Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.

Man lär sig - kanske

Efter mycken tvekan har jag skaffat ny dator. Plötsligt går det att skriva i den här bloggen igen via internet Explorer, behöver inte Google Chrome på den här datorn verkar det som.
Ny dator och gammal surtant, en ekvation som knappt går ihop. Men den unga generationen har fått portförbud på den här datorn eftersom hon fixade till en ordentlig röra (som ännu ej återställts) på den nya jobbmobilen för en tid sedan. Så jag har gjort som vanligt när jag inhandlat något nytt. Närmat mig lite lugnt och försiktigt. Packade först bara upp, beundrade utseendet och skröt lite på FB. Avvaktade nån vecka. Tog sedan en helkväll och kopplade in strömmen, slog på datorn och följde instruktionerna. Därefter har jag bränt många timmar här. En bärbar Acer med touchskärm och Windows 8 är på gränsen för vad en 62-åring, som tidigare kört stationär Delldator med Windows XP, klarar av.

Inte är det lätt, men nu har jag installerat e-posten (fast hur i h-e gör man för att öppna bilagor?), lyckats föra över fotografier från kameran, installerat ett fotoredigeringsprogram (eller app, som jag har förstått att allt heter nuförtiden), redigerat några bilder (fast inte är det som på den gamla goda tiden), lyckats föra över dem till den andra bloggen. Och insett att jag inte har Microsoft Office och därmed inget Power Point-program (fast vad ska jag med det till, jag tänker inte presentera nåt för nån vad jag vet de närmaste 50 åren och ska jag göra det så är det på jobbet och då får jag väl använda jobbdatorn). I värsta fall får jag väl krypa till korset och köpa en app. Och på radion spelar de Easter Parade vilket osökt för mig vidare till dagens andra lärande-ämne: påskfirandet.

Lutande tornet i Pisa på gungfly.

 

Jag hade tänkt att hinna fixa till en påskbuffé av enklare slag men med något nytt inslag som kunde uppskattas av fler än mig själv. Den yngre generationen i det här hushållet inhandlade en miljon ingredienser enligt mina instruktioner på skärtorsdagen när jag jobbade och hon ändå var ledig. På långfredagens kväll startades fixandet med en tårtbotten tillverkad av  den yngre generationen. Påskaftonen inleddes med att jag fixade en Jazzig tomat- och sherrysill, en skapelse där alla ingredienser visade sig finnas hemma utom sherryn. Tog en tesked urgammal Calvados istället. Den blev ganska god men räcker till ytterligare ett kompani personer. Efter att ha lyckats med denna bedrift tog jag mig an Påskbrödet. Det var inte särskilt komplicerat, jag har faktiskt bakat ganska mycket matbröd förr, men den yngre generationen blev konstigt nog imponerad och tyckte det var gott. Det mest spektakulära med detta bröd var väl de nerstuckna, hela, råa äggen som fick hårdkokas inne i brödet i ugnen. Ett annorlunda sätt att fixa kokta ägg. Resten av påskbuffén var rätt ordinär och inget att orda om. Summan av kardemumman var att maken åt av allt, tyckte allt var lika gott, dottern åt endast brödet och hämtade affärens köttbullar från frysen istället för allt annat. Dessförinnan hade hon färdigställt Påsktårtan som vi fikade med makens son och barnbarn. Och nu tronar resten i kylen och jag funderar på om man ska ställa ut den på gatan till grannarna, för den blev stor, mäktig och liknade i starten lutande tornet i Pisa på gungfly.

Vad har jag lärt mig av denna påsken? Jo att min make visserligen äter allt med väldigt god aptit, men numera har han ingen känsla för vad som tagit tid och energi, att min dotter helst lever på färdigköpta köttbullar och pasta (i den mån hon är hemma), att jättetårtor kräver jättemånga gäster, så nästa mathelg blir det nog en annan inriktning om de som ska äta är desamma.

Arg! Eller välkommen till verkligheten.

