Talet som aldrig hölls

Till minne av min moster.

Den närmaste länken till min sedan 1990 döda mamma är borta för alltid. Moster blev 86 år, yngst i sin syskonskara men den som blev äldst. Igår, på Alla Hjärtans Dag tillika fyraårsdagen av min pappas dödsdag, begravdes hon i en vacker ceremoni med många släktingar och vänner närvarande.
Moster var en pigg och glad 86-årig dam som inte väjde för nyheter och nymodigheter. Till henne kunde man maila, fram tills hennes ögonsjukdom inte längre gjorde det möjligt. I telefon talade vi om "strängteoerin" som intresserade henne, men som jag var tämligen ovetande om. 17-åringen däremot, som vet en hel del, känner förstås till detta ämne. När 17-åringen och jag skulle se Alice Cooper i Göteborg på sensommaren blev vi genast inviterade att övernatta hos moster, som sedan höll sig uppe tills vi kom tillbaka på nattkröken och berättade om allt vi upplevt under kvällen.
Moster har alltid funnits i mitt liv, visserligen på avstånd rent geografiskt, men ändå. När jag var barn var det ofta tältsemester som gällde för vår familj. Ibland med moster, morbror och kusinerna. Likadana tält, sexmanna med luftmadrasser, spritkök och campingbord. Vi hade en grå Ford Cortina, de hade en röd. Och vem minns inte mosters 60-årskalas då hon bl a fick en urtjusig baddräkt med tillhörande badmössa om jag inte minns fel. Modellen var nog från 20-talet och hon satte omedelbart på sig den och visade upp för alla festdeltagare. Tio år senare var det 70-årsfest, som också blev ett härligt släktmöte i den bohusländska skärgården.
En begravning blir ju också ett släktmöte, nästan som en fest faktiskt men med sorgliga förtecken. Jag tror att moster skulle ha varit väldigt nöjd med Alla Hjärtans Dag som den blev till hennes minne. Vacker, sorglig, men även med skratt och minnen och möten med släktingar jag inte sett på många år.

Moster, sista gången vi träffades, i augusti 2012.

Sov i ro, kära moster!

Ingen hemma

Vinterland i närområdet.

Här finns bara jag och radion, facebook och tusentals saker på fel ställe. Dogsen är på hunddagis, tonåringen i skolan och maken har flyttat. Nu samlar jag ihop spillrorna. Det betyder bära möbler, skotta snö, hänga vid datorn, sortera (kasta?, spara?, placera rätt?, skänka bort?), överväger om jag ska göra en insats på mitt arbete som jag är ledig ifrån just nu. Finns en del kvar som inte kan vänta. Nu är jag ledig fyra veckor för att hjälpa maken komma tillrätta och delta i mosters begravning nästa vecka samt underhålla tonåringen på något sätt under sportlovet. Pudlingarna går på sparlåga för tillfället - ofrivilligt om ni frågar dem, nödvändigt om ni frågar mig.

Överraskningarnas tid är dock ännu inte förbi. Igår skottade jag som en galning på kvällen, snö alltså. Man kan skotta sig förtvivlad här inne också, men då papper, kläder, prylar och ja vem vet allt. Men igår var det alltså snö som gällde. Det var liksom pricken över i, efter en lång dag med fyra hundpromenader i skitväder, flyttade maken till annat boende, nödhandlade en liter fil, åt frukost nr två till middag och hämtade hem utsvulten tonåring vid 21-tiden. Och sedan då snöskottning.

Hörde nyheter med väder på radion vid 22-tiden och insåg att snöskottningens tid fortsätter. Förberedde mig alltså mentalt på en ny omgång med den vita sporten för att kunna köra hundarna till hunddagis. Och döm om min förvåning när jag insåg att det idoga snöandet i natt inte renderat mer än ca 1 cm snö på infarten, trots allt jag fick pulsa i på trappen. Tänkte först att tonåringen skottat, insåg sedan att här har en större maskin varit i farten. Och kom att tänka på att i lördags dök plötsligt upp en gravmaskin med jätteskopa som i ett nafs rensat infarten från snö samtidigt som han pallade ner x antal stelfrusna äpplen från de förvuxna äppelträden. "Det är min kompis André från orkestern" hojtade tonåringen,  "han kör så´n där maskin". TACKAR, TACKAR - säger jag!

Lite skotta blev det i a f. Soptunnorna måste vara åtkomliga. Och tänk att det tagit mig typ 15 vintrar innan jag idag insåg att man kan flytta tunnorna så de blir mer åtkomliga under den snöiga årstiden. Mindre skottande, lättare komma åt tunnorna. Och det handlade bara om att vrida dem 90 grader och flytta fram den bakre.

Det har varit intensiva dagar här på olika sätt sista tiden. Därför är det knappt någon hemma i hjärnkontoret heller. Tur jag är ledig en månad.



Tunnorna på plats. Nu är det bara att fylla dem -
skräp har vi gott om .