Spridda skurar i vårstädningen

Valborgsmässoafton i centrala stan.

Så var vi inne i maj. Dags att vårstäda. Man kan välja att göra det omfattande inne och ute, tömma garderober, dammsuga väggarna, duscha alla krukväxter och tvätta fönster. Fräscha upp med sommargardiner, ge akvariet lite nytt liv, låta lurvtussarna genomgå ett renlighetsbad och sedan klippa och klistra - nej inte klistra, menade nåt annat. Ute sopas allt vintergrus bort från den plattsatta uteplatsen tillika gångväg in till huset, gräsmattan räfsas och alla löv som inte räfsades bort i höstas ska bort nu. Fjolårsgräset försvinner raskt med hjälp av kratta och handkraft. Rabatterna ligger snart klara för att låta perennerna titta fram igen och att ta emot nya ettåriga invånare. Äppelträden hinner beskäras innan saven stiger och de förblöder om man skär i dem. .Lökväxterna blommar som aldrig förr.


Men nej. Allt det där gör inte jag. Rafsar runt lite här och där inomhus. Borstar igenom en lurvtuss och får bort en massa skräp, den andra lurvtussen väntar fortfarande på sin genomgång. Skatteverket fick i alla fall sitt förra helgen. Ute syns gräsmattan igen trots löven som ligger kvar, fyra säckar fylldes dock och de löven vilar nu på soptippen. Dit ska också så småningom en massa kvistar och grenar. Det ena äppelträdet går en oviss framtid till mötes, vinterns snötyngd har knäckt det och givit tre fläkskador varav en går rakt ner i huvudstammen. Jag gjorde mitt bäst förra helgen med en såg, tänkte befria trädet från en del av smågrenarna som hör till den fläkta stora huvudgrenen. Ingen bra idé, trädet protesterade genom att snärja in både sågen och mig. Och nu får jag se tiden an och hoppas på det bästa.

-Akta dig för sågen, äppelträdet! (ser ni den?)

Istället för äppelträdet gick jag lös på en buske, en olvonbuske. Det blev inte mycket kvar av den.



Kairo hjälper så gärna till.

Övervakande hjälpredor i trädgårdsarbetet.

Nu undrar vän av ordning vad människan använder tiden till. Hon är ju ledig på 50 %, tanten. Det undrar tanten själv också faktiskt. Vart tar tiden vägen? De fyrbenta lurvtussarna tar en del tid, och det suger mycket psykisk energi och en del tid att ha en nära anhörig svårt sjuk i en sjukdom som inte går att bota, en sjukdom som går oförutsägbart fort utför. Jag vill inte klaga bara försöka beskriva hur det är. Svårt. Vi anhöriga försöker så gott vi kan, jag gör så gott jag kan -  men hur jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Det finns alltid något mer man kan göra - om man orkar. Nu försöker jag jobba med det här på ett annat sätt också - är sen en tid tillbaka ordförande i Demensföreningen här och hoppas på och jobbar för att vi ska få igång lite mer verksamhet till hösten.

Spridda skurar, det här blogginlägget. Vårstädningen både inne och ute ligger ju som sagt på hyllan och existerar mest i min fantasi. Förutom att beklaga mig över sjukdom och elände kan jag ju i ärlighetens namn också säga att jag följer en del serier på TV. Skratta inte nu - men jag gillar faktiskt Mord i paradiset och Greys anatomy, särskilt Greys. TVprogram som ligger tidigare på kvällen hinner jag inte se, då har hundarna sin tid. Sedan så har jag ju mina odlingsplaner, dvs en massa frön jag köpte i vintras - det är nog hög tid att så dem nu.

För övrigt har jag funderat en del över hur det ser ut på min gata hemma i stan. Eller rättare sagt vilka som bor här, de närmaste grannarna. När vi flyttade in för snart 20 år sedan var jag den tredje yngsta  här bland oss 20 vuxna fördelade på vår och de närmaste tio villorna. Nu pågår ett generationsskifte här och jag har nu nio vuxna grannar som är yngre än jag. Och i de allra närmsta husen är vi nu tre änkor och jag som bor själv här med dogsen. De tre tonåringarna som fanns här när vi flyttade in är vuxna nu och har flyttat. Vår lilla nyföding från 1995 har också blivit vuxen och flyttat. Nya småbarn har fötts i närområdet och småbarnen som kollade på maskar för några år sedan har blivit tonåringar som snart börjar terrorisera oss med mopeder.

Idag var jag till soptippen. Det är alltid en upplevelse. Om man inte hittar ett fullt spelbart piano eller två, vilket jag o tonåringen gjorde en gång, så kan man ju som idag hitta massor med tussilago som lyser upp gläntan med diverse semestrande tomtar precis i utkanten av det stora inhängnade området.

Välkommen  till  återvinningen säger de nog, de här
(jul)tomtarna..

Nää, nu är det dags att sluta fundera. Kanske man borde sova några timmar, jag hade ju tänkt mig till grannkommunen imorgon. Och så har jag äntligen fått ordning på min cykel - det blev en dyr historia med byte av framhjul och diverse annat. Kunde nästan ha köpt en ny cykel på Biltema för samma pris. Men en rosa treväxlad Crescent från 1986 kan man kosta på en rejäl reparation och hoppas på att den går trettio år till. Frågan är om tanten går trettio år till, det är väl knappast troligt. Fast jag har en farbror i Södertälje och han är född 1916, så kan ni räkna själva. Han tar sig fortfarande för egen maskin ut på stan ibland.