Gott Nytt År, 2013!

Nyårsfirandet är vederbörligen genomfört. I år för ovanlighetens skull körde surtanten själv bil till o från nyårsgänget, typ tre kvarter bort. Det var dock en bra lösning med tanke på makens något långsamma och rätt ostadiga gång. En trevlig kväll med goda vänner, god mat, frågeleksspel enligt väl inarbetad rutin,  tolvslaget  ackompanjerades av Nyårsklockorna på TV och grannskapets nyårsfyrverkerier samt skålande ute på gatan med grannar. Dogsen var med och höll sig skapligt lugna.
Ny rutin för denna nyårsafton: tonåringen firade på eget håll med kompisar i grannkommunen. Modershjärtat led, modershjärnan gick på högvarv som beredskap för alla möjliga och omöjliga scenarior som skulle kunna utspelas. Inget av dessa blev verklighet, tack o lov, ingen brandkårsutryckning blev nödvändig. Tonåringen hade kul och kom hem enligt planering, helt uttröttad.

Gott Nytt År!


Nu är vardagen tillbaka, ett fåtal arbetsdagar kvar tills tanten återgår till ordinarie arbetsplats nästa vecka.


Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

Hur gör man nu då?

Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.

Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.

Hur gör man nu då?

När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?

Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!

Nu är det bara att
låta kroppen gotta sig i presenten