Arg! Eller välkommen till verkligheten.

Surtanten har slagit till igen. Den här gången var det några stackars anställda inom vården som råkade ut för tantens sura kommentarer och lite senare en taxichaufför som körde sjuktransportbussen. Så nu är tanten trött efter alla vedermödor. Vete sjutton om det inte trots allt hade varit enklare att ta den egna gamla V70n, handikapptillståndet, lite tålamod och några timmars förebyggande sömn istället för att åka sjuktransportbuss.

Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot  som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.

Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.

Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.

Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.

Är det vårkänslor, eller?

På lördagar har rutinen nu blivit att vi först tar en längre hundpromenad när livsandarna har vaknat till liv framåt lunchtid. Sedan åker jag till maken och vi far ut någonstans och fikar en stund på eftermiddagen.  Därefter en tur till matbutiken för det går inte att leva på kaffe och semlor (även om det är gott). Och i matbutiken, där det även säljes en hel del andra prylar, fastnade jag en bra stund vid de fula tulpanerna, för dyra helgbuketterna och bestämde mig till sist för en hortensia. Inte helt gratis, men jag har önskat mig en sådan hur länge som helst och det är aldrig nå´n som ger mig en.

Och sedan blev jag fast framför stället med fröer. Kunde inte låta bli, blev några påsar. Minns det där året (före hundarnas tid) när jag till slut hade typ 600 småplantor hemma  en vår. Alla bord och fönsterbrädor var proppfulla. Vänner och bekanta blev påprackade små vingliga plantor i mängder. I år ska det inte bli så mycket. Det har jag inte tid med. Eller plats för.

Årets framtida sommarfägring.

Jag vågade mig på ett besök i den oframkomliga källaren också. Där fanns det fler bortglömda fröer, oplanterade från förra året, eller möjligen året dessförinnan. En påse var dock öppnad - en fyrfota vän hade väl haft lite tråkigt medan matten gjorde något annat och passade på att förarbeta planteringsjobbet lite.

Något tidigare års ej sådda fröer - hoppas det finns kvar
lite liv i dem. Krasseblommor kan man ju t o m äta - säkert
vackra i sallader, aldrig provat dock.

När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.

Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.

2014 - blir det ett gott nytt år?

Det här året började inte som de senaste dryga 20 åren börjat. De har börjat med att jag och min man önskat varandra Gott Nytt År, ibland bara vi men för det allra mesta i vänners sällskap. Det här året skålade jag med vännerna, min man var med tidigare på kvällen men hans sjukdom gör honom numera för trött för att orka mer än ett par timmar.

Men dessa få dagar detta nya år har ändå gett mig något nytt - redan. Bådar gott för framtiden, åtminstone på vänskapsplanet. Jag är inte världens mest föreningsaktiva människa men känner att jag vill engagera mig mer i demensfrågor av olika slag utifrån min mans sjukdom. Det har lett till att jag snurrat runt lite på nätet och hittat information om allt möjligt här och där. Så jag har gått med i Demensförbundet, men det finns ingen lokalförening här där vi bor, kanske jag kan vara med och få igång någon form av verksamhet.

Via Demensförbundets facebooksida  upptäckte jag nyligen bloggen "Lewybody har flyttat in" och fick därmed en ny FB-vän. Det känns roligt (eller hur man nu ska uttrycka det) att hitta någon som är i liknande situation som man själv, även om alla är olika. Annars är det nästan bara anhöriga som har äldre förälder med demenssjukdom, eller de som har en make eller maka med demenssjukdom är själva pensionärer och har utflyttade vuxna barn. Det blir liksom annorlunda när man själv är i fullt yrkesliv och har tonårsbarn hemma (visserligen är hon nu 18 år, men hela hennes högstadietid har präglats av att hennes far blivit allt sjukare).

Ikväll stötte jag på en gammal bekant mellan hyllorna på ICA. Vi har inte setts på många år men nu återupptar vi förhoppningsvis bekantskapen, trots att vi båda har gjort nya tråkiga livserfarenheter sedan sist vi sågs - eller kanske just därför.

Så har jag ju mina två pudlar - pudleriet kan ta all tid om man vill!

Och som pricken över i fick jag ett mail från min kusin, vi planerar att ses i sommar igen.


Kanske blir det ändå ett bra år - 2014?

Återuppstått

Dags för att komma igen i bloggosfären då. Efter mycken tvekan har jag nu installerat Google Chrome och allt känns väldigt konstigt och inget känner man igen. Så nu gör jag ett nytt försök att blogga, eftersom jag nu har en annan webläsare och det har inte funkat med blogger och internet explorer.. Förra gången kom jag inte längre än till rubriken.

