar för tidig blomning i källarmörker och källarkyla). Det offentliga har också arbetat i trädgården, utan att bli konsulterade. Här funderar styrelsen nu över hur man på ett anständigt sätt skäller ut kommunala tjänstemän och hävdar sin rätt till sina egna träd, en traktorförare har redan drabbats av styrelsens behov av att uttrycka sina åsikter mycket tydligt.

Sjön Väsman i Ludvika, liiiite  färgkorrigerad

Släkten: Styrelsen tog semester under en vecka i somras och mötte delar av släkten i Dalarna. Det blev en väldigt trevlig resa som tidigare dokumenterats här, intresserade hänvisas till det dokumentet. I övrigt har släkten också mötts i Stockholmsområdet där även icke-släktingar fått besök av styrelsen, likaså dokumenterat i bloggen.

De fyrbenta: Pudlingarna har fått sitt av verkställande utskottet. De har dock framfört klagomål på att det blivit för lite skog, för mycket koppelpromenader, och konstigt nog saknar de också lydnads/rallylydnadsträningen som ibland förekommit i begränsad omfattning. De tycker dock att pudelträffarna varit bra och efterlyser mer sånt, samt tycker att hundcaféet är OK och kan även tänka sig fler besök i butikerna som säljer hundsaker o hundgodis. Pudlingarna efterlyser också bad-, tork- och klippfri päls, vilket kan bli svårt att ordna.

Kroppen: Styrelsekroppen har fått oregelbundet underhåll, gällande såväl ut- som insida. Matintaget är det inget fel på, men kunde varit mer nyttigt. Kroppen har sannolikt växt under året, men ingen i styrelsen vet med säkerhet. Verksamheten saknar utrustning för att ta reda på det mer exakt. Delar av kroppen har besökt specialister på knän (inget fel), muskler (många knutor), tänder (behov underhåll), psyke (nej, fel, det var styrelsen som jobbade där). Utsidan har fått nya kläder, håret blev viss klippt några gånger.

Psyket: psyket kan inte skiljas från kroppen, men styrelsen konstaterar att psyket fått sitt på olika sätt. Dels genom tidigare femtioprocentigt avlönat arbete med psykiatriska frågor, dels genom aktiviteter i Demensföreningen, genom kontakter med goda vänner, tidigare arbetskamrater, m fl.

Har inget  med texten att  göra.
Bodentravet i baksidesperspektiv.

Ekonomi: Kassören meddelar att den är (troligen) i balans, utgifter och inkomster har funnits och redovisats i internetbanken.

Revisorerna föreslår att styrelsen beviljas ansvarsfrihet för verksamhetsåret.

Verksamhetsplan 2016.

Styrelsens förslag till verksamhet kommande år:
Familjen: Styrelsen avser att fortsätta besöka övriga familjemedlemmar och främja goda kontakter med ömsesidigt utbyte .
Släkten: Styrelsen hoppas på ett fortsatt gott samarbete kring semester mm.
Kroppen, psyket: Goda föresatser, simma kanske? Förbättra matvanorna. Fortsätta prata med familj, vänner o bekanta, delta i föreningslivet.
De fyrbenta: Här har verkställande utskottet tänkt sig en rejäl uppryckning med allt möjligt.
Trädgården: Fortsatt utrensningsarbete, lägga om rabatter och ansa äppelträd.
Huset: Nytt tak? Utbyggd entré?

Valberedningen har under året bestått av styrelsen och föreslår att sittande styrelse får förtroende för ännu ett verksamhetsår. Beviljades av årsmötet.

Vid protokollet: styrelsen.

Styrelsen.

Barnvagnen

En bekant la ut en länk på Facebook till en insamling för nyanlända flyktingar som inte har någonting. Jag började rota i garderober och skoskåp, och i undanskymda källarutrymmen som ingen tittat in i på länge. Visst har jag passerat den där dörren under trappen miljoner gånger, men liksom glömt att där finns saker. Nu kom jag på att där står ju den gamla barnvagnen. Den som inköptes våren 1995 strax innan det efterlängtade barnet skulle komma. Bakom lite kläder, nån ryggsäck och sovtäcken som hör till båten tronade den - Vagnen.

