Efterbörd

Några dagar i kungliga huvudkommunen, tillsammans med ett par hundra andra personer. Ett antal timmar i en stor kongresshall med mjuka fåtöljliknande stolar i bänkrader, rymmandes bortåt 500 personer. Ett podium med presidium och plats för  personer som har ett planerat inlägg att framföra, plats också för personer som vill göra ett inlägg i debatten om något, eller framföra något mer personligt om sig själv inför viktiga val.

Start: i dur med sång.

Många åsikter blandas, framförs mer eller mindre tydligt, presidiet - bestående av två synnerligen mötesvana herrar - har stundtals svårt att tygla de ivriga,  de som vill göra sin röst hörd, de som vill framföra sitt budskap, de som ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Tekniken krånglar, hjälp tillkallas men det blir ändå inte riktigt bra. Missförstånd. Tillbakahållen ilska. Tillbakahållna tårar. Applåder som avbryts av presidiet. Besvikelse hos vissa, glädje hos andra.

Någon beskriver tillställningen som två dagar av tunga, långa frågor, viktiga beslut, välorganiserat genomfört, fantastisk mat, trevligt mingel.

En annan ser mest bara kaos, motstridiga uppgifter, kotterier, lobbyverksamhet i minglet.

Mellanakt: god mat vid middagen, underhållningen anpassad till deltagarnas ålder, stämningen stiger.

Svåra frågor, personstrider, val.

Några åker därifrån nöjda med fattade beslut, tyngda av det ansvar som åvilar dem i fortsättningen men nyfikna på vad det kommer att innebära, kanske ovetande om vad de gett sig in på.

Andra är missnöjda, funderar på framtiden, besvikna över dåligt underbyggda beslut som ändå fattades, förundrade över att det är så svårt att förmedla budskap.

Avslut :Tårar, inget tack, tomhet. Beslutsamhet, börja med något nytt.

Barnvagnen

En bekant la ut en länk på Facebook till en insamling för nyanlända flyktingar som inte har någonting. Jag började rota i garderober och skoskåp, och i undanskymda källarutrymmen som ingen tittat in i på länge. Visst har jag passerat den där dörren under trappen miljoner gånger, men liksom glömt att där finns saker. Nu kom jag på att där står ju den gamla barnvagnen. Den som inköptes våren 1995 strax innan det efterlängtade barnet skulle komma. Bakom lite kläder, nån ryggsäck och sovtäcken som hör till båten tronade den - Vagnen.

Vagnen - en kombivagn från Emmaljunga. Dyr var den tyckte jag då när den införskaffades. Jag hade ingen aning om att en ny barnvagn kostade kring 3000 kr. (Det var förresten en hel del jag inte hade någon aning om när jag fick barn - t ex letade jag länge o väl i hyllorna på Konsum efter blöjor och plastsnibbar, såna där som min syrras barn hade i slutet på 1970talet. Sånt fanns inte längre 1995, nu hade alltiettblöjan  kommit, eller vad den nu hette. Sen blev det i alla fall tygblöjor en tid, men hoppsan nu är jag visst inne i ett annat inlägg, det här skulle ju handla om Vagnen - åter till ordningen). Nåväl, Vagnen var inköpt och barnet behagade efter en del väntan och diverse upplevelser med kokt torsk och äggsås komma ut såsmåningom. Hon fick trona i vagnen på väg hem från BB.

