I tankarnas spår, i minnenas vrår

I mitt fönster

Det  har varit lite tanketorka här i bloggen ett tag. Orsaken är inte brist på tankar, snarare brist på inspiration och tid. Men nu kanske efter en nattlig semla och en kopp te (nä jag är ingen renlevnadsmänniska, har hunnit med ett eller möjligen två glas vin också ikväll, samt gjort en och en halv pudel )  tänkte skriva nåt fyndigt, lite småtokigt eller så om mitt liv men där går jag bet  just nu.

Istället hamnade jag i minnenas vrår igen. Den  här gången berodde det på ett anteckningsblock som dök upp ur tomma intet häromdagen när jag gjorde en av mina röjningar bland diverse papper. Ett sånt där litet i typ halvt A5 - kan det heta A6? -, linjerat med en finstansad rad av hål så att man kan dra av arken vartefter. Och med sista bladet i kartong. Det har tillhört min  man, för han har skrivit sitt namn  på baksidan. Han hade en väldigt konstig handstil, en slags spretig skrivstil som liknade textat. Jag har aldrig sett nåt liknande hos nån annan.

Morgonrodnad häromdagen

Hursomhelst. Det är inte min man som skrivit i blocket, förutom baksidan med namnteckningen då. Det är jag. Ännu känner jag igen min egen handstil, men jag måste erkänna att ibland kan jag inte ens själv tyda vad det står. Det är inte ofta det händer, men vid enstaka tillfällen inträffar detta underliga. Vad kan det bero på, kan man ju undra?

Det här blocket börjar med en sida av jämförelser mellan vad jag upplever och hur jag uppfattar min man. När jag ser vad jag funderade över så förstår jag att det måste vara rätt länge sen jag skrev det. Kanske kring 2010, 2011 eller så. Det handlar om ensamhet, skuld, frustration, allt jag upplevde mig sakna eller inte få, tvivel på vad jag noterade angående min mans beteende och olika symtom på hjärnsjukdom. Tvivlen att jag såg det jag såg, att jag inte tolkade in en massa egna saker i hans beteende, att jag överdrev hans sjukdom.  Och sen det där att "alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men det är ju jag som måste agera vad det än handlar om". Och "att mitt agerande just nu är precis tvärtemot hur man rekommenderar att demenssjuka ska bemötas". I slutet av mina funderingar har jag tänkt om framtiden, den där jag nu befinner mig: "när man blivit änka kan man efter en tid få livet att gå vidare, men jag har en man som jag sörjer fast han fortfarande lever."

Sen blir det ett tidshopp i det här blocket. När jag hör saker på radio (som jag har som bakgrundssällskap dagarna i ända, P1 alltså) som jag vill komma ihåg skriver jag ner dem på det som finns närmast. Det jag hört kan vara nästan vad som helst men nu hade jag hört Lena Nyman läsa en  dikt och några rader var nertecknade i blocket. Tur att jag hade skrivit dit författaren också för annars hade jag inte hittat den.  Den här dikten, som jag ikväll läst i sin helhet och hört framföras av en ung kvinna som också hade tonsatt den, talar direkt till tårflödet. Därför ska jag inte återge den här. Den som vill kan själv leta upp den på nätet. Sök på Harriet Löwenhjelm "Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta". Det var en av hennes sista dikter, Hon levde 1887 - 1918 och dog på ett sanatorium i Småland i lungtuberkulos, som så många andra på den tiden. Jag är ganska obildad på många fronter (förstår inte hur jag fick så pass bra betyg i grundskolan), och kände förstås inte till denna Harriet. Så nu fick  jag läsa på, tur att all kunskap finns ett knapptryck bort ungefär. Undrar om det står något om henne i Nationalencyklopedin? Den har vi i alla band. Mycket kunskap att inhämta där också, tur man  är pensionär. Det finns ju så otroligt mycket att göra som inte är jobb!