Vagnen - en kombivagn från Emmaljunga. Dyr var den tyckte jag då när den införskaffades. Jag hade ingen aning om att en ny barnvagn kostade kring 3000 kr. (Det var förresten en hel del jag inte hade någon aning om när jag fick barn - t ex letade jag länge o väl i hyllorna på Konsum efter blöjor och plastsnibbar, såna där som min syrras barn hade i slutet på 1970talet. Sånt fanns inte längre 1995, nu hade alltiettblöjan  kommit, eller vad den nu hette. Sen blev det i alla fall tygblöjor en tid, men hoppsan nu är jag visst inne i ett annat inlägg, det här skulle ju handla om Vagnen - åter till ordningen). Nåväl, Vagnen var inköpt och barnet behagade efter en del väntan och diverse upplevelser med kokt torsk och äggsås komma ut såsmåningom. Hon fick trona i vagnen på väg hem från BB.

Att nu ta fram Vagnen från sin sedan länge undanskymda plats var lite speciellt. Tänk vad mycket minnen som plötsligt vällde över en. Den där barnvagnen har varit med om mycket, och ja det innebär ju att det transporterade barnet varit med om i stort sett samma saker. Fast hon behövde inte åka i bagageutrymmet på flygplanet när vi flög till Stockholm. Inte heller när vi flög till Teneriffa eller Kreta, Mallorca eller Göteborg. Det fick däremot barnvagnen göra. Den har flugit mycket särskilt första året då vi ofta var till Stockholmsområdet för att hälsa på barnets morfar. Den var med till Teneriffa när barnet var åtta månader. Hon tronade i den uppallad med kuddar och såg ut som en liten sol. Spanjorskorna var som galna i henne. Galna blev vi också själva (eller i alla fall jag) när min ryggsäck blev stulen vid ankomsten till hotellet. Alltmedan barnet tronade i Vagnen, åskan gick, hotellpersonalen var superstressad pga pågående elavbrott och fullt med folk som skulle checka ut och in. I den röran försvann ryggsäcken med barnmat, några leksaker, en systemkamera samt det kommunala bibliotekets böcker om Teneriffa. Vilken start på den resan! Dagen efter promenerade vi med det tronande barnet i den stadiga kombivagnen till den lokala polisstationen för att anmäla förlusten av ryggsäcken o det andra. Där möttes vi av en skylt som högtidligt förklarade "Här talar vi bara spanska"  på tio olika språk. Men blanketten som vi skulle fylla i talade som tur var engelska och försäkringsbolaget ersatte den ekonomiska förlusten. Biblioteket antecknade att jag var en tjuv.

Barnet och hennes morfar samt Vagnen. Året var 1996.
Men var (jaja, jag vet, men gör ni?)?

Barnet växte och blev större men det gjorde inget för Vagnen var och är fortfarande en kombivagn. När barnet var i tvåårsåldern reste familjen till Kreta med kören Chorisma. Där bodde vi på ett knappt färdigbyggt hotell en bit utanför en mindre ort. Vagnen fick göra tjänst igen, det blev ett väldigt promenerande på småvägar i mörkret med stjärnhimlen ovanför. Kören gjorde också en del framträdanden (det var ju ändå en körresa) bl a i en kyrka. Det var minnesvärt. Här fick vi inte komma in - barnvagnar var förbjudna i detta tempel. Så vi stod i en dörröppning och lyssnade på maken i tenorstämman och resten av kören när de sjöng för den fåtaliga publiken. Publiken ja, det var vi kör-anhöriga och två präster. Att de var präster var lätt att förstå eftersom de hade prästkläder och sällsynt långa skägg. Så pass långa så det tvååriga barnet undrade om det möjligen var jultomten i dubbel upplaga.

