Barnvagnen

En bekant la ut en länk på Facebook till en insamling för nyanlända flyktingar som inte har någonting. Jag började rota i garderober och skoskåp, och i undanskymda källarutrymmen som ingen tittat in i på länge. Visst har jag passerat den där dörren under trappen miljoner gånger, men liksom glömt att där finns saker. Nu kom jag på att där står ju den gamla barnvagnen. Den som inköptes våren 1995 strax innan det efterlängtade barnet skulle komma. Bakom lite kläder, nån ryggsäck och sovtäcken som hör till båten tronade den - Vagnen.

Vagnen - en kombivagn från Emmaljunga. Dyr var den tyckte jag då när den införskaffades. Jag hade ingen aning om att en ny barnvagn kostade kring 3000 kr. (Det var förresten en hel del jag inte hade någon aning om när jag fick barn - t ex letade jag länge o väl i hyllorna på Konsum efter blöjor och plastsnibbar, såna där som min syrras barn hade i slutet på 1970talet. Sånt fanns inte längre 1995, nu hade alltiettblöjan  kommit, eller vad den nu hette. Sen blev det i alla fall tygblöjor en tid, men hoppsan nu är jag visst inne i ett annat inlägg, det här skulle ju handla om Vagnen - åter till ordningen). Nåväl, Vagnen var inköpt och barnet behagade efter en del väntan och diverse upplevelser med kokt torsk och äggsås komma ut såsmåningom. Hon fick trona i vagnen på väg hem från BB.

Att nu ta fram Vagnen från sin sedan länge undanskymda plats var lite speciellt. Tänk vad mycket minnen som plötsligt vällde över en. Den där barnvagnen har varit med om mycket, och ja det innebär ju att det transporterade barnet varit med om i stort sett samma saker. Fast hon behövde inte åka i bagageutrymmet på flygplanet när vi flög till Stockholm. Inte heller när vi flög till Teneriffa eller Kreta, Mallorca eller Göteborg. Det fick däremot barnvagnen göra. Den har flugit mycket särskilt första året då vi ofta var till Stockholmsområdet för att hälsa på barnets morfar. Den var med till Teneriffa när barnet var åtta månader. Hon tronade i den uppallad med kuddar och såg ut som en liten sol. Spanjorskorna var som galna i henne. Galna blev vi också själva (eller i alla fall jag) när min ryggsäck blev stulen vid ankomsten till hotellet. Alltmedan barnet tronade i Vagnen, åskan gick, hotellpersonalen var superstressad pga pågående elavbrott och fullt med folk som skulle checka ut och in. I den röran försvann ryggsäcken med barnmat, några leksaker, en systemkamera samt det kommunala bibliotekets böcker om Teneriffa. Vilken start på den resan! Dagen efter promenerade vi med det tronande barnet i den stadiga kombivagnen till den lokala polisstationen för att anmäla förlusten av ryggsäcken o det andra. Där möttes vi av en skylt som högtidligt förklarade "Här talar vi bara spanska"  på tio olika språk. Men blanketten som vi skulle fylla i talade som tur var engelska och försäkringsbolaget ersatte den ekonomiska förlusten. Biblioteket antecknade att jag var en tjuv.

Barnet och hennes morfar samt Vagnen. Året var 1996.
Men var (jaja, jag vet, men gör ni?)?

Barnet växte och blev större men det gjorde inget för Vagnen var och är fortfarande en kombivagn. När barnet var i tvåårsåldern reste familjen till Kreta med kören Chorisma. Där bodde vi på ett knappt färdigbyggt hotell en bit utanför en mindre ort. Vagnen fick göra tjänst igen, det blev ett väldigt promenerande på småvägar i mörkret med stjärnhimlen ovanför. Kören gjorde också en del framträdanden (det var ju ändå en körresa) bl a i en kyrka. Det var minnesvärt. Här fick vi inte komma in - barnvagnar var förbjudna i detta tempel. Så vi stod i en dörröppning och lyssnade på maken i tenorstämman och resten av kören när de sjöng för den fåtaliga publiken. Publiken ja, det var vi kör-anhöriga och två präster. Att de var präster var lätt att förstå eftersom de hade prästkläder och sällsynt långa skägg. Så pass långa så det tvååriga barnet undrade om det möjligen var jultomten i dubbel upplaga.

Nästa utlandsresa gick till Mallorca. Tror nog att Vagnen var med dit också även om barnet nu var tre år och självgående. Men vid längre promenader, särskilt på kvällarna när vi vuxna ville äta middag på mysiga restauranger så var det väldigt bra med vagnen. Vem har lust att bära en trött och trilskande treåring två km när man vill äta gott och dricka ett glas vin? Enklare då med transportmedel som också fungerar som säng när barnet har fått mat och är lagomt trött.

Sen har vi alla transporter som gjorts på hemmaplan. Hur många gånger har vi inte vandrat runt i närområdet första året och kollat in gardiner, trappräcken, ytterdörrar osv medan barnet så sakteliga slumrade in? I ur och skur, sommar som vinter, snö och ishalka. Instoppad i skuffen på bilen, transport av matvaror o annat i varukorgen. Så mycket användes vagnen de där första åren så den behövde t o m repareras när varukorgen lossnade. Det blev nya svetsfogar och nått hjul byttes. Vagnen har nästan blivit såld också. Men de fick en annan vagn gratis så vår blev kvar. Det var väl då jag hade fram den sist.

Nu är det dags för  Vagnen att träda ut i ljuset igen. Den gör inte stor nytta i skrymslet under trappen i källaren. Den tar egentligen bara plats. Så imorgon ska jag skänka bort den till någon som behöver den. Någon som jag inte vet vem det är. Någon som rest långt med sina föräldrar, eller kanske någon som ännu inte är född men ändå rest långt med sina föräldrar. Någon som kommer till vår stad utan något alls.