Att nu ta fram Vagnen från sin sedan länge undanskymda plats var lite speciellt. Tänk vad mycket minnen som plötsligt vällde över en. Den där barnvagnen har varit med om mycket, och ja det innebär ju att det transporterade barnet varit med om i stort sett samma saker. Fast hon behövde inte åka i bagageutrymmet på flygplanet när vi flög till Stockholm. Inte heller när vi flög till Teneriffa eller Kreta, Mallorca eller Göteborg. Det fick däremot barnvagnen göra. Den har flugit mycket särskilt första året då vi ofta var till Stockholmsområdet för att hälsa på barnets morfar. Den var med till Teneriffa när barnet var åtta månader. Hon tronade i den uppallad med kuddar och såg ut som en liten sol. Spanjorskorna var som galna i henne. Galna blev vi också själva (eller i alla fall jag) när min ryggsäck blev stulen vid ankomsten till hotellet. Alltmedan barnet tronade i Vagnen, åskan gick, hotellpersonalen var superstressad pga pågående elavbrott och fullt med folk som skulle checka ut och in. I den röran försvann ryggsäcken med barnmat, några leksaker, en systemkamera samt det kommunala bibliotekets böcker om Teneriffa. Vilken start på den resan! Dagen efter promenerade vi med det tronande barnet i den stadiga kombivagnen till den lokala polisstationen för att anmäla förlusten av ryggsäcken o det andra. Där möttes vi av en skylt som högtidligt förklarade "Här talar vi bara spanska"  på tio olika språk. Men blanketten som vi skulle fylla i talade som tur var engelska och försäkringsbolaget ersatte den ekonomiska förlusten. Biblioteket antecknade att jag var en tjuv.

Barnet och hennes morfar samt Vagnen. Året var 1996.
Men var (jaja, jag vet, men gör ni?)?

Barnet växte och blev större men det gjorde inget för Vagnen var och är fortfarande en kombivagn. När barnet var i tvåårsåldern reste familjen till Kreta med kören Chorisma. Där bodde vi på ett knappt färdigbyggt hotell en bit utanför en mindre ort. Vagnen fick göra tjänst igen, det blev ett väldigt promenerande på småvägar i mörkret med stjärnhimlen ovanför. Kören gjorde också en del framträdanden (det var ju ändå en körresa) bl a i en kyrka. Det var minnesvärt. Här fick vi inte komma in - barnvagnar var förbjudna i detta tempel. Så vi stod i en dörröppning och lyssnade på maken i tenorstämman och resten av kören när de sjöng för den fåtaliga publiken. Publiken ja, det var vi kör-anhöriga och två präster. Att de var präster var lätt att förstå eftersom de hade prästkläder och sällsynt långa skägg. Så pass långa så det tvååriga barnet undrade om det möjligen var jultomten i dubbel upplaga.

Nästa utlandsresa gick till Mallorca. Tror nog att Vagnen var med dit också även om barnet nu var tre år och självgående. Men vid längre promenader, särskilt på kvällarna när vi vuxna ville äta middag på mysiga restauranger så var det väldigt bra med vagnen. Vem har lust att bära en trött och trilskande treåring två km när man vill äta gott och dricka ett glas vin? Enklare då med transportmedel som också fungerar som säng när barnet har fått mat och är lagomt trött.

Sen har vi alla transporter som gjorts på hemmaplan. Hur många gånger har vi inte vandrat runt i närområdet första året och kollat in gardiner, trappräcken, ytterdörrar osv medan barnet så sakteliga slumrade in? I ur och skur, sommar som vinter, snö och ishalka. Instoppad i skuffen på bilen, transport av matvaror o annat i varukorgen. Så mycket användes vagnen de där första åren så den behövde t o m repareras när varukorgen lossnade. Det blev nya svetsfogar och nått hjul byttes. Vagnen har nästan blivit såld också. Men de fick en annan vagn gratis så vår blev kvar. Det var väl då jag hade fram den sist.

Nu är det dags för  Vagnen att träda ut i ljuset igen. Den gör inte stor nytta i skrymslet under trappen i källaren. Den tar egentligen bara plats. Så imorgon ska jag skänka bort den till någon som behöver den. Någon som jag inte vet vem det är. Någon som rest långt med sina föräldrar, eller kanske någon som ännu inte är född men ändå rest långt med sina föräldrar. Någon som kommer till vår stad utan något alls.

Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.

När minnet sviker bloggar man då?

Om man har skapat en blogg med det här namnet så innebär det vissa förpliktelser. Dvs man måste tänka, annars blir det inte många tankar i bloggen. Nu på sistone har jag tänkt på två saker:
1. Det är nog inte lätt att vara dement och det är inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom.
2. Varför är det så få män som bloggar?
Jag tror inte på något sätt att de här två tillstånden hänger ihop, annat än som tankar i min egen hjärna.

