Hur gör man nu då?

Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.

Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.

Hur gör man nu då?

När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?

Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!

Nu är det bara att
låta kroppen gotta sig i presenten

Då och nu.

Långt mellan skrivtillfällena här nu märker jag. Hela tiden kommer jag på massor av saker jag behöver dela med mig av, men sedan finns inte tiden. Dvs någon gång måste man sova också.
Idag dök det upp en gammal bekant på min arbetsplats. Han såg ut precis likadant som för 30 år sedan när vi lärde känna varandra i ett då gemensamt fackligt engagemang. Nu korsas våra vägar då och då eftersom jag sedan många år är arbetskamrat med hans fru.
Då, för cirka 30 år sedan, blev jag också bekant med en av mina nu bästa vänner, labradoren Meijas matte. Om vi inte då på 80-talet båda varit engagerade i fackföreningen på vårt jobb hade vi aldrig lärt känna varandra. Vi levde helt olika liv, umgicks i helt olika kretsar, hade olika vårdyrken inom helt olika enheter men våra vägar korsades i fack-klubbens styrelse och vi jobbade ihop fackligt. Det var en rolig tid, egentligen. Vi organiserade möten, bedrev uppsökande verksamhet till medlemmar på deras jobb på nätterna, demonstrerade för högre löner och bättre arbetsvillkor. Med tiden försvann vi båda ur den aktiva fackliga verksamheten och gick åt nya håll inom vården men vänskapen utvecklades och har med åren breddats och djupnat. Nu delar vi hundintresset, där hon ligger ljusår före mig i erfarenhet och kunskap. Tur man har någon att fråga när det behövs.

Under en längre tid har jag grubblat över helt andra frågor. Min man är ju inte frisk, vilket bl a lett till att jag numera jobbar deltid och har hundarna på hunddagis de dagar jag jobbar. I längden en ekvation som inte går ihop eftersom mitt jobb kräver en hel del. Så nu har jag börjat fundera över deltidspension nästa år. Väger fördelar mot nackdelar. Tänker på min mamma som blev allvarligt synskadad just när hon gått i deltidspension vid 62 års ålder och bara något år efter pensioneringen fick en cancersjukdom som alldeles för tidigt ledde till hennes död när hon nyss fyllt 67. Om det är vad som väntar mig så vill jag sluta jobba nu! Det finns ju så mycket annat att göra. Å andra sidan hängde pappa med tills han var 85, men de sista 12 åren av sitt liv var han dement. Är det DET som väntar kanske?

Oj vad det här blev deprimerande!
För att pigga upp er kan jag meddela att jag klippt av håret. Som 60-åring behövde jag plötsligt föryngring. Men ännu har jag inte hemfallit åt färgning eller toning, nää - hårfärgen är min egen. Än så länge.

Summering

Den stora dagen startade med ett (för mig) helt onödigt besök på tonåringens skola för att hon skulle göra Viktiga Val till nästa årskurs. Detta var över på 8 minuter, resan dit tog 50 min och hem nästan lika länge.
Så var det pudlarnas tur att komma ut. På med reflexvästarna (eftersom Nelsson hatar täcket) och 45 min promenad i -18 grader.
Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att flytta prylar mellan olika rum, maken bar stolar, själv bar jag glas, assietter, kaffekoppar, kaffefat, knivar, gafflar och teskedar. Tog en överblick över husets förmåga att erbjuda olika typer av drycker, varma såväl som kalla, alkoholhaltiga såväl som alkoholfria. Fixade 40 snittar. Biltur in till stan och hämtade ett antal tårtor, smörgås såväl som princess och schwartzvald. Och sedan en till hundprom, nu i -20.
Bytte till en elegantare utstyrsel och tände till sist marschallerna.
Så vidtog väntan. Tänkte - tänk om ingen kommer, eller om ALLA kommer.
Det kom lagom antal arbetskamrater och vänner. Vi skålade, de sjöng, jag ilade ut och in mellan kök och vardagsrum, hann med ett antal glas av diverse drycker, samt diverse tårtor av alla de slag.Telefonen ringde ett antal gånger. Blombudet kom två gånger.
Och nu är dagen slut om några minuter och jag ska vara 60 år i ytterligare 365 dagar, eller vad det nu blir när det är skottår. Snart är jag pensionär!