96 procent måne över ett grannhus i - 25 grader

Förutom att fastna i gamla anteckningar går det att ägna sig åt himlaskådning. Det är familjens yngre förmåga, numera ung vuxen, egentligen bäst på, åtminstone den teoretiska sidan eftersom hon studerar astronomi. Ja hon kan ju en hel del stjärnor och planeter också, lite  mer faktiskt än Karlavagnen och Orions bälte som är mina paradgrenar när det gäller stjärnornas placering på himlavalvet. Jag kan månen också och ett norrsken kan jag nog känna igen om det kniper. Och nu är det ju snart dags för månförmörkelse och blodmåne samtidigt! Tror jag ska provfotografera i natt för att se var jag ska stå tidiga morgonen på måndag om jag ska lyckas fånga det på bild. Fast jag har inget teleobjektiv så några närbilder blir det inte. Och om det är 25 grader kallt blir det nog ingenting. Eller om det är mulet.....

Ja där fick ni en liten uppdatering från min tankevärld. I den verkliga världen fortsätter röjningen i källaren, i snön, i pudelpälsarna, i dammtussarna, i diskhon, i pappershögarna, i tvättkorgen - ja överallt helt enkelt. Understundom besöker jag min mans grav, han skulle ha fyllt 73 år igår och jag satte rosor på graven och tände ett ljus. Snart tar jag mig inte fram dit. Snön blir djupare och djupare. Jag skottade en liten gång dit häromdagen. Nu har de slutat skotta mellan gravarna, bara huvudgången skottas, så vill man ha det gjort får man göra det själv. Problemet är att det inte finns nånstans att göra av den uppskottade snön, jag vill ju inte lägga den på de andra gravarna. Såna där saker brottas min hjärna med.

Det är mycket mer snö nu. Det här var andra advent.

Midnatt råder inte längre här, vi är snart inne i vargtimmarna. Så nu är det dags att stänga ner för den  här gången. Godnatt, gott folk.

IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.

Livet och döden

Ledig måndag. Idag betydde det några turer i närområdet med pudlingarna och en tur till sta´n för den hela helgen uppskjutna veckohandlingen. Det var pensionärsrally i butiken, där kryssade pigga äldre, typ jag själv, med kundvagnar och rullatorer. Jag lastade på en hel del, scannade och packade. Som tack för besväret fick jag packa upp allt igen i kassan för avstämning. Och HURRA - det stämde på pricken. Hoppas det dröjer till nästa avstämning.

Denna helg har annars gått i kontrasternas tecken. Maken passade på att passera ännu ett årtal uppåt, påhejad av fru, barn och barnbarn. De äldre barnen hade den goda smaken att bjuda in till middag så jag slapp den delen. Mycket praktiskt. Och gott.

Idag har jag nåtts av sorgebudet att min enda moster har lämnat jordelivet. Denna pigga, framåt, pratglada, nyfikna 86-åring finns inte mer. Hon som agerade hotell och restaurang åt mig och 17-åringen när vi såg Alice Cooper i Göteborg i augusti. Hon som varit nästan som en stand-in för min egen mamma som dog redan när hon var 67 år. Hon som jag ringt med ojämna mellanrum, och besökt med ännu mer ojämna mellanrum. Nu finns hon inte mer. Det är en konstig och sorglig känsla.  Nu finns av mina föräldrars generation bara kvar 85-åriga faster i Dalarna och 96-årige farbror i Södertälje.

Livet går vidare, trots allt.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

+ 5 grader.

Så var sommaren slut igen då, eller ja nästan i alla fall. Tanten har börjat jobba igen och imorgon börjar tonåringen ANDRA året i gymnasiet. Hur kan det komma sig? Hon var ju nyss 7 år och började ettan i lågstadiet. Minns det som igår, hennes fråga till fröken på uppropsdagen, framförd med allt det allvar som stunden krävde: "Men när ska vi ha lektion?". Nu får man inte vara med på uppropsdagen längre, i bästa fall får man lite information i efterhand och resten får man läsa sig till på någon hemsida hos kommunen.

