Arg! Eller välkommen till verkligheten.

Surtanten har slagit till igen. Den här gången var det några stackars anställda inom vården som råkade ut för tantens sura kommentarer och lite senare en taxichaufför som körde sjuktransportbussen. Så nu är tanten trött efter alla vedermödor. Vete sjutton om det inte trots allt hade varit enklare att ta den egna gamla V70n, handikapptillståndet, lite tålamod och några timmars förebyggande sömn istället för att åka sjuktransportbuss.

Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot  som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.

Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.

Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.

Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.

När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.

Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.

När minnet sviker bloggar man då?

Om man har skapat en blogg med det här namnet så innebär det vissa förpliktelser. Dvs man måste tänka, annars blir det inte många tankar i bloggen. Nu på sistone har jag tänkt på två saker:
1. Det är nog inte lätt att vara dement och det är inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom.
2. Varför är det så få män som bloggar?
Jag tror inte på något sätt att de här två tillstånden hänger ihop, annat än som tankar i min egen hjärna.

Demens.
Hur vet man att ens närmaste anhörige börjar bli dement? Nu flera år efter att det började och med facit i hand kan jag skönja begynnande svårigheter som då tolkades av mig och andra på ett helt annat sätt. Nu vet jag vad demens är, hur det är att leva med en demenssjuk anhörig nära inpå, och hur trött man blir. Man försöker normalisera, att göra saker som man alltid gjort tillsammans, men livet krymper ihop alltmer, blir mer begränsat och själv blir man alltmer kontrollerande för det är så många småsaker i det dagliga livet som blir krångliga och går fel. Stora saker är nästan lättare, man är mer förberedd. Men i vardagen, där finns tusentals situationer hela tiden som kan missuppfattas och misstolkas eller helt enkelt bara glöms bort. Och så blir man glömsk själv och till slut vet man inte vem som glömmer vad egentligen.
Hur vet man att man själv börjar bli dement? Jag tror att de flesta inte tänker i de banorna när minnet börjar svika, även om vi är många som slarvigt uttrycker oss att "jag håller nog på att bli dement" när vi tappar bort, glömmer bort, förlägger saker osv. Men riktig demens är så mycket mer än "bara lite glömska". En som tänkt om detta att bli dement och själv bloggar om hur det är, är Yvonne i den här bloggen http://alzheimer.bloggo.nu/.
Demensen lägger sordin på tillvaron även om vi försöker leva så vanligt som möjligt. Men hur enkelt är det när hemtjänsten ska in i ens hem, när korttidsveckorna känns för långt borta eller för nära inpå, när fysiska sjukdomar gör sig påminda på utsidan men inte uppfattas av den sjuka hjärnan i kroppen?

Ja, då har jag gnällt färdigt om det. Just idag kändes det extra så, jag brukar inte skriva om detta i min blogg men efter gårdagens händelser kände jag att det var dags.
Nu över till ämne nummer två, män som bloggar.