Processande

Jag genomgår en process. Den kallas att åldras. Det gör man ju hela tiden förstås men det blir extra tydligt en gång om året, ännu mer tydligt vart tionde år. När man är i tonåren är det ju bara roligt att åldras - om man inte är dotter till mig förstås för den dottern har kommit på att MELLANSTADIET var en tid som skulle vara bra att alltid leva i, hur hon nu kunde komma till den egendomliga slutsatsen under första året i gymnasiet. Jag menar bara, att så har ju jag aldrig tänkt.  Inte ens i gymnasiet, då ville jag bara bli äldre.

Åter till min egen process. Det är de här jämna tiotalen som ställer till det. Ja, jag närmar mig snabbt ett nytt sådant. Och jag undrar hur det kommer att kännas efteråt. Alltså när den nya siffran står där. Jag har inte vant mig än. Jag var så klok när jag skulle fylla 40, för då tränade jag på det flera år innan. Det var väldigt praktiskt. När folk undrade (de som vågade) hur gammal man var, då sa jag bara "snart 40" och det började jag med när jag var 37. I flera år gick jag alltså omkring och var 40 år. I fyra år närmare bestämt, tills jag fyllde 41. Då gick det inte längre.

50 - det passerade jag bara. Inga större åthävor, inte så konstigt, lite festande med vänner o bekanta, resa med familjen till Kanarieöarna.

Men nu - snart 60. Vad gör man? Vad gör JAG? Ja rent praktiskt menar jag. Jag har inte annonserat i pressen. Jag har inte bjudit in någon. Jag undrar om jag bara ska hoppa över dagen, eller? Min man, som glömmer allt möjligt annat, har lagt just denna företeelse på minnet i alla fall och pratar allt som oftast om det. Så jag kan nog inte bara hoppa över. Nä, jag får ta mig i kragen och tänka ut nå´t.

Nu vet jag - jag börjar redan nu träna på att jag fyller snart 70! Med tanke på hur snabbt allting går nu för tiden så är det lika bra att börja direkt. Man kanske kan slå ihop firandet till och med. Tänk er, jag firar min 60- och 70-årsdag samtidigt! Då har man liksom redan klarat av det för några år framåt. Och skulle man trilla av pinn innan 70 så är det väl lika bra att man ändå fått uppleva själva festen.

Skål!

Blå timmen

Tror det var i den jag hamnade igår eftermiddag. Efter en tre gånger längre tid än beräknat för ett rutinartat läkarbesök som jag följde maken till kom jag hem på eftermiddagen och tog ut de två överglada hundarna. Det var då jag tror vi hamnade i den blå timmen. Fast jag märkte bara att det var frågan om några minuter. Vi gick en av de vanliga slingorna och stannade till av någon anledning. Jag vände blicken mot norr och lät den svepa över de snötäckta fälten och träsket, skoterspåren syntes bara svagt i det märkliga ljuset. På andra sidan träsket breder den gröna barrskogen ut sig på berget, och där längst upp går den över i en sammetsblå himmel. Det måste vara det här som kallas för den blå timmen. Eller de blå minuterna då, med mina mått mätt.  

Så vände jag blicken åt andra hållet, mot vägen. Det vita landskapet låg här i ett rosa skimmer. Himlen skiftade i rosa och blågrått. Mobilens kamera gör definitivt inte rättvisa åt den vackra himlen. Tänk att naturen kan vara så olika samtidigt bara man vänder blicken åt ena eller andra hållet. Och på kvällarna nu när kylan kommit igen och därmed några klarare kvällar ser vi stjärnhimlen och tonåringen (och mamman) fascineras  av stjärnor, norrsken och Jupiter som lyser så klart.

 

                                                                                                                                                                                                                                                       

Bakåt och framåt

Årets sista dygn har tagit sin början för några timmar sedan och jag sitter vid datorn min vana trogen.

Överallt summeras året som gick och kanske jag också ska göra det?