Och vart tog sommaren vägen då, undrar vän av ordning. Blev något egentligen gjort? Hur gick det med alla planerna, föresatserna och förväntningarna? Är trädgården i toppskick, pudlingarna vältrimmade, väluppfostrade och i toppkondition? Har källaren och tvättstugan genomgått den metamorfos som var tänkt och är städade till oigenkännlighet? Har tanten själv skött om sin kropp på utsidan och insidan, och låtit själen få sitt? Är alla vänner och släktingar påhälsade, alla resor gjorda, och har hammocken utnyttjats i full utsträckning? Och HUR har det gått för alla bloggvänner, har tanten följt alla?

För den som inte orkar med den långa genomgången av svaren på ovanstående  finns här en snabbvariant: De flesta av frågorna besvaras med NEJ. För den som orkar kommer här den betydligt mer ordrika och omfattande bakgrunden till NEJ och kanske lite mer.

BLEV NÅGOT GJORT?
Ingenting blev gjort. Eller ja, jo, lite blev gjort. Tvättstugan är i stort sett urröjd, nu väntar rummet innanför på en totalröjning innan hela enheten ska genomgå en total make-over, med hjälp av snickaren så småningom. Men för att han ska kunna göra något överhuvudtaget åt de flagnande väggarna och groparna i betonggolvet så måste röjningen vara klar.

TRÄDGÅRDEN?
Ja den suktar efter en trädgårdsmästare med mer tid. Ogräset breder ut sig, bristen på regn den senaste månaden syns tydligt i rabatter och på en del utsatta ställen. Men tanten har klippt gräsmattan några gånger och faktiskt fått till balkonglådorna hyfsat den här sommaren. Inköpen av plantorna gjordes i början på juli, då var det rea och två balkonglådor fylldes med petunior, lobelia och silvernjurvinda och de har blivit omskötta så nu är de faktiskt riktigt fina!

SLÄKTEN, VÄNNERNA, RESORNA?

Jodå tack. En del har fått besök, andra inte. Syster i Södertälje, svägerska med make på Torö, makens alla barn med respektive och alla sju barnbarn som just då vistades på Söder i Stockholm, systerdotter med familj tillfälligt i Trosa - alla har de blivit påhälsade. Maken är ju inte riktigt frisk, men han hängde ändå med på pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, till fots, med bil och buss och flyg. Och det var skönt att bo på hotell

mellan umgängestillfällena.



Kvällsmoln över Scania, från Scandic i
Södertälje Södra.



                             

Nedre balkongen till vänster, den var vår liksom
tillhörande lägenhet, i mitten på 1950-talet. Då såg
det annorlunda ut, huset har nog genomgått  minst en
ansiktslyftning efter det.
Täppgatan 24, Södertälje.

Djurgården (glass utanför Skansen), fika på Blå Porten, Torekällberget, hamnen i Trosa och lite annat fick vi njuta av. Och folklivet, trängseln, trafiken, inställda pendeltåg. Fel körde vi också mellan Trosa och Södertälje - hur svårt kan det bli?, undrar en infödd sö´täljekringa. Alltså, kringlan upptäckte själv sin felkörning och rättade till den innan övriga i sällskapet hade upptäckt att även andra delar av Sörmland (läs Nykvarn) kunde ha fått fint besök av oss.

På hemmaplan blev det en regnig biltur i grannkommunen en lördag när maken och tanten var ensamma hemma med pudlingarna. Granudden, Gultza-udden, Lövskär - ställen med vatten både uppifrån och nerifrån.

Luleå waterfront, från Granudden.

KROPPEN?

