Hoppsan

Jag hade tänkt tillbringa lördagen på pudelklubbens utställning som nån slags funktionär. Men när jag just hade gjort en långpanna med fikabröd till morgondagen slog glömskan till. Det kunde ha slutat i en värre katastrof än den som inträffade.  Brandvarnaren tjöt som aldrig förr och den här gången var det inget falsklarm. Elden sprakade för fullt i kastrullen,  fläkten hängde i slamsor över kakan, väggen och skåpluckorna svarta av sot och röken låg tät som vid slaget i Lutsen (hur i h-e gör man ett tyskt y på datorn?)

För först gången i mitt liv slog jag 112. Polisen kom först, sedan räddningstjänsten och sist men inte minst brandkåren med blåljusen på. Rådiga som vi var hade vi dock själva släckt elden redan innan polisen var på plats.

Så morgondagen kommer jag inte att tillbringa i insläppet å utställningen och inte heller bakom disken i fiket och några andra pudlar än mina egna lär jag inte få se,  nää imorgon ska jag vädra, vädra och vädra ännu mer och invänta en sanerare som ska placera en apparat av nån sort som tar bort brandlukten.Sedan återstår att sanera sotet, få en ny fläkt på plats, och reparera en del som blev lite illa åtgånget.

Och framför allt ska jag köpa en ny brandvarnare och se till att den fungerar. Kolla era egna, ni som ev läser detta. Brandvarnaren räddade vårt hus när jag själv glömde kastrullen med smör på spisen.

Jag visar inga bilder på förödelsen i köket. Det blir en istället från en av våra vanliga promenadstråk - det längs Svartbyträsket. Det är alltid vackert där, oavsett årstid eller väder.

Grannarna fick i alla fall något att prata om denna fredagkväll. Godnatt gott folk, nu släcker nattugglan i norr

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

Rensare

Tanten skulle behöva ha en Rensare. En som rensar inne i all bråte man samlat på sig genom åren. Därnere i källaren står barnvagnen från 1995, undrar om den går att sälja på Blocket? Eller ska den skänkas till Röda korset? Där finns också tusentals papper om allt möjligt, gamla betalda räkningar, Viktiga Artiklar, nostalgihögar från makens äldre barns skolgång, tavlor som inte får plats på väggarna, tavlor som inte är så up-to-date längre, tavlor som ännu inte kommit upp tillverkade av den hemmavarande tonåringen som idag 3 juni blivit 17 år. I skåpen gömmer sig också skridskor, julgransfötter och tusentals diabilder. Vem åker skridskor numera? Och när såg famljen senast på diabilder?

Rensade bort sig  själva (?) väldigt snabbt

Rensaren behöver också vara bra på utomhusarbete. I rabatterna tävlar nu kvickroten och maskrosorna om vem som ska hinna före riddarsporrarna, praktlysingen och funkian. I gräsmattan lurar dessutom mossan och grobladen, tänker säkert konkurrera ut de stackars grässtråna om ingen Rensare hinner före. Och i komposten har snart hallonen tagit över kommandet och hur bra är det för komposten? Hallon ska vara i hallonlandet och kompost i komposthögen.

Orensat

Husets två fyrbenta regenter låter meddela att de också vill träffa en Rensare. En Rensare som rensar bort skräp från deras krulliga pälsar, rensar bort öronhår och annat elände ur hörselgångarna, klegg ur ögonvrårna och överflödig päls från kroppar, huvuden, öron, svansar, ben och tassar.

Tantens hjärna behöver också rensas. Här behövs en Riktig Rensare som kan sortera in allt i rätt fack, sortera bort ovidkommande, rensa ut trista pessimistiska tankar och ersätta med optimism och skaka fram allt viktigt så det blir lättåtkomligt närhelst det kan behövas. Helst ska Rensaren också vara en Motor - en som skyndar på, speedar upp tempot, ser till att den något slitna och till åren komna hjärnan med vidhängande kropp vaknar till, blommar upp, visar upp sin bästa sida - lite som den annalkande sommaren. Fram till dess att detta mirakel inträffar fortsätter hjärnan att gå på sparlåga lite till, slöar framför datorn tillsammans med kroppen och gör inte många knop. Åtminstone på fritiden. På arbetstid tvingas den slöa hjärnan vakna till liv även utan en Riktig Rensare.

Behöver inte rensas,
soluppgång kl 01.30
från köksfönstret.

I bästa fall kommer tanten själv att bli en Riktig Rensare nu framöver. Snickaren är nämligen i antågande igen. Nu kommer han snart att ta sig an ännu ett omöjligt projekt i tantens, tonåringens och tantens makes hus - den i särklass utdömda tvättstugan. Och innan det projektet kan påbörjas krävs ett omfattande Rensarbete i källare och tvättstuga - ett arbete som tanten tänkt sig starta inom kort.