Barnet som så klokt tittade mig i ögonen från skötbordet, som älskade dagis, som så nyss sjöng Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer för första gången på en skolavslutning, ja hon slutade 9an för ett halvår sedan och studerar på spetsmatteprogrammet i gymnasiet i grannkommunen nu. Modern håller på att spricka av stolthet.
Maken som förr trakterade dragspelet särskilt på sommaren, styrde segelbåten i vindar som konkurrerade med abborrens hastighet eftersom hustrun helst seglade i stiltje, ja han har slutat segla, fingrarna hittar inte längre dragspelets knappar och minnet sviktar men de vackra ögonen och sångrösten finns kvar, liksom intresset för omvärlden, och nyårsafton firas som vanligt med vännerna.
Jag själv är ett år äldre. När jag ser mig i spegeln ser jag mer och mer av min mamma, min moster och min mormor i mina anletsdrag i takt med att åren går. Så ser jag på min dotter och tänker att "jaja, du kommer nog att se samma sak som jag om 45 år"
Arbetet som alltid intressant, stimulerande, utmanande men också psykiskt krävande och ibland utmattande, aldrig tråkigt, alltid mer än vad tiden medger.
Fritiden, den är hundarnas för det mesta. Dessa varelser som ger en hel del arbete men så mycket kul tillbaka. Den ene blir alltmer speciell, den andre är som ett yrväder. Hundvärlden har öppnat sig mer och mer på olika sätt. Utställningar t ex, ett tag tänkte jag att det vore kul att vara ringsekreterare, tänk vad mycket man skulle lära sig om olika hundraser då. Fast just nu har jag nog inte det tid som  skulle krävas. Fritiden är också bussresorna till och från jobbet, då kan man koppla av, slumra till, tänka, grubbla, planera, fundera. Många är de inlägg i bloggen som tänkts ut i bussens säte på väg hem från jobbet, inlägg som aldrig blev skrivna. Många är också planerna som aldrig blivit förverkligade.
Någon plan har blivit förverkligad i alla fall. Semesterresa i juli i mellansverige, en liten återblick i mina rötter i Dalarna, en nostalgitripp kanske man kan säga också. Planeringen för Husets utsida blev ju också genomförd. Ibland har man ju också tur - snickaren  från Bagdad visade sig vara en kompetent man att lita på. Husets utsida var i ett uruselt skick, nu är det fint och rejält åtgärdat.

Man ska visst också blicka framåt.

Nyårslöften? Är det verkligen någon idé att ge sådana? Jag brukar hålla dem i fem minuter ungefär. Men det är väl aldrig för sent att i alla fall försöka.: - blogga i normal tid, inte mitt i natten, sova mer dvs gå till sängs tidigare, baka bullar oftare, ha tydligare planering och mål för hundarna, röja upp här och där såväl inne som ute, såväl i hjärnan som i kroppen, följa tandhygienistens råd (annars kanske jag inte har några tänder kvar nästa nyårshelg????), planera vardagen bättre så det blir mindre stress....
Ja, äsch det finns så mycket som man borde lova. Bättre att inte avge några löften alls.

Gott slut på 2011 och gott nytt 2012 till er som hittat hit!

"Jag kommer förbi med en julhälsning", sa snickaren.

2a advent

Tiden går fort nu. Och aldrig har jag väl varit med om en så varm och mörk december i den här änden av landet som i år. Plusgrader och inte en snöflinga. Det är som jularna jag är uppvuxen med i Stockholmstrakten, sällan snö i december åtminstone inte som jag kommer ihåg dem.

På söndagseftermiddagen var jag på julkonsert i kyrkan. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, men man kan ju ändå gripas av stämningen. Det var precis vad som hände mig, ganska oväntat. Mitt bland alla mer eller mindrre kända julsånger  och -psalmer sjöngs även Koppången (Per Moreus & Py Bäckman), som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är en melodi och en text som verkligen kan väcka den mest stenhårda själ. Nu sjöng den manlige körledaren solo i början, kören stämde in, solot kom tillbaka - ja, det var verkligen så vackert så det skar in i själen. På youtube har jag bara hittat kvinnliga sångare, men med mansröst blev det en annan dimension.



Förra året i adventstid