Demens.
Hur vet man att ens närmaste anhörige börjar bli dement? Nu flera år efter att det började och med facit i hand kan jag skönja begynnande svårigheter som då tolkades av mig och andra på ett helt annat sätt. Nu vet jag vad demens är, hur det är att leva med en demenssjuk anhörig nära inpå, och hur trött man blir. Man försöker normalisera, att göra saker som man alltid gjort tillsammans, men livet krymper ihop alltmer, blir mer begränsat och själv blir man alltmer kontrollerande för det är så många småsaker i det dagliga livet som blir krångliga och går fel. Stora saker är nästan lättare, man är mer förberedd. Men i vardagen, där finns tusentals situationer hela tiden som kan missuppfattas och misstolkas eller helt enkelt bara glöms bort. Och så blir man glömsk själv och till slut vet man inte vem som glömmer vad egentligen.
Hur vet man att man själv börjar bli dement? Jag tror att de flesta inte tänker i de banorna när minnet börjar svika, även om vi är många som slarvigt uttrycker oss att "jag håller nog på att bli dement" när vi tappar bort, glömmer bort, förlägger saker osv. Men riktig demens är så mycket mer än "bara lite glömska". En som tänkt om detta att bli dement och själv bloggar om hur det är, är Yvonne i den här bloggen http://alzheimer.bloggo.nu/.
Demensen lägger sordin på tillvaron även om vi försöker leva så vanligt som möjligt. Men hur enkelt är det när hemtjänsten ska in i ens hem, när korttidsveckorna känns för långt borta eller för nära inpå, när fysiska sjukdomar gör sig påminda på utsidan men inte uppfattas av den sjuka hjärnan i kroppen?

Ja, då har jag gnällt färdigt om det. Just idag kändes det extra så, jag brukar inte skriva om detta i min blogg men efter gårdagens händelser kände jag att det var dags.
Nu över till ämne nummer två, män som bloggar.

Bloggvärlden.
Ja det är en egendomlig värld. Utan att ha någon statistik att luta mig emot - (jag menar bara man kan ju göra sin egen som t ex när vi skulle namnge den nu 17-åriga dottern: vem lusläste dagtidningens "Grattis till.." om inte surtanten i egen hög person, på den tiden en, visserligen lite äldre, men ändock blivande mamma. Där grattades barn av nära o kära och barnens namn var t ex Elin, Erik, Malin, Mikael, Linda, Lukas, Blåbär och Lingon och allt vad nu folk hittade på. Det var då som jag gjorde en lista för att se om de namn vi hade i åtanke stod högt i kurs eller inte. På det viset föll Linnea bort som tilltalsnamn, det var för vanligt. Det heter hon nu i andranamn, men förstanamnet blev så småningom Maj-Britt. Hur kul tror ni att en åttaåring tycker det är? Då ville hon byta till Britney Spears eller nå´t, nu skulle det väl hellre vara Alice Cooper om nå´t byte skulle ske.) - tror jag att det är mest kvinnor som bloggar. Se bara på min egen favoritlista, där har vi 4-5 stycken kvinnor som skriver om sina pudlar o andra hundar och kanske svävar ut lite till hästar eller trädgård och resor däremellan. Och lite livsvisedom ej att förglömma. Och sorgerliga minnen och händelser. Och sjukdom (alzheimerbloggen ovan). Allt har sin plats. Så har jag då en kvinnlig Robinsondeltagare (gissa vem) på min lista. Bara för att hon är släkt med mig, på avstånd.
Men var är männen? Jag har fyra på min lista: en kille som bloggar om sina hundar (vit boxer och vit fralla), en ung kille om pappans demenssjukdom och så då de Två Männen. Jag tror de är rätt lika egentligen. Den ena har jag träffat IRL (som det heter i datavärlden), och den andra presenterar sig så fint i bloggen, vilket den första också gör. Det är medelålders män som skriver om livet, på ett tänkvärt och underhållande sätt.
Läs deras bloggar http://promenaderochutflykter.blogspot.se/ och http://www.bakomorden.blogspot.se/.