Surtanten har slagit till igen. Den här gången var det några stackars anställda inom vården som råkade ut för tantens sura kommentarer och lite senare en taxichaufför som körde sjuktransportbussen. Så nu är tanten trött efter alla vedermödor. Vete sjutton om det inte trots allt hade varit enklare att ta den egna gamla V70n, handikapptillståndet, lite tålamod och några timmars förebyggande sömn istället för att åka sjuktransportbuss.

Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot  som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.

Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.

Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.

Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.

Är det vårkänslor, eller?

På lördagar har rutinen nu blivit att vi först tar en längre hundpromenad när livsandarna har vaknat till liv framåt lunchtid. Sedan åker jag till maken och vi far ut någonstans och fikar en stund på eftermiddagen.  Därefter en tur till matbutiken för det går inte att leva på kaffe och semlor (även om det är gott). Och i matbutiken, där det även säljes en hel del andra prylar, fastnade jag en bra stund vid de fula tulpanerna, för dyra helgbuketterna och bestämde mig till sist för en hortensia. Inte helt gratis, men jag har önskat mig en sådan hur länge som helst och det är aldrig nå´n som ger mig en.

Och sedan blev jag fast framför stället med fröer. Kunde inte låta bli, blev några påsar. Minns det där året (före hundarnas tid) när jag till slut hade typ 600 småplantor hemma  en vår. Alla bord och fönsterbrädor var proppfulla. Vänner och bekanta blev påprackade små vingliga plantor i mängder. I år ska det inte bli så mycket. Det har jag inte tid med. Eller plats för.

Årets framtida sommarfägring.

Jag vågade mig på ett besök i den oframkomliga källaren också. Där fanns det fler bortglömda fröer, oplanterade från förra året, eller möjligen året dessförinnan. En påse var dock öppnad - en fyrfota vän hade väl haft lite tråkigt medan matten gjorde något annat och passade på att förarbeta planteringsjobbet lite.

Något tidigare års ej sådda fröer - hoppas det finns kvar
lite liv i dem. Krasseblommor kan man ju t o m äta - säkert
vackra i sallader, aldrig provat dock.

När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.

Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.

2014 - blir det ett gott nytt år?

Det här året började inte som de senaste dryga 20 åren börjat. De har börjat med att jag och min man önskat varandra Gott Nytt År, ibland bara vi men för det allra mesta i vänners sällskap. Det här året skålade jag med vännerna, min man var med tidigare på kvällen men hans sjukdom gör honom numera för trött för att orka mer än ett par timmar.

Men dessa få dagar detta nya år har ändå gett mig något nytt - redan. Bådar gott för framtiden, åtminstone på vänskapsplanet. Jag är inte världens mest föreningsaktiva människa men känner att jag vill engagera mig mer i demensfrågor av olika slag utifrån min mans sjukdom. Det har lett till att jag snurrat runt lite på nätet och hittat information om allt möjligt här och där. Så jag har gått med i Demensförbundet, men det finns ingen lokalförening här där vi bor, kanske jag kan vara med och få igång någon form av verksamhet.

Via Demensförbundets facebooksida  upptäckte jag nyligen bloggen "Lewybody har flyttat in" och fick därmed en ny FB-vän. Det känns roligt (eller hur man nu ska uttrycka det) att hitta någon som är i liknande situation som man själv, även om alla är olika. Annars är det nästan bara anhöriga som har äldre förälder med demenssjukdom, eller de som har en make eller maka med demenssjukdom är själva pensionärer och har utflyttade vuxna barn. Det blir liksom annorlunda när man själv är i fullt yrkesliv och har tonårsbarn hemma (visserligen är hon nu 18 år, men hela hennes högstadietid har präglats av att hennes far blivit allt sjukare).

Ikväll stötte jag på en gammal bekant mellan hyllorna på ICA. Vi har inte setts på många år men nu återupptar vi förhoppningsvis bekantskapen, trots att vi båda har gjort nya tråkiga livserfarenheter sedan sist vi sågs - eller kanske just därför.

Så har jag ju mina två pudlar - pudleriet kan ta all tid om man vill!

Och som pricken över i fick jag ett mail från min kusin, vi planerar att ses i sommar igen.


Kanske blir det ändå ett bra år - 2014?