Nästa utlandsresa gick till Mallorca. Tror nog att Vagnen var med dit också även om barnet nu var tre år och självgående. Men vid längre promenader, särskilt på kvällarna när vi vuxna ville äta middag på mysiga restauranger så var det väldigt bra med vagnen. Vem har lust att bära en trött och trilskande treåring två km när man vill äta gott och dricka ett glas vin? Enklare då med transportmedel som också fungerar som säng när barnet har fått mat och är lagomt trött.

Sen har vi alla transporter som gjorts på hemmaplan. Hur många gånger har vi inte vandrat runt i närområdet första året och kollat in gardiner, trappräcken, ytterdörrar osv medan barnet så sakteliga slumrade in? I ur och skur, sommar som vinter, snö och ishalka. Instoppad i skuffen på bilen, transport av matvaror o annat i varukorgen. Så mycket användes vagnen de där första åren så den behövde t o m repareras när varukorgen lossnade. Det blev nya svetsfogar och nått hjul byttes. Vagnen har nästan blivit såld också. Men de fick en annan vagn gratis så vår blev kvar. Det var väl då jag hade fram den sist.

Nu är det dags för  Vagnen att träda ut i ljuset igen. Den gör inte stor nytta i skrymslet under trappen i källaren. Den tar egentligen bara plats. Så imorgon ska jag skänka bort den till någon som behöver den. Någon som jag inte vet vem det är. Någon som rest långt med sina föräldrar, eller kanske någon som ännu inte är född men ändå rest långt med sina föräldrar. Någon som kommer till vår stad utan något alls.

Man lär så länge man har en lever

Ännu ett citat från min make under den tiden det begav sig.  Han hade mycket sånt på lager.
Just det här citatet passar f n synnerligen bra in på den här tanten. Den här äldre tanten.

En  känd byggnad i min hemstad. 

Vi kan börja med kameran. Trial and error-metoden har fungerat skapligt bra i fotograferandet, jag har ju t o m lyckats föreviga norrskenet häromkvällen. Blodmånen gick det dock sämre med. En del hjälp har jag haft av den 274 sidor långa instruktionsboken som lämpligt nog bara finns på nätet och inte är helt enkel att förstå sig på. Och jag är en person som helst läser instruktionsboken först, innan jag ger mig i kast med nymodigheter. En nackdel är ju att den bara finns på nätet, och för att göra den mer lättåtkomlig måste jag skriva ut den. Ännu ett problem som inte är löst. Den gamla färglaserskrivaren från 2005 vägrar låta sig kopplas in till den nya datorn som inte hittar skrivdrivarrutinerna, och den här tanten orkar inte tugga sig igenom en hord av tekniska instruktioner på engelska på nån skum webbplats för att lyckas ladda ner dem. Dessutom har skrivaren meddelat i kombination med den fasta datorn från 2005 att den inte vill göra just något längre, trots tillgång på papper, ström och färgpatroner. Men jag har köpt en ny skrivare, som jag inte gett mig i kast med ännu. Den är fortfarande prydligt nerpackad i sin kartong. Jag bävar inför installationen.

Installerat har jag däremot gjort ett bildprogram för att hantera bilder från kameran i datorn. Allt enligt kamerans instruktionsbok, den där som svävar runt i cyberspace. Det tog en humlans lång tid att installera och som vanligt förstår jag bara till hälften vad jag ska ha det till. Det tillåter mig dock att ladda ner bilder till datorn och redigera o göra en massa annat som Sony tycker är vettigt att man har tillgång till om man har deras kamera, vilket jag har. Däremot tillåter det inte att man delar bilder till bloggen vilket jag ju gjort hur mycket som helst tidigare. Hm. Det är här makens citat kommer in. "Man lär så länge man har en lever". Och det har ju jag, hjärna är det mer frågetecken kring. Men några spår har väl fastnat i associationsbanorna. Så efter en del klurande och tankar på alla andra som fotograferar med sina fina digitala systemkameror och snabbt lägger ut i bloggar o på FB så tänkte jag att så svårt kan det ju inte vara. Kom på att datorn har ett eget hjälpprogram, kom på att det kan ju löna sig att kolla det, kom på att det är väldigt enkelt att ladda ner bilder utan en massa extraprogram och att det enda som krävdes var USB-kabeln och trycka på rätt app på startprogrammet. :) VIPS så fanns 300 bilder lättåtkomliga.