Bloggvärlden.
Ja det är en egendomlig värld. Utan att ha någon statistik att luta mig emot - (jag menar bara man kan ju göra sin egen som t ex när vi skulle namnge den nu 17-åriga dottern: vem lusläste dagtidningens "Grattis till.." om inte surtanten i egen hög person, på den tiden en, visserligen lite äldre, men ändock blivande mamma. Där grattades barn av nära o kära och barnens namn var t ex Elin, Erik, Malin, Mikael, Linda, Lukas, Blåbär och Lingon och allt vad nu folk hittade på. Det var då som jag gjorde en lista för att se om de namn vi hade i åtanke stod högt i kurs eller inte. På det viset föll Linnea bort som tilltalsnamn, det var för vanligt. Det heter hon nu i andranamn, men förstanamnet blev så småningom Maj-Britt. Hur kul tror ni att en åttaåring tycker det är? Då ville hon byta till Britney Spears eller nå´t, nu skulle det väl hellre vara Alice Cooper om nå´t byte skulle ske.) - tror jag att det är mest kvinnor som bloggar. Se bara på min egen favoritlista, där har vi 4-5 stycken kvinnor som skriver om sina pudlar o andra hundar och kanske svävar ut lite till hästar eller trädgård och resor däremellan. Och lite livsvisedom ej att förglömma. Och sorgerliga minnen och händelser. Och sjukdom (alzheimerbloggen ovan). Allt har sin plats. Så har jag då en kvinnlig Robinsondeltagare (gissa vem) på min lista. Bara för att hon är släkt med mig, på avstånd.
Men var är männen? Jag har fyra på min lista: en kille som bloggar om sina hundar (vit boxer och vit fralla), en ung kille om pappans demenssjukdom och så då de Två Männen. Jag tror de är rätt lika egentligen. Den ena har jag träffat IRL (som det heter i datavärlden), och den andra presenterar sig så fint i bloggen, vilket den första också gör. Det är medelålders män som skriver om livet, på ett tänkvärt och underhållande sätt.
Läs deras bloggar http://promenaderochutflykter.blogspot.se/ och http://www.bakomorden.blogspot.se/.

Mycket kan man tänka om bloggandet i sig. Skriver man för att bli berömd och få en stor läsekrets
som Blondinbella och andra kändisar? Eller skriver man för en liten snäv läsekrets med specifika intressen? Eller kanske är det för att på något vis sätta sina tankar på pränt och om nu någon tycker det är kul eller intressant att läsa så får de det?

Inte vet jag. Jag gillar att skriva. Och det är rätt spännande att läsa andras bloggar, att följa den ena länken till den andra och man hamnar till slut nå´nstans man inte visste fanns. Men nu ska jag se på Robinson - en av de få serier jag följt på senare år. Lillmatten har vaknat till liv igen och tog ut dogsen i spöregnet.

Studiebesök i verkligheten, eller man ska vara frisk om man ska orka vara sjuk.

Nu har tanten själv fått pröva på sjukvårdens plus- och minussidor under en dag. Den stukade fjällfoten behövde efter två dagars vila men utan tillfrisknande en mer professionell bedömning än den jag själv kunde bidra med. Även om jag var tämligen säker på att det var ligamentskador och inget annat. Men man vet ju aldrig, och ortopedi är liksom inte min sida av sjukvårdsvardagen. Jag ägnar mina dagar mer åt vad som gömmer sig i hjärnans skrymslen och vrår.

Många tankar hann passera under dagens vedermödor. Till att börja med - hur kommer man i kontakt med sin vårdcentral, när man nu råkar befinna sig på utsidan av den offentliga sjukvårdskolossen och inte på insidan. Ja, det var ju rätt enkelt, telefonkatalogen funkar fortfarande. Men hallå --- varför har inte VC samma telefonnummer som det alltid varit till landstinget i vår lilla ort? Jo, det moderna CALL ME-systemet är infört. Det tog i o f s  längre tid för mig att knappa in alla uppgifter än det tog att invänta den uppringande signalen. Det är bra betyg åt min vårdcentral en måndag förmiddag.

Och hur tar man sig till VC när man inte törs sätta sig bakom ratten på bilen för det går inte att trycka ner kopplingen med den skadade foten, ens make inte längre kör bil, alla andra jobbar, det känns på tok för långt och farligt att hoppa fram på kryckor till busshållplatsen ett par kvarter bort? Jo, enkelt!! Man får sjuktaxi! En timme efter mitt första samtal till VC satt jag i taxin på den korta vägen dit. Sedan blev det väntan, väntan och väntan. Men så gick det i ett huj och plötsligt hade en yngre kollega bestämt att här skulle röntgas och uteslutas fraktur. Remiss till akutröntgen på Norra Europas Modernaste Sjukhus även kallat Det Papperslösa Sjukhuset 2 mil bort från VC. "Och hur tänkte ni att jag skulle ta mig dit???" SJUKTAXI, förstås.