Har fått njuta av hårt arbete med pudlingarna, många promenader, hårt trädgårdsarbete med trilskande slangar och gräsklippare som inte startar, häcksax som lägger av och annat smått och gott. Så har den också blivit mer oformlig. Ägarinnan har kommit till steg två på vägen mot kraftig övervikt - än är det en bit kvar dit, men processen pågår sakta men säkert. Steg ett inträffade för ca 6-7 år sedan när kroppens ägarinna upptäckte att låren kändes liksom förstora undertill, som om veck bildades där, när hon satt på bussen på väg till jobbet. Aldrig på väg hem. Nu har steg två snart passerat - när midjan liksom försvinner och allt blir helt rakt, liksom cylinderformat från armhålorna och neråt, ja längre ner vidgar cylindern mer ut sig om man säger så, men någon midja är svår att skönja. Allt detta måste ändå betyda att kroppen har njutit av mat och dryck.

KNOPPEN?
Ja, hjärnan alltså. Den har vilat. Det mest intellektuella den ägnat sig åt är att lägga patiens i datorn och lösa sudoku. Kanske någon bok slunkit med också. Och så läst kartan (eftersom hjärnan aldrig förstått sig på det där med GPS, vilket kan bero på att hjärnans ägarinna inte äger någon GPS och inte tagit reda på om det går att använda tjänstemobilen till sådant), satt sig in i mysteriet hur en dieseldriven Ford Focus fungerar när man är van vid traktorliknande Volvo V70 årsmodell äldre, navigerat i trafiken på E4an i Stockholm och Sörmland, trasslat fram i Södertörns landsbygd, och försökt förstå sig på kollektivtrafikens tidtabeller i Storstockholm.

PUDLINGARNA?
Hänvisar bara till hundbloggen www.mattenochnelsson.blogspot.com.

ÖVERKURS!
Alltså - tanten har varit med om det mest spektakulära hon upplevt egentligen i sitt 60-åriga liv. Och upphovet till detta är den envisa 17-åringen som knappt synts till i hemmet under sommaren.



Sminket och nitarna på plats!


Hon har varit på resande fot till sina (halv)syskon utspridda i Stockholm och Barcelona. Och som pricken över i avslutades resorna med en Göteborgstripp. I götet hägrade den numera 64-årige Alice Cooper, hårdrockstjärnan, med sin något spektakulära scenshow. Vilken upplevelse! Först att VÄNTA hela dagen på Liseberg för att helt säkert få en plats längst fram vid scenen. Så till slut stod han där, ikonen med sitt band och alla attiraljer. Och under tiden som tanten och tonåringen väntade tillsammans med några andra fylldes platsen framför Stora Scenen på Liseberg till bristningsgränsen.

Nu börjar det strax!

Kravallstaketen avgränsade publiken i sektioner, och vakterna framför oss sa att det nog var 10 000 personer i publiken. Det såg inte vi. Vi såg Alice Cooper framföra det ena numret efter det andra i ett högt tempo och ge järnet från scenen. Där var giljotinen och boaormen. Plektrum och annat haglade ut över publiken, musiken vrålade ut ur högtalarna, publiken vrålade också. Dagens ljus övergick i augustimörker ungefär när showen började. Himlens alla portar hölls stängda, förutom en kort skur nån timme före hela spektaklet. Tonåringen var supernöjd med dagen. Modern = tanten var också nöjd men på ett annat sätt. Det hela medförde ett mycket trevligt besök hos 85-åriga moster som höll med sängplatser och matservice. Och kusinen mötte upp på Landvetter och transporterade tanten genom göteborgstrafiken och bidrog till en jättetrevlig dag innan tonåringen dök upp från Stockholm på em. Och efter Alice Coopers framträdande stod spårvagnarna stilla i den sena göteborgskvällen när 45000 fotbollsfantaster samtidigt skulle ut från Ullevi och vidare hem med sina fordon. Härligt! Vi tog oss i a f ut till moster i natten. Och hon var vaken och nyfiken på Alice Cooper. Kul att träffas vid annat tillfälle än begravning som det varit de senaste åren!

Inte moster!

Och nu är det natt mot måndag morgon, kl är två och termomentern visar 5 grader, himlen är stjärnklar och snart ska tonåringen till skolstart, modern lovat skjutsa pga andra ärenden i grannkommunen. So - over and out.