Kvällar o nätter nu kyliga, frosthalka och en himmel
med norrskensgardiner som drar fram o tillbaka
och ständigt ändrar utseende.

En annan pryl som jag också använt efter att ha läst instruktionsboken är min nya såg. Grensågen Silky Pocketboy 170, den finns på bild här sen tidigare. En mycket enkel, lättfattlig, kort instruktion som samtidigt varnade mig (typ Akta dig för sågen, Alfons!). Och som den sågen har jobbat igår och ska fortsätta nu i eftermiddag! Det är bara sågarens kropp som haft lite synpunkter, men hjärnan lyssnar inte där heller.

Summan av kardemumman: ni kommer att få se fler bilder, nu från min digitala systemkamera Sony SLT-A58 och inte från mobilen med krossat glas. Och troligen kommer ni att få se bilder från min nersågade trädgård. Om ni kommer hit får ni se den live! Några spridda exempel ser ni härovan o nedan.

Dagarna kyliga på förmiddagen, varmare eftermiddagar, alla björkar
är  avlövade och Svartbyträsket ligger blankt, några sångsvanar syntes
häromdagen. De har väl mellanlandat på väg söderut.

Dags för mig att  gå  ut och såga syrener.

Anpassning eller att gilla läget.

Mitt ständiga motiv - Svartbyträsket en kväll i september

In i dimman -  så brukade min man säga förr i diverse olika sammanhang. I båten i verklig dimma, vid drinken inför en fest, i samtal om livets förgänglighet och den egna tilltagande skröpligheten.

I dimma liksom i alla andra väder krävs anpassning till situationen. När man inte ser längre än en meter framför sig får man dra ner på farten. Det gäller såväl i verklig dimma som i upplevd dimma. När man inte vet vad man har framför sig gäller det att ta det lite lugnt så man inte går på nåt grund, kolliderar med nåt, eller trasslar bort sig på vägen.

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget gick mot metropolen Umeå, från norr. En vacker septembermorgon, solsken, dimma, kalhyggen, storskogar, svarta småtjärnar, blanka sjöar, några sångsvanar, tåget nästan tomt. 70 km i timmen,  det blev marschfarten. En behaglig hastighet att färdas i, man hinner se det mesta. Men egentligen skulle väl hastigheten varit betydligt högre, man nu var det anpassning som gällde. Gammal räls - troligen bristande underhåll i åratal så det var bara att finna sig i den lägre farten. Det skulle inte hjälpa att försöka påskynda hastigheten eller kliva av mitt ute i ingenstans. Det var bara att anpassa sig.

I björkarnas stad Umeå pågick  matmarknaden. Den sände ut underbara doftsignaler över stora delar av stan, i alla fall av den del där jag befann mig. Men jag var inte där för att delta i frosseriet på stan utan för att delta i Demensförbundets kongress som pågick i knappt två dagar. Här var det också anpassning som gällde. Först till det supermoderna hotellet där det var lätt att få alla möjliga slags fobier om man som jag inte gillar små stängda utrymmen (läs moderna hissar som startas med rumskortet), trappor som kräver kodkort, fullproppad frukostmatsal där man kunde träna sin sociala fobi. Hela detta hotell krävde allt jag hade av förmåga att anpassa mig.