En nästan ordlös 20-minutersresa tog sin början. I baksätet ett par lite äldre än jag själv. Hon talade med sydsvensk dialektal brytning, men det framgick att hon var bosatt häruppe. Några ord om det evinnerliga regnandet den senaste tiden, de uteblivna hjortronen och taxichauffören slog på musik.

Väl framkommen till Norra Europas Modernaste Sjukhus tackade jag mig själv att jag tagit med kryckorna. De hjälpte mig nu fram i de oändliga korridorerna - de där som man snabbt skyndar fram igenom de dagar man tillbringar där i tjänsten. "Få se, var är nu röntgen? Och är akutröntgen på samma ställe som vanliga röntgen?" Jaha, därborta, trapphus E, plan 4. Tag en kölapp sitt ner och vänta för att anmäla dig. Jaha, akutröntgen. Ja, följ då de röda prickarna i golvet till allra längst bort i korridoren och vänta där.
Väntan, väntan, väntan. Och så lotsades jag in till röntgen. Upp på britsen, av med bandaget och tusen bilder eller så på min skadade fot. På med bandaget igen och ut i väntrummet. Väntan, väntan, väntan.
-Nu har läkaren tittat på bilderna och det såg bra ut. Ingen skelettskada. Så nu får du åka hem.
"Jaha, och hur ska det gå till då?" Jaha, kan jag få SJUKTAXI hem också?! Så bra då. Och var finns den då? Jaha, ni beställer en. Vänta i taxiväntrummet kl 15. Och var ligger det då? Jaha, jaså ja det var ju enkelt. Där har jag nog passerat ungefär etthundratusen gånger eller så med mina friska ben, men aldrig noterat att där fanns ett väntrum.

Mera väntan, väntan, väntan i taxiväntrummet tillsammans med ett helt gäng andra väntande taxiåkare. Där var tanter och gubbar de flest några år eller ganska många år äldre än jag. Rullatorerna och rullstolarna trängdes med kryck-käpparna. Taxiförarna kom in och ropade upp Holmgren, Johansson och Karlsson. Jaså, så mycket folk och ingen Holmgren. Det var ju konstigt. Ingen Johansson som ska till Tjottahejti? Nähä, jaså du heter Johansson och ska till Tärendö? Ja men då ska du nog åka med mig. Och här har vi en rullator som ska ut och åka taxi utan ägare. Vart ska den då? Ja, adressen står väl där, den ska dit där ägaren bor. Jahaja. Och nu har vi letat efter Holmgren i hela sjukhuset men han har försvunnit. Och tanten här ska till Boden? Ja då blir det den här bilen. Ni får klämma ihop er tre i baksätet, vem vill sitta i mitten? Nähä, det behövdes inte, Pettersson hade avbeställt. Nä, jag kör inte i Boden i vanliga fall, jag litar på GPSen.

Och i alla väntrum fanns TV och tidningar och TVn skvalade ut program på storbild så ingen kunde undgå vad som visades så jag fick se delar av Hem till gården och en dokusåpa om hur man tvingas till ett hårt sparprogram när man har 92000 dollar i skulder och en hjälpande hand klipper sönder alla kreditkorten, och så hann jag läsa hem och inredningsmagasin och inse hur fruktanskvärt tråkit mitt eget hem är, samt se lite av den glamorösa modevärlden i en annan gammal tidning där jag insåg att jag för längesedan passerat sista förbrukningsdag, och så blev jag lite uppdaterad på digitalfotgrafi i en tidning från 2009.

Vilken resa i verkligheten! Det tog exakt 4½ timme, kostade mig 408 kr (inkl en glass istället för lunch) och jag fick veta att mitt skelett trots sina 59½ år fortfarande är helt. Åtminstone i vänstra fotleden. Imorgon ska jag sjukskriva mig på egen hand. Första gången sedan vinterkräksjukan för två år sedan. Foten behöver mer vila, och sedan långsam återgång till normal verksamhet.