Något konstigt är det här också. Precis all text (nästan) stryks under med röda streck. Säkert har jag någon felinställning i språket. 

Strandpromenaden i Costa Meloneras.
Och ja, i förgrunden tonåringen som ju faktiskt skymmer själva  promenaden..

Hösten har varit lång och äntligen har det blivit lite ljusare sedan det snöat större delen av senaste veckan. Och nu kryper temperaturen neråt också, stjärnklart och minus 6 grader. 

Några minusgrader hade vi dock inte på Gran Canaria där jag och tonåringen slappade oss igenom höstlovet förra veckan. Det mest påfrestande vi gjorde var väl att shoppa loss en dag i det lokala shoppingcentret, att ta lokalbussen till Las Palmas en dag för att besöka teknik- och vetenskapsmuseet Museo Elder. En heldagsutflykt, lite överreklamerat museum i broschyren på hotellet. Men vi fick ju se något annat än poolen, åka spansk lokalbuss i 1,5 x 2 timmar och  se de två busstationerna i Las Palmas, förutom muséet då. Behållningen där var väl annars en 3D-film om mumier - väldigt intressant och välgjord.

I en av hotellet exotiska innergårdar hittade vi denna lilla
sköldpaddsdamm. 

Museo Elder. Tonåring och moder avbildade av värmekamera

En som verkligen kunde koppla av var denna hotellkatt.
Den tog snabbt tillfället i akt och lade beslag på tonåringens
knä när hon satt sig tillrätta för att måla. 

På återseende. Om detta nu funkar.

Ditten och datten

Ett mycket blandat inlägg. Till att börja med: fungerar det överhuvudtaget att skriva här? Det är något fel med bloggen. Jag har hittat en omväg för att kunna göra annat än skriva rubriken på inlägget , får se hur långt det funkar.

FACEBOOK: ett tillhåll där man kan tillbringa mycket tid. Särskilt om man som jag har en dator som är tämligen gammal, seg, tuggar på om det är mycket bilder - det tar på tålamodet om man säger så. Den är nog lite som jag när jag tänker efter. Borde skaffa en ny. Åter till FB. Ibland blir jag så trött på att alla är så positiva, glada och gör så roliga saker hela tiden. Ja ibland skiner väl igenom lite mer tråkiga händelser, men det mesta är välpolerat, i a f  bland mina"vänner" på FB. Och vilka är då mina vänner? De allra flesta har jag träffat i verkliga livet, några få är endast vänner från cyberspace - ni vet vilka ni är om ni råkar läsa det här. Men konstigt nog så känns ni kära internetvänner ändå väldigt bekanta, som att vi verkligen har träffats IRL. Det är egentligen ganska konstigt.

ÄLDREVÅRDEN: den har jag fått mer personlig insikt i än jag egentligen skulle vilja senaste halvåret. Personalen gör nog så gott de kan, men nog skulle man önska en bättre fungerande vård på de särskilda boendena med mer tid för dem som bor där, tid att samtala, att göra något annat än den praktiska, fysiska omvårdnaden. TV-programmet "Sveriges bästa äldreboende" som går på torsdagar just nu speglar verkligheten på ett väldigt bra sätt - tråkigt bara att det är precis så som verkligheten är för väldigt många äldre och personer med särskila behov idag.

SOMMAREN BLEV HÖST: trädgården har överlevt ännu en sommar med minimalt underhåll. Gräsmattan har blivit klippt till nöds några gånger, hammocken fick nya dynor och nytt tak - det var ett lyft! Nå´n av de fåtaliga rabatterna blev rensad ett par gånger och fick några färgklickar av sommarplantor som komplement till de tåligaste av perennerna. Trädgårdens baksida är bortglömd denna sommar. Svarta vinbären, de röda dito och rabarbern är lämnade åt sitt öde. De fåtal hallonen är dock uppätna. Krusbärsbusken dignar under tyngden av de bortglömda krusbären, samtidigt som den kämpar med kvickroten och vilsegångna hallonplantor om utrymmet. Komposten lever ett eget liv och störs föga av husets ägare. Gladast är nog igelkottarna, om de har hittat hit finns för dem ett överflöd av trevliga platser att bo på innanför vår tomtgräns. Tomtens nordöstra hörn har återigen mer antagit utseendet av hallon-hägg-diverse-snår, där man inte ser marken för allt som växer i en enda röra med staketet och den vita nyponrosen som avgränsning mot cykelvägen, och åt andra hållet bildar den mastodontlika komposten utkanten. Och bakom alltihop tynar kommunens nästan osynliga hagtornshäck bort. Och bilen tronar nytvättad på framsidan som en stor röd plåtlåda. Bäst av allt är ändå att fem av tolv fönster är tvättade.

