Hus



Huset före.

Förr, när den nu tonåriga dottern var ett litet barnvagnsburet barn, promenerade jag mycket i vårt närområde med barnvagnen. Under nästan ett års promenerande i ur och skur ett par gånger om dagen, för att barnet och mamman skulle få frisk luft och underlätta för barnets sömn,  hinner man se en hel del. Då hade vi nyligen flyttat in i vår villa, byggd på 60-talet. Då hade jag fokus på fönster och entréer. Gardinuppsättningar, belysning - särskilt vid jultid, adventsstjärnor o sånt - , vilka dörrar folk hade, hur  trappräckena såg ut. Allt för att skaffa inspiration till det egna huset. Vårt hus saknade trappräcken vilket jag uppfattade som en risk när man har små barn. Så till första sommaren ritade jag ett efter en modell jag hittade vid ett hus i närheten. Det sitter fortfarande kvar på vår trapp.
Nu behöver jag inte skjuta barnvagn längre men promenera i närområdet gör jag fortfarande. Nu har vi ju två fyrbenta vänner som kräver utomhusvistelser i ur och skur, flera gånger om dagen, året runt. Särskilt när jag går med Nelsson blir det lätt så att han sköter sitt och jag funderar på mitt. Nu är det inte längre gardinuppsättningar och lampor jag kollar in. Nä nu har jag insett att hus sköter sig inte själva. Nu ser jag på taken. Är det tegel, betong eller plåt? 60-tal eller modernt? Är pannorna trasiga  eller hela? Så går blicken till vindskivorna. Är de hela och fina eller har de delvis blåst bort och färgen flagnat från träet? Vad har folk egentligen för färgkombinationer på sina hus? Vitt mexitegel och brunsvart träpanel som vi? Eller något helt annat? Är hängrännorna svarta, vita eller bruna? Har de bytt ut originaldörren mot något modernare, eller kanske målat originalet?  Så där håller jag på. Letar efter ovanliga och snygga kombinationer, kollar garagedörrar, källarfönster, knutmålningar, osv..

Så ser jag ett hus som egentligen sett tomt ut länge. Ingen som plogat fram till dörren på hela förra vintern. Men det har lyst i fönstren, någon prydnadslampa här och där. En julbelysning som lyste hela vintern, fram på våren och knappt syntes i sommarnatten. Ett tag var jag orolig att någon bodde där, utan kontakt med omvärlden, inga spår i snön, inga rörelser i fönstren. Brevlådan försvann. Rabatterna växte upp med ogräset orensat, gräsmatten blev allt längre men klipptes ibland. En vän berättade att husägaren nog sedan länge inte bodde hemma längre, men att huset sköttes av barnen och ägaren kom på besök ibland. För någon vecka sedan försvann plötsligt husets fönster, kvarvarande gardiner vajade för vinden, i entrén stod en massa skräp, dörren halvöppen. Nu är dörren förspikad. Fönstren är bara hål och huset väntar nog på att rivas. Ett hus som fram till i sommar varit till synes fullt fungerande. Ägaren har nog lämnat jordelivet och nu får huset göra detsamma. Det har stått ensamt inklämt mellan järnväg och infartsled mot sta´n, ett likadant hus stod bredvid tidigare men är sedan säkert 10 år tillbaka jämnat med marken och där är nu stor Coloramabutik.

Det är lite sorgligt med hus som inte ens förfaller och sedan bara försvinner. Ännu sorgligare när man ser att huset är bebott, men trädgården förfaller allt mer, huset blir i allt mer skriande behov av underhåll och man undrar hur den som bor där har det. Några sådana hus finns på vårt område.

Vårt eget hus har påbörjat en ansiktslyftning nu på sensommaren. Ett länge eftersatt underhåll håller nu så sakteliga på att åtgärdas. Tur det finns kunniga hantverkare när man själv inte direkt är någon byggare och heller inte har den tid som behövs. Efter allt funderande kommer husets exteriör inte att ändras så mycket, men den uppmärksamme kommer att se den nya panelen på gavlarna, att garaget bytt färg och fått ett nytt tak, att vindskivorna är hela och förnyade, att stuprör och hängrännor byts ut. Jag har lärt mig en massa nya termer också, förutom att jag börjat få en insikt i byggkonsten. Hittills känner jag mig nöjd med vår snickare från Bagdad.