Mycket kan man tänka om bloggandet i sig. Skriver man för att bli berömd och få en stor läsekrets
som Blondinbella och andra kändisar? Eller skriver man för en liten snäv läsekrets med specifika intressen? Eller kanske är det för att på något vis sätta sina tankar på pränt och om nu någon tycker det är kul eller intressant att läsa så får de det?

Inte vet jag. Jag gillar att skriva. Och det är rätt spännande att läsa andras bloggar, att följa den ena länken till den andra och man hamnar till slut nå´nstans man inte visste fanns. Men nu ska jag se på Robinson - en av de få serier jag följt på senare år. Lillmatten har vaknat till liv igen och tog ut dogsen i spöregnet.

Rensare

Tanten skulle behöva ha en Rensare. En som rensar inne i all bråte man samlat på sig genom åren. Därnere i källaren står barnvagnen från 1995, undrar om den går att sälja på Blocket? Eller ska den skänkas till Röda korset? Där finns också tusentals papper om allt möjligt, gamla betalda räkningar, Viktiga Artiklar, nostalgihögar från makens äldre barns skolgång, tavlor som inte får plats på väggarna, tavlor som inte är så up-to-date längre, tavlor som ännu inte kommit upp tillverkade av den hemmavarande tonåringen som idag 3 juni blivit 17 år. I skåpen gömmer sig också skridskor, julgransfötter och tusentals diabilder. Vem åker skridskor numera? Och när såg famljen senast på diabilder?

Rensade bort sig  själva (?) väldigt snabbt

Rensaren behöver också vara bra på utomhusarbete. I rabatterna tävlar nu kvickroten och maskrosorna om vem som ska hinna före riddarsporrarna, praktlysingen och funkian. I gräsmattan lurar dessutom mossan och grobladen, tänker säkert konkurrera ut de stackars grässtråna om ingen Rensare hinner före. Och i komposten har snart hallonen tagit över kommandet och hur bra är det för komposten? Hallon ska vara i hallonlandet och kompost i komposthögen.

Orensat

Husets två fyrbenta regenter låter meddela att de också vill träffa en Rensare. En Rensare som rensar bort skräp från deras krulliga pälsar, rensar bort öronhår och annat elände ur hörselgångarna, klegg ur ögonvrårna och överflödig päls från kroppar, huvuden, öron, svansar, ben och tassar.

Tantens hjärna behöver också rensas. Här behövs en Riktig Rensare som kan sortera in allt i rätt fack, sortera bort ovidkommande, rensa ut trista pessimistiska tankar och ersätta med optimism och skaka fram allt viktigt så det blir lättåtkomligt närhelst det kan behövas. Helst ska Rensaren också vara en Motor - en som skyndar på, speedar upp tempot, ser till att den något slitna och till åren komna hjärnan med vidhängande kropp vaknar till, blommar upp, visar upp sin bästa sida - lite som den annalkande sommaren. Fram till dess att detta mirakel inträffar fortsätter hjärnan att gå på sparlåga lite till, slöar framför datorn tillsammans med kroppen och gör inte många knop. Åtminstone på fritiden. På arbetstid tvingas den slöa hjärnan vakna till liv även utan en Riktig Rensare.

Behöver inte rensas,
soluppgång kl 01.30
från köksfönstret.

I bästa fall kommer tanten själv att bli en Riktig Rensare nu framöver. Snickaren är nämligen i antågande igen. Nu kommer han snart att ta sig an ännu ett omöjligt projekt i tantens, tonåringens och tantens makes hus - den i särklass utdömda tvättstugan. Och innan det projektet kan påbörjas krävs ett omfattande Rensarbete i källare och tvättstuga - ett arbete som tanten tänkt sig starta inom kort.

Och till sist några boktips som helt oväntat dök upp när ovanstående trillade ut ur tangenterna:

Åsa Nilssonne: Smärtbäraren.

PC Jersild: En levande själ.

Båda två rätt egendomliga böcker som tantens nu trötta hjärna dock för rätt många år sedan plöjde igenom med god fart och en del behållning.