Kongressen pågick i dagarna två. Här gällde anpassning till föredragningslistan, till måltidsordningen, till maten, till alla andra kongressdeltagare, till andras  åsikter - ja till allt som tillhör årsmötesförhandlingar. En höjdpunkt blev (trots ämnets minst sagt seriositet och tyngd) det sk yngrenätverkets träff. Vi bytte till ett betydligt trevligare hotell där hotellet definitivt var anpassat till sina gäster och inte tvärtom vilket i sig var en höjdare. Jag insåg också att det finns alltid någon som har det värre än man själv,  men trots allt elände fick vi ändå skratta ganska mycket. En helg i demenssjukdomarnas tecken, det kändes på hemvägen att jag var riktigt trött i huvudet av allt kongressande och alla möten med nya människor. Tur jag åkte buss hem, alltmer fullproppad med resenärer ju längre norrut vi kom. En räv hann jag se, förutom all växtlighet och militärfordon som drog ner tempot.


Väl hemma igen gör jag nu mitt bästa för att anpassa mig till min nya tillvara som pensionär. Ja, jag vet, jag har en bit kvar till 65 men det passade mig att gå lite tidigare. Förresten har jag inte slutat ännu, är bara ledig. Men livet som pensionär verkar vara lika hektiskt som livet som landstingsanställd. Här är nu september i full gång och jag har massor att göra ute. Nu ska trädgården anpassas efter mig (och kanske lite efter hundarna), och sluta leva sitt eget liv. Här ska bli ordning och reda bland buskar och rabatter. Jag har gått ut hårt idag med den första av de ca femtio år gamla  vinbärsbuskarna, tre till antalet. De är jättestora och har inte gett så hemskt mycket bär på senare år. Radikalt nog har jag beskurit bort i stort sett allt av den första och flyttat en liten bit av det som blev kvar av den. Och grävt upp roten, ett tungt jobb. Nu har jag två kvar att åtgärda. De står i tomtgränsen och där har jag andra planer.

Anpassa sig ska också äppelträden få göra. Där har jag stora planer när jag nu äntligen fått hem den här medhjälparen:

Mitt nytillskott i trädgårdsarbetet - grensågen
Silky PocketBoy 117, nyss uppackad

Hoppas att den funkar bättre än den jag valde ur pappas något ålderstigna efterlämnade sortiment och fastnade med tidigare i sommar. Men med det namnet (dock inte riktigt lika häftigt som  hundfönen Metro Air Force Commander)  så borde det ju gå. Bäst i test enligt Råd och Rön.

En länge undanlagd stickning har också hittat ut i ljuset igen. Det måste väl också vara en anpassning till pensionärslivet, att återuppta gamla handarbeten. Det här har snart antikvärde - påbörjades av mig 2004 och jag har väl gjort ungefär hälften. Snart måste stickorna bytas till grövre, men just precis den storleken verkar saknas i mitt i övrigt välförsedda förråd (ja, jag har stickat mycket för mycket länge sen).

Enkel mosstickning, kan faktiskt fortfarande.

Nej, med tanke på alla ej avsågade grenar i äppelträdet, de ej uppgrävda svartvinbärsbuskarna och den ännu ej utvidgade perennarabatten som fortfarande saknar de ej planterade lökarna, så måste jag nu ansluta mig till dogsen som förstår att nätterna är till för att sova så jag orkar upp imorgon innan det blir mörkt igen.

50 nyanser

...av semester,  eller ja, nej, kanske inte. Ledigheten har i alla fall inneburit olika former av aktiviteter, allt från att rädda övriga akvarieinvånare från den massdöd bland rödmunstetrorna som inträffade en natt till att begrunda livet som spindel på toaletten i den lilla stuga jag o kusinen hyrde i Ludvika.

Lilla, lilla, lilla stugan är den bortre delen med blå dörr.

Det var huvudmålet för årets semesterresa, att resa runt i Dalarna med Ludvika som bas. På schemat fanns ett besök hos min 87-åriga faster i Gesunda, vilket kombinerades med att träffa en ännu äldre bekant till min kusin, den 94-åriga damen i Orsa.

