Väntan är slut

I skuggan nånstans mellan Jerry Williams, Winnie Mandela och Lill-Babs dog min man. Lill-Babs fick 20 min i kvällens Aktuellt som första inslag. Min man fick nästan all min tid sista veckan i  mars.

Döden är inte vacker, den kom inte stillsamt. Den kom inte heller  oväntat för jag (och hans barn) bestämde att inte ge honom mer mat eller dryck när han inte längre kunde svälja det han tog in i munnen. Allt kom bara ut igen. Det är svårt att leva någon längre tid utan mat och dryck. Min man klarade det i tre dygn. Det är så vid demenssjukdomar - vi anhöriga ställs inför frågan "ska vi skicka till sjukhus?" (när det t ex inte längre går att behandla en infektion med läkemedel som tillförs via munnen), eller "ska vi fortsätta erbjuda mat och dryck?" (när det är uppenbart att det inte går att tillföra det den vanliga vägen genom munnen). Jag svarade nej på båda frågorna. Min man kunde själv inte förstå frågorna, än mindre ta ställning till dem, han hade för längesedan slutat prata. Han tillfrågades aldrig. Han var också väldigt trött sista veckorna och sista dygnet som han drack något lyckades han med stora insatser från personal och mig dricka kanske några matskedar vätska serverat i teskedsomgångar. Tycker ni det verkar omänskligt att besluta som jag gjorde? Alternativet hade varit att rycka upp honom från en känd miljö, med kända röster och ansikten till en larmande akutmiljö på sjukhus med slangar, provtagning, undersökningar, rörigt runtikring och sannolikt utan någon större vinst i tid. Frisk från den långt gångna demenssjukdomen hade ingen kunnat göra honom.

Döden kom efter tre dygn i halvdvala. Han fick läkemedel hela denna tid i injektionsform. Det gjorde honom smärtfri (hoppas jag) och utan ångest samt sovande. Andningen var rosslande, men plötsligt, efter ett par dygn, upphörde rosslandet. Sedan blev andningen allt ytligare, stundtals knappt hörbar, alltfler och djupare suckar och liknande andningsljud tills de upphörde helt kl 3.22 natten mot långfredagen.

Under den här tiden var vi där allihop, jag och hans fyra barn och äldsta barnbarnet. Inte alla samtidigt hela tiden, men ändå många timmar allihop tillsammans. Vi skrattade, pratade, åt, berättade minnen (kommer ni ihåg när pappa...), sjöng, var ledsna, allvarliga, tittade på bilder, spelade musik och väntade.

Nu har vi väntat färdigt. Livet för oss som är kvar börjar återvända. De yngre har påsklov och åker skidor eller hittar på nåt annat, jag sorterar papper och letar rätt på de viktigaste, de som behövs inför deklaration, begravning, bouppteckning, arvsskifte.Vi funderar över musik, minnesord och mat. Fika - självskrivet på minnesstunden efter en som satte fikat högst på agendan i alla sammanhang.

Min man finns inte längre, snart är inte heller hans saker kvar.