Och till sist några boktips som helt oväntat dök upp när ovanstående trillade ut ur tangenterna:

Åsa Nilssonne: Smärtbäraren.

PC Jersild: En levande själ.

Båda två rätt egendomliga böcker som tantens nu trötta hjärna dock för rätt många år sedan plöjde igenom med god fart och en del behållning.

Hus



Huset före.

Förr, när den nu tonåriga dottern var ett litet barnvagnsburet barn, promenerade jag mycket i vårt närområde med barnvagnen. Under nästan ett års promenerande i ur och skur ett par gånger om dagen, för att barnet och mamman skulle få frisk luft och underlätta för barnets sömn,  hinner man se en hel del. Då hade vi nyligen flyttat in i vår villa, byggd på 60-talet. Då hade jag fokus på fönster och entréer. Gardinuppsättningar, belysning - särskilt vid jultid, adventsstjärnor o sånt - , vilka dörrar folk hade, hur  trappräckena såg ut. Allt för att skaffa inspiration till det egna huset. Vårt hus saknade trappräcken vilket jag uppfattade som en risk när man har små barn. Så till första sommaren ritade jag ett efter en modell jag hittade vid ett hus i närheten. Det sitter fortfarande kvar på vår trapp.
Nu behöver jag inte skjuta barnvagn längre men promenera i närområdet gör jag fortfarande. Nu har vi ju två fyrbenta vänner som kräver utomhusvistelser i ur och skur, flera gånger om dagen, året runt. Särskilt när jag går med Nelsson blir det lätt så att han sköter sitt och jag funderar på mitt. Nu är det inte längre gardinuppsättningar och lampor jag kollar in. Nä nu har jag insett att hus sköter sig inte själva. Nu ser jag på taken. Är det tegel, betong eller plåt? 60-tal eller modernt? Är pannorna trasiga  eller hela? Så går blicken till vindskivorna. Är de hela och fina eller har de delvis blåst bort och färgen flagnat från träet? Vad har folk egentligen för färgkombinationer på sina hus? Vitt mexitegel och brunsvart träpanel som vi? Eller något helt annat? Är hängrännorna svarta, vita eller bruna? Har de bytt ut originaldörren mot något modernare, eller kanske målat originalet?  Så där håller jag på. Letar efter ovanliga och snygga kombinationer, kollar garagedörrar, källarfönster, knutmålningar, osv..

Så ser jag ett hus som egentligen sett tomt ut länge. Ingen som plogat fram till dörren på hela förra vintern. Men det har lyst i fönstren, någon prydnadslampa här och där. En julbelysning som lyste hela vintern, fram på våren och knappt syntes i sommarnatten. Ett tag var jag orolig att någon bodde där, utan kontakt med omvärlden, inga spår i snön, inga rörelser i fönstren. Brevlådan försvann. Rabatterna växte upp med ogräset orensat, gräsmatten blev allt längre men klipptes ibland. En vän berättade att husägaren nog sedan länge inte bodde hemma längre, men att huset sköttes av barnen och ägaren kom på besök ibland. För någon vecka sedan försvann plötsligt husets fönster, kvarvarande gardiner vajade för vinden, i entrén stod en massa skräp, dörren halvöppen. Nu är dörren förspikad. Fönstren är bara hål och huset väntar nog på att rivas. Ett hus som fram till i sommar varit till synes fullt fungerande. Ägaren har nog lämnat jordelivet och nu får huset göra detsamma. Det har stått ensamt inklämt mellan järnväg och infartsled mot sta´n, ett likadant hus stod bredvid tidigare men är sedan säkert 10 år tillbaka jämnat med marken och där är nu stor Coloramabutik.

Det är lite sorgligt med hus som inte ens förfaller och sedan bara försvinner. Ännu sorgligare när man ser att huset är bebott, men trädgården förfaller allt mer, huset blir i allt mer skriande behov av underhåll och man undrar hur den som bor där har det. Några sådana hus finns på vårt område.

Vårt eget hus har påbörjat en ansiktslyftning nu på sensommaren. Ett länge eftersatt underhåll håller nu så sakteliga på att åtgärdas. Tur det finns kunniga hantverkare när man själv inte direkt är någon byggare och heller inte har den tid som behövs. Efter allt funderande kommer husets exteriör inte att ändras så mycket, men den uppmärksamme kommer att se den nya panelen på gavlarna, att garaget bytt färg och fått ett nytt tak, att vindskivorna är hela och förnyade, att stuprör och hängrännor byts ut. Jag har lärt mig en massa nya termer också, förutom att jag börjat få en insikt i byggkonsten. Hittills känner jag mig nöjd med vår snickare från Bagdad.