Orsasjön skymtar.

Såna här lite äldre damer är härliga att träffa,var o en på sitt sätt. Men jag kan inte låta bli att fundera över min egen ålder och undra lite försiktigt över hur länge jag får hänga med, så många är borta i alldeles för unga år. Våra döda mammor var dock påtagligt närvarande när vi raggade runt i Ludvika i den svarta Toyotan och letade hus även denna sommar. Det började i centrala stan där vi lokaliserade det gula hyreshus som våra kära mammor tillbringade sin första del av barndomen  i. Min mamma åt murbruk från väggarna i trapphuset, min moster bands fast av mormor (som inte visste bättre) för att inte rymma.

Centralt i Ludvika finns denna gula byggnad.

Så småningom flyttade familjen till Magnetområdet,  till personalbostäderna ASEA 60. Det visade sig vara ett välhållet hus, åtminstone vad vi kunde konstatera från utsidan. Där bodde de tills de var vuxna och flyttade hemifrån. Mamma smygläste böcker nattetid med ficklampa under täcket. Ende sonen i familjen, min morbror, var den som fick gå i gymnasiet, flickorna fick realskola.

ASEA 60, på -30talet personalbostäder för
anställda på ASEA, stor industri i Ludvika.

När barnen var utflugna ansåg sig mormor o morfar ha råd med att bygga eget hus. Det uppfördes nån gång på 1940talet och då dög det inte att bygga villa med en våning. Nej, det rådde bostadsbrist och villabyggare fick vackert finna sig i att bygga för två familjer. Därför hade mormor och morfar hyresgäster på övervåningen. Jag minns det som ett stort hus, särskilt väl minns jag dörrarna till köket - de var skjutdörrar som sköts direkt in i väggen, dels dörröppningen mot hallen dels mot "matsalen"/vardagsrummet. Det var också en väldigt speciell balkong. Den låg strax över marknivå och kunde väl egentligen lika gärna varit en terrass, men hade istället en liten trapp med ett par trappsteg ner till marken. Räcket/balkongens inramning hade en öppningsbar del mot trappen. I trädgården på baksidan fanns ett bärbuskar och fruktträd, gräsmatta, nedfart till garaget som låg under huset på dess baksida.

Valhallavägen, på 50- och 60-talet var vi mycket där.
Nu syntes bristen på underhåll, förfallet syntes både på byggnaden och
i trädgården, den som förr var så prunkande och allt så välhållet.

Så småningom behövde mormor och morfar ha lite mindre att ta hand om och sålde villan och köpte istället en lägenhet i centrala stan igen, väldigt nära ursprungshuset där de bodde när barnen var små. Cirkeln var sluten. Där var jag också många gånger.

Eriksgatan, trevligare inomhus (åtminstone på 60- och 70-talet)
 och mot bakgården än vad fasaden skvallrar om. Ser i a f välhållet ut.

...av grönt. Det blir det när man reser runt och ser Dalarna från bilfönstret. Horisonten ligger blånande efter alla nyanser av grönt på ängar och skogklädda berg. Eller förresten räckte det med att titta ut genom fönstret i vår lilla stuga. Där låg gräsmattan praktgrön och välklippt upp mot huvudbyggnaden. Grönt var det också i alla möjliga nyanser speglade i det lätta regn som föll när jag och kusinens bror (och därmed också min kusin) och hans fru besökte Dan Anderssons Skattlösberg. Där kändes också närvaron av Helgdagskväll i timmerkojan, Minnet och andra av hans dikter. 50 nyanser av känslor kanske. Grangärde, Nyhammar, Ställberget. Skäret, Magnet, Blötberget, Väsman, Haggen. Gonäs. Orter och sjöar med namn som klingar min barndom och unga vuxenhet.