MESTA AKTIVITET: denna sommaren har jag fikat mig igenom vår lilla stads alla ställen där de serverar kaffe med fikabröd och plats att sitta ner. På de flesta ställen har jag varit mer än en gång. Fikandet har sträckt sig även till grannkommunen några gånger och även till att själv servera kaffet ur termos att dricka ur kåsa. Café Tingshuset, Opalen, Hanssons, Havremagasinet, Ruter Retro Café, Norrigården - överallt har vi varit. Och Evas Konstiga Kafé, Café Fägnan, Hamnmagasinet, Trend Café i grannkommunen. Trädgården, Gruvberget, hängbron, båtplatsen i Granudden, Storforsen. You name it- och vi har varit där! Min man älskar att fika - och fikar gärna mer än en gång i timmen! Idag bjöd vi in vår äldre granne till kaffe i trädgården, han tackade omedelbart ja och sedan pratade vi om gamla tider en stund medan solen sken, hundarna höll sig någorlunda väluppfostrade, allt kaffebröd (från frysen på Coop) försvann och kaffet tog slut.

MEST FÖRTRET: tjänstemobilen behagade bada i regnvattenpölen i min ficka. Därefter startade den aldrig mer. Fort som ögat fick jag en ny av min givmilda arbetsgivare landstinget - de tycker jag måste vara anträffbar när jag är i tjänst. Nu är jag stolt förvaltare av en Nokia Lumia 620, trodde jag gillade Nokia ända tills jag höll den här i handen. Min privata inköpt 2001 är en Nokia. Ni kan ju lätt räkna ut att likheten slutar vid namnet. Min gamla Nokia fungerar faktiskt fortfarande. Okej då, ljudet när det ringer har gett upp, så man måste ju SE att det ringer - men so what? Och knapparna funkar inte alltid - har väl spelat spelet Snake för många gånger. Men ändå. Den här nya är ju någon slags smartphone. Så smart så det överstiger en 61-årig tants förstånd. Saknar nästan landstingets förra - Sony Ericson med knappsats. Men nu ska man svepa fram det man vill ha gjort. Och man hoppar hit och dit och inget fattar man, mer än att det går att göra nästan vad som helst med den här mobilen. Det kräver bara lite inlärning. Den går t o m att ringa med. Det har jag förstått, prövat och fått bekräftat att det funkar. Går att ringa till också. Tjänsteärende. Och privat. Har prövat båda. Man kan också SMSa, eller messa som jag har hört att de yngre och mer kunniga säger. Problemet är bara att när man kommit fram till bokstäverna i telefonens smsfunktion så ska man ju också skriva dem. Då sitter man där med ett mikroskopiskt tangentbord i telefonen. Man ska ha fingrar smala som det tunnaste sugrör för att kunna pricka rätt, glöm tanken på att använda den fingersättning som man använt i hela livet på ett vanligt tangentbord, som det jag skriver på nu. Det går ju nästan fort, jag KAN faktiskt skriva med alla fingrar, fast inte siffrorna. En Hermodskurs för hemstudier sommaren 1967 sitter fortfarande som smäck, trots att jag inte skickade in ett enda kursbrev. Gjorde i a f hela kursen och hade ett hemmagjort "tak", tillverkat av en kartong, över tangentbordet för att inte se på tangenterna. Men nu på ett mikroskopiskt mobiltelefontangetbord har man ingen nytta av qwerty-kunskaperna, de sitter mest ivägen. Tacka vet jag en rejäl knappsats med abc, def, ghi osv. Då känner man sig hemma.

Nä jag spårade visst ur. Från Nokia till Sony Ericson till Nokia. Mest irriterande är att jag ännu inte klurat ut hur jag ska skicka bilder från telefonen till datorn. Å andra sidan går det ju att skicka direkt till FB. Ni kan se mina bilder där. Ock förresten tror jag datorn håller på att säcka ihop också.

Och några bilder blir det inte, för nu går det inte att överföra bilder från datorn till bloggen heller. Kanske det inte går att spara det här heller. Jo, det verkar funka.  Tjingeling, tills inspirationen infinner sig nästa gång.