Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

torsdag 17 maj 2012

Ungdomsrevolt

När man går på hundpromenad och inte är så taggad på hundarna utan mest låter dem snoka på bäst de vill, då finns det mycket tid för tankar. Åtminstone i min värld. Nu har jag börjat fundera på varifrån tonåringen får allt? Det är ju knappast från de mossiga föräldrarna. Eller kanske är det just precis det det är, från föräldrarna fast tvärt om. Tar bara några exempel:

Hårdrock. Det är tonåringens musiksmak. Hon som spelar klarinett i blåsorkester, klassiskt, modernt, mycket marschmusik, men hemma är det bara hårdrock som gäller. ACDC, Guns´n´Roses, Metallica osv. Införskaffat elgitarr med förstärkare och är med i band i skolan, fast där är hon sångerska. Surtanten själv har ju blivit tvungen att sätt sig in i denna värld i a f i viss mån. Surtanten som är uppvuxen med Beatles, Rolling Stones, Animals,  The Hollies, Tages, Shanes och allt vad de nu hette på 60-talet, 10-i-topp, Kvällstoppen, Bildjournalen, altblockflöjt och akustisk gitarr. Det närmaste hårdrock surtanten kom under sin uppväxt var väl Rock around the clock. Och tonåringens far ska vi bara inte tala om. Hans musik har nog mest varit den klassiska och div Evert Taube på dragspel och så körsång förstås då med en synnerligen blandad repertoar. Tonåringen trakterar med bravur pianot, där är hon självlärd (liksom sin far) och spelar November Rain (Guns´n´Roses) så det dånar och mamman ändå tycker att hårdrock i den tappningen är njutbart.

Rymdforskning. Där har tonåringen sin framtid enligt nuvarande inställning. Sån´t kan ju i o f s ändra sig snabbt. Det har vi varit med om förr. Vem minns inte den långa period som väl knappt har tagit slut, när tonåringen planerade en framtid i Las Vegas (som rockstjärna). Det kanske går att forska om rymden där också, vem vet. Hur som helst tilltalas modern mer av rymdforskningsplanerna (så länge de inte inbegriper egna rymdfärder) än en karriär inom någon skum branch i Las Vegas. Här är nästan så modern skulle kunna tänka sig att dyka lite i litteraturen och lära sig mer själv, om rymden alltså. Eller så frågar man bara tonåringen, går ju fortare. När modern själv var i tonåren hade hon nog ingen egentlig uppfattning om livet efter studenten.
Vampyrfilmer. Det är en gåta för modern, och i än högre utsträckning säkert för fadern, hur The Vampire Diaries kan vara så fängslande. Annat var det på 60-talet, då var det Perry Mason, Bröderna Cartwright (ajdå, hur skulle det där stavas nu då?) och Hylands Hörna som gällde.  Och ibland hände det att TV visade något pop-program.

Sminkning. Tonåringen är som en levande illustration till Top Model (som hon troget följt under ett antal år). Att sminka sig är rena vetenskapliga tillställningen, tidskrävande och allt ska med i rätt ordning. Och det gäller att ha ett jättestort urval smink. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att tonåringen trots allt kan gå till skolan i det närmaste osminkad också ibland. Och varifrån kom foundation? På 60-talet kletade man dit mascara och eye-liner så man blev ordentligt svart runt ögonen, kanske läppstift och sedan var det bra. Moderns sminkväska har sammanlagt under 45 års sminkande inte kommit upp i hälften av det antal sminkattiraljer tonåringen är ägare till.

Kläder. När tonåringen var ett litet barn tyckte modern att HM hade rätt bra barnkläder, tills modern insåg att HMs barnkläder, åtminstone när barnet passerat ur koltstadiet, var kopior av vuxenkläder. Modern fortsatte köpa kläder hon själv tyckte passade till småtjejer, inte alltför tjejigt, praktiskt och någorlunda färgstämt. Så blev barnet mer självgående och tyckte en massa saker om allt, kläder fick lämnas tillbaka till butiken. Nu har modern insett att tonåringen även i sin klädsmak gärna efterliknar hårdrocken - det är svart, svart, svart och svart. Eventuellt med lite nitar här och där, ibland med något som blänker och ibland inslag av vitt. Och gärna då 80-talets hårdockband i bild på t-shirts och liknande. Och svarta säkerhetsnålar i öronen. När modern var tonåring på 60-talet, då var det flower-power som gällde. Småblommigt, manchester, oxblodfärgat, träskor. Svart existerade inte som färg på kläder.

Är det detta som är en ungdomsrevolt - fast då kanske av det lite snällare slaget?

3 kommentarer:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Det är kul att läsa detta. Just det här att känna igen sig är ett terapitrick som inte ska underskattas. Just nu är vårt yngsta barn J 18 år fyllda. Han är slagverkare. Spelar i kulturskolans blåsorkester, men hemma och med kompisarna är det tyngre grejer som gäller. Dubbeltramp och hård, hårdrock. Trumstockarna fräser fram nya mönster och han har blivit skicklig. Båda föräldrarna är musiklärare och vi önskar ibland att han spelade lite annat inom parantes- som vi gillar- men samtidigt så är det så, som jag tycker lyser igenom i din text, att vi inspireras av dem också. Vi beundrar och gläds åt deras utveckling för innerst inne vet vi att vi skulle känna oss ännu äldre om de inte fanns. De behöver oss än och vi behöver dem. Sen när navelsträngen för alltid är klippt så står vi där och undrar vad som hände, men då kommer säkert nya utmaningar som barnbarn och annat. Fast då har jag äldre barn som jag hoppas hinner före J.
Ulf

Erika sa...

Nog lär man sig massor av sina ungdomar - vidgar vyerna helt enkelt :-)! Jag brukar undra om jag var sådär klok när jag var i deras ålder.

Majsan sa...

Jag har i dagarna precis "blivit av" med en tonåring. Om det kommer att visa sig i hennes handlingar framöver återstår att se. Men just nu tyckar barnets far och jag att det pågår lite kräftgång i utvecklingen. Hoppas det beror på att vi befinner oss i tiden mellan hägg och syren och snabbt annalkande utspring från gymnasiet.

Förslag om blomblogg anammas omgående!
Kram