Skattlösberg

...av rött. Kusinen råkade ut för en eländig infektion i foten som gjorde att huden skiftade i alla nyanser av rött mot blått och lila. Den lyste ikapp med alla röda stugor som vi tågade förbi i den svarta automatlådeförsedda Toyotan med mig bakom ratten. Röd var däremot inte vårdcentralen i Mora, som hade en väl fungerande akutverksamhet för oss resenärer. En bra akutverksamhet för bilar hade också Toyota i Borlänge. De fick också ett besök av oss eftersom avgassystemet hotade att lämna övriga delen av bilen. Snabb tid, snabb bedömning och provisorisk lagning - kostade ingenting. Men vi hann med att se alla snygga nya Toyotor och nästan köpa en blå. Men så tänkte jag på den gamla röda trotjänarvolvon och hade inte hjärta att lämna den för en nyare bil.

Annorlunda väggdekorationer, liknande hade vi hemma
när jag var barn, åtminstone till jul och påsk.

De här pappersbonaderna fanns till salu i caféet vid Långsjön.

...av blått. Förutom blå Toyotor och alla blånande berg såg vi mycket vatten i alla möjliga blåa nyanser. Väsman låg där som ett innanhav med segelbåtar som kryssade i vinden medan vi åt lunch på Restaurang Piren med utsikt lång upp över sjön.  Lika blå var den lilla bit av sjön vi såg från andra hållet när vi tog turen Väsman runt och hamnade på en mysig liten hotell- och konferensanläggning i Sunnansjö. Siljan och Orsasjön var lika blåa de.

Väsman - Restaurang Piren. 

Morhagen fäbodhotell,Sunnansjö. Även här ser vi Väsman.

Blått var också den dominerande färgen i den lilla, lilla, lilla stugan vi bebodde. Dalablått närmare bestämt, både panelen på väggarna, porslinet i det något opraktiska skåpet ovanför den ännu mer opraktiska diskbänken och andra små detaljer. Kylskåpet var inte blått, men väldigt litet. TVn var blå när den visade program med blått i, i övrigt var den otymplig, liten, felplacerad och med för kort sladd. Å andra sidan såg vi inte särskilt mycket på den. Desto mer såg vi på våra mobiler, kusinens padda och på varandra eftersom vi hade väldigt mycket att prata om, minnas och skratta åt.

Sovrumsfönstret

Hemresan innehöll alla nyanser av alla färger samt alla nyanser av känslor, ja åtminstone min hemresa som gick med bil, tåg, buss, flyg, buss och buss. Bytet tåg-buss i Västerås blev en spännande historia där jag fick träna några av mina fobier och trots allt lyckades undvika paniken och hjärtinfarkten. Spänningen hängde mest på den minimala tid för byte som återstod sedan tåget hade stannat pga röd signal strax utanför stationsområdet och minuterna, de viktiga för ett byte i  någorlunda sansat tempo, snabbt krympte i antal. Med ryggsäck, handväska och inte alltför modern men ganska tung resväska på hjul maxade jag farten uppför trappen, genom gången, nerför rulltrappen och slog personligt rekord på 100 m resväskelopp fram till bussen. Den gick sedan E18 men vek av och tog genvägen över Erikssunds stuteri och Märsta till Arlanda. En vacker bit av Uppland som punkt efter Dalarna.

Från bussfönstret, sydvästra Uppland.

Upptakten till Dalaresan måste jag också orda lite om. Den ägde rum i min gamla hemstad med besök hos praktpudeln Vippe och supersöta labradåran Selma samt deras flöjtistmatte. En härlig eftermiddag som följdes av en dag med en gammal bekant från en fjällsemester för länge sen. Vi studerade Södertörn ur olika vinklar och mest kring Kagghamra och Sturehovs slott.

Selma och Vippson

I Kagghamra

Och nu börjar snart vardagen igen med arbete och tider att passa. Ännu kan jag dock njuta av ledighet och tillbringa nätterna med datorn och radion, dagarna med hundarna och trädgården och lite socialiserande med folk av olika sort.