Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.
Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.
Hur gör man nu då?
När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?
Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!
 |
| Nu är det bara att låta kroppen gotta sig i presenten |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar