Barnvagnen

En bekant la ut en länk på Facebook till en insamling för nyanlända flyktingar som inte har någonting. Jag började rota i garderober och skoskåp, och i undanskymda källarutrymmen som ingen tittat in i på länge. Visst har jag passerat den där dörren under trappen miljoner gånger, men liksom glömt att där finns saker. Nu kom jag på att där står ju den gamla barnvagnen. Den som inköptes våren 1995 strax innan det efterlängtade barnet skulle komma. Bakom lite kläder, nån ryggsäck och sovtäcken som hör till båten tronade den - Vagnen.

Vagnen - en kombivagn från Emmaljunga. Dyr var den tyckte jag då när den införskaffades. Jag hade ingen aning om att en ny barnvagn kostade kring 3000 kr. (Det var förresten en hel del jag inte hade någon aning om när jag fick barn - t ex letade jag länge o väl i hyllorna på Konsum efter blöjor och plastsnibbar, såna där som min syrras barn hade i slutet på 1970talet. Sånt fanns inte längre 1995, nu hade alltiettblöjan  kommit, eller vad den nu hette. Sen blev det i alla fall tygblöjor en tid, men hoppsan nu är jag visst inne i ett annat inlägg, det här skulle ju handla om Vagnen - åter till ordningen). Nåväl, Vagnen var inköpt och barnet behagade efter en del väntan och diverse upplevelser med kokt torsk och äggsås komma ut såsmåningom. Hon fick trona i vagnen på väg hem från BB.

Att nu ta fram Vagnen från sin sedan länge undanskymda plats var lite speciellt. Tänk vad mycket minnen som plötsligt vällde över en. Den där barnvagnen har varit med om mycket, och ja det innebär ju att det transporterade barnet varit med om i stort sett samma saker. Fast hon behövde inte åka i bagageutrymmet på flygplanet när vi flög till Stockholm. Inte heller när vi flög till Teneriffa eller Kreta, Mallorca eller Göteborg. Det fick däremot barnvagnen göra. Den har flugit mycket särskilt första året då vi ofta var till Stockholmsområdet för att hälsa på barnets morfar. Den var med till Teneriffa när barnet var åtta månader. Hon tronade i den uppallad med kuddar och såg ut som en liten sol. Spanjorskorna var som galna i henne. Galna blev vi också själva (eller i alla fall jag) när min ryggsäck blev stulen vid ankomsten till hotellet. Alltmedan barnet tronade i Vagnen, åskan gick, hotellpersonalen var superstressad pga pågående elavbrott och fullt med folk som skulle checka ut och in. I den röran försvann ryggsäcken med barnmat, några leksaker, en systemkamera samt det kommunala bibliotekets böcker om Teneriffa. Vilken start på den resan! Dagen efter promenerade vi med det tronande barnet i den stadiga kombivagnen till den lokala polisstationen för att anmäla förlusten av ryggsäcken o det andra. Där möttes vi av en skylt som högtidligt förklarade "Här talar vi bara spanska"  på tio olika språk. Men blanketten som vi skulle fylla i talade som tur var engelska och försäkringsbolaget ersatte den ekonomiska förlusten. Biblioteket antecknade att jag var en tjuv.

Barnet och hennes morfar samt Vagnen. Året var 1996.
Men var (jaja, jag vet, men gör ni?)?

Barnet växte och blev större men det gjorde inget för Vagnen var och är fortfarande en kombivagn. När barnet var i tvåårsåldern reste familjen till Kreta med kören Chorisma. Där bodde vi på ett knappt färdigbyggt hotell en bit utanför en mindre ort. Vagnen fick göra tjänst igen, det blev ett väldigt promenerande på småvägar i mörkret med stjärnhimlen ovanför. Kören gjorde också en del framträdanden (det var ju ändå en körresa) bl a i en kyrka. Det var minnesvärt. Här fick vi inte komma in - barnvagnar var förbjudna i detta tempel. Så vi stod i en dörröppning och lyssnade på maken i tenorstämman och resten av kören när de sjöng för den fåtaliga publiken. Publiken ja, det var vi kör-anhöriga och två präster. Att de var präster var lätt att förstå eftersom de hade prästkläder och sällsynt långa skägg. Så pass långa så det tvååriga barnet undrade om det möjligen var jultomten i dubbel upplaga.

Nästa utlandsresa gick till Mallorca. Tror nog att Vagnen var med dit också även om barnet nu var tre år och självgående. Men vid längre promenader, särskilt på kvällarna när vi vuxna ville äta middag på mysiga restauranger så var det väldigt bra med vagnen. Vem har lust att bära en trött och trilskande treåring två km när man vill äta gott och dricka ett glas vin? Enklare då med transportmedel som också fungerar som säng när barnet har fått mat och är lagomt trött.

Sen har vi alla transporter som gjorts på hemmaplan. Hur många gånger har vi inte vandrat runt i närområdet första året och kollat in gardiner, trappräcken, ytterdörrar osv medan barnet så sakteliga slumrade in? I ur och skur, sommar som vinter, snö och ishalka. Instoppad i skuffen på bilen, transport av matvaror o annat i varukorgen. Så mycket användes vagnen de där första åren så den behövde t o m repareras när varukorgen lossnade. Det blev nya svetsfogar och nått hjul byttes. Vagnen har nästan blivit såld också. Men de fick en annan vagn gratis så vår blev kvar. Det var väl då jag hade fram den sist.

Nu är det dags för  Vagnen att träda ut i ljuset igen. Den gör inte stor nytta i skrymslet under trappen i källaren. Den tar egentligen bara plats. Så imorgon ska jag skänka bort den till någon som behöver den. Någon som jag inte vet vem det är. Någon som rest långt med sina föräldrar, eller kanske någon som ännu inte är född men ändå rest långt med sina föräldrar. Någon som kommer till vår stad utan något alls.

Man lär så länge man har en lever

Ännu ett citat från min make under den tiden det begav sig.  Han hade mycket sånt på lager.
Just det här citatet passar f n synnerligen bra in på den här tanten. Den här äldre tanten.

En  känd byggnad i min hemstad. 

Vi kan börja med kameran. Trial and error-metoden har fungerat skapligt bra i fotograferandet, jag har ju t o m lyckats föreviga norrskenet häromkvällen. Blodmånen gick det dock sämre med. En del hjälp har jag haft av den 274 sidor långa instruktionsboken som lämpligt nog bara finns på nätet och inte är helt enkel att förstå sig på. Och jag är en person som helst läser instruktionsboken först, innan jag ger mig i kast med nymodigheter. En nackdel är ju att den bara finns på nätet, och för att göra den mer lättåtkomlig måste jag skriva ut den. Ännu ett problem som inte är löst. Den gamla färglaserskrivaren från 2005 vägrar låta sig kopplas in till den nya datorn som inte hittar skrivdrivarrutinerna, och den här tanten orkar inte tugga sig igenom en hord av tekniska instruktioner på engelska på nån skum webbplats för att lyckas ladda ner dem. Dessutom har skrivaren meddelat i kombination med den fasta datorn från 2005 att den inte vill göra just något längre, trots tillgång på papper, ström och färgpatroner. Men jag har köpt en ny skrivare, som jag inte gett mig i kast med ännu. Den är fortfarande prydligt nerpackad i sin kartong. Jag bävar inför installationen.

Installerat har jag däremot gjort ett bildprogram för att hantera bilder från kameran i datorn. Allt enligt kamerans instruktionsbok, den där som svävar runt i cyberspace. Det tog en humlans lång tid att installera och som vanligt förstår jag bara till hälften vad jag ska ha det till. Det tillåter mig dock att ladda ner bilder till datorn och redigera o göra en massa annat som Sony tycker är vettigt att man har tillgång till om man har deras kamera, vilket jag har. Däremot tillåter det inte att man delar bilder till bloggen vilket jag ju gjort hur mycket som helst tidigare. Hm. Det är här makens citat kommer in. "Man lär så länge man har en lever". Och det har ju jag, hjärna är det mer frågetecken kring. Men några spår har väl fastnat i associationsbanorna. Så efter en del klurande och tankar på alla andra som fotograferar med sina fina digitala systemkameror och snabbt lägger ut i bloggar o på FB så tänkte jag att så svårt kan det ju inte vara. Kom på att datorn har ett eget hjälpprogram, kom på att det kan ju löna sig att kolla det, kom på att det är väldigt enkelt att ladda ner bilder utan en massa extraprogram och att det enda som krävdes var USB-kabeln och trycka på rätt app på startprogrammet. :) VIPS så fanns 300 bilder lättåtkomliga.


Kvällar o nätter nu kyliga, frosthalka och en himmel
med norrskensgardiner som drar fram o tillbaka
och ständigt ändrar utseende.

En annan pryl som jag också använt efter att ha läst instruktionsboken är min nya såg. Grensågen Silky Pocketboy 170, den finns på bild här sen tidigare. En mycket enkel, lättfattlig, kort instruktion som samtidigt varnade mig (typ Akta dig för sågen, Alfons!). Och som den sågen har jobbat igår och ska fortsätta nu i eftermiddag! Det är bara sågarens kropp som haft lite synpunkter, men hjärnan lyssnar inte där heller.

Summan av kardemumman: ni kommer att få se fler bilder, nu från min digitala systemkamera Sony SLT-A58 och inte från mobilen med krossat glas. Och troligen kommer ni att få se bilder från min nersågade trädgård. Om ni kommer hit får ni se den live! Några spridda exempel ser ni härovan o nedan.

Dagarna kyliga på förmiddagen, varmare eftermiddagar, alla björkar
är  avlövade och Svartbyträsket ligger blankt, några sångsvanar syntes
häromdagen. De har väl mellanlandat på väg söderut.

Dags för mig att  gå  ut och såga syrener.

Anpassning eller att gilla läget.

Mitt ständiga motiv - Svartbyträsket en kväll i september

In i dimman -  så brukade min man säga förr i diverse olika sammanhang. I båten i verklig dimma, vid drinken inför en fest, i samtal om livets förgänglighet och den egna tilltagande skröpligheten.

I dimma liksom i alla andra väder krävs anpassning till situationen. När man inte ser längre än en meter framför sig får man dra ner på farten. Det gäller såväl i verklig dimma som i upplevd dimma. När man inte vet vad man har framför sig gäller det att ta det lite lugnt så man inte går på nåt grund, kolliderar med nåt, eller trasslar bort sig på vägen.

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget gick mot metropolen Umeå, från norr. En vacker septembermorgon, solsken, dimma, kalhyggen, storskogar, svarta småtjärnar, blanka sjöar, några sångsvanar, tåget nästan tomt. 70 km i timmen,  det blev marschfarten. En behaglig hastighet att färdas i, man hinner se det mesta. Men egentligen skulle väl hastigheten varit betydligt högre, man nu var det anpassning som gällde. Gammal räls - troligen bristande underhåll i åratal så det var bara att finna sig i den lägre farten. Det skulle inte hjälpa att försöka påskynda hastigheten eller kliva av mitt ute i ingenstans. Det var bara att anpassa sig.

I björkarnas stad Umeå pågick  matmarknaden. Den sände ut underbara doftsignaler över stora delar av stan, i alla fall av den del där jag befann mig. Men jag var inte där för att delta i frosseriet på stan utan för att delta i Demensförbundets kongress som pågick i knappt två dagar. Här var det också anpassning som gällde. Först till det supermoderna hotellet där det var lätt att få alla möjliga slags fobier om man som jag inte gillar små stängda utrymmen (läs moderna hissar som startas med rumskortet), trappor som kräver kodkort, fullproppad frukostmatsal där man kunde träna sin sociala fobi. Hela detta hotell krävde allt jag hade av förmåga att anpassa mig.

Kongressen pågick i dagarna två. Här gällde anpassning till föredragningslistan, till måltidsordningen, till maten, till alla andra kongressdeltagare, till andras  åsikter - ja till allt som tillhör årsmötesförhandlingar. En höjdpunkt blev (trots ämnets minst sagt seriositet och tyngd) det sk yngrenätverkets träff. Vi bytte till ett betydligt trevligare hotell där hotellet definitivt var anpassat till sina gäster och inte tvärtom vilket i sig var en höjdare. Jag insåg också att det finns alltid någon som har det värre än man själv,  men trots allt elände fick vi ändå skratta ganska mycket. En helg i demenssjukdomarnas tecken, det kändes på hemvägen att jag var riktigt trött i huvudet av allt kongressande och alla möten med nya människor. Tur jag åkte buss hem, alltmer fullproppad med resenärer ju längre norrut vi kom. En räv hann jag se, förutom all växtlighet och militärfordon som drog ner tempot.


Väl hemma igen gör jag nu mitt bästa för att anpassa mig till min nya tillvara som pensionär. Ja, jag vet, jag har en bit kvar till 65 men det passade mig att gå lite tidigare. Förresten har jag inte slutat ännu, är bara ledig. Men livet som pensionär verkar vara lika hektiskt som livet som landstingsanställd. Här är nu september i full gång och jag har massor att göra ute. Nu ska trädgården anpassas efter mig (och kanske lite efter hundarna), och sluta leva sitt eget liv. Här ska bli ordning och reda bland buskar och rabatter. Jag har gått ut hårt idag med den första av de ca femtio år gamla  vinbärsbuskarna, tre till antalet. De är jättestora och har inte gett så hemskt mycket bär på senare år. Radikalt nog har jag beskurit bort i stort sett allt av den första och flyttat en liten bit av det som blev kvar av den. Och grävt upp roten, ett tungt jobb. Nu har jag två kvar att åtgärda. De står i tomtgränsen och där har jag andra planer.

Anpassa sig ska också äppelträden få göra. Där har jag stora planer när jag nu äntligen fått hem den här medhjälparen:

Mitt nytillskott i trädgårdsarbetet - grensågen
Silky PocketBoy 117, nyss uppackad

Hoppas att den funkar bättre än den jag valde ur pappas något ålderstigna efterlämnade sortiment och fastnade med tidigare i sommar. Men med det namnet (dock inte riktigt lika häftigt som  hundfönen Metro Air Force Commander)  så borde det ju gå. Bäst i test enligt Råd och Rön.

En länge undanlagd stickning har också hittat ut i ljuset igen. Det måste väl också vara en anpassning till pensionärslivet, att återuppta gamla handarbeten. Det här har snart antikvärde - påbörjades av mig 2004 och jag har väl gjort ungefär hälften. Snart måste stickorna bytas till grövre, men just precis den storleken verkar saknas i mitt i övrigt välförsedda förråd (ja, jag har stickat mycket för mycket länge sen).

Enkel mosstickning, kan faktiskt fortfarande.

Nej, med tanke på alla ej avsågade grenar i äppelträdet, de ej uppgrävda svartvinbärsbuskarna och den ännu ej utvidgade perennarabatten som fortfarande saknar de ej planterade lökarna, så måste jag nu ansluta mig till dogsen som förstår att nätterna är till för att sova så jag orkar upp imorgon innan det blir mörkt igen.

50 nyanser

...av semester,  eller ja, nej, kanske inte. Ledigheten har i alla fall inneburit olika former av aktiviteter, allt från att rädda övriga akvarieinvånare från den massdöd bland rödmunstetrorna som inträffade en natt till att begrunda livet som spindel på toaletten i den lilla stuga jag o kusinen hyrde i Ludvika.

Lilla, lilla, lilla stugan är den bortre delen med blå dörr.

Det var huvudmålet för årets semesterresa, att resa runt i Dalarna med Ludvika som bas. På schemat fanns ett besök hos min 87-åriga faster i Gesunda, vilket kombinerades med att träffa en ännu äldre bekant till min kusin, den 94-åriga damen i Orsa.

Orsasjön skymtar.

Såna här lite äldre damer är härliga att träffa,var o en på sitt sätt. Men jag kan inte låta bli att fundera över min egen ålder och undra lite försiktigt över hur länge jag får hänga med, så många är borta i alldeles för unga år. Våra döda mammor var dock påtagligt närvarande när vi raggade runt i Ludvika i den svarta Toyotan och letade hus även denna sommar. Det började i centrala stan där vi lokaliserade det gula hyreshus som våra kära mammor tillbringade sin första del av barndomen  i. Min mamma åt murbruk från väggarna i trapphuset, min moster bands fast av mormor (som inte visste bättre) för att inte rymma.

Centralt i Ludvika finns denna gula byggnad.

Så småningom flyttade familjen till Magnetområdet,  till personalbostäderna ASEA 60. Det visade sig vara ett välhållet hus, åtminstone vad vi kunde konstatera från utsidan. Där bodde de tills de var vuxna och flyttade hemifrån. Mamma smygläste böcker nattetid med ficklampa under täcket. Ende sonen i familjen, min morbror, var den som fick gå i gymnasiet, flickorna fick realskola.

ASEA 60, på -30talet personalbostäder för
anställda på ASEA, stor industri i Ludvika.

När barnen var utflugna ansåg sig mormor o morfar ha råd med att bygga eget hus. Det uppfördes nån gång på 1940talet och då dög det inte att bygga villa med en våning. Nej, det rådde bostadsbrist och villabyggare fick vackert finna sig i att bygga för två familjer. Därför hade mormor och morfar hyresgäster på övervåningen. Jag minns det som ett stort hus, särskilt väl minns jag dörrarna till köket - de var skjutdörrar som sköts direkt in i väggen, dels dörröppningen mot hallen dels mot "matsalen"/vardagsrummet. Det var också en väldigt speciell balkong. Den låg strax över marknivå och kunde väl egentligen lika gärna varit en terrass, men hade istället en liten trapp med ett par trappsteg ner till marken. Räcket/balkongens inramning hade en öppningsbar del mot trappen. I trädgården på baksidan fanns ett bärbuskar och fruktträd, gräsmatta, nedfart till garaget som låg under huset på dess baksida.

Valhallavägen, på 50- och 60-talet var vi mycket där.
Nu syntes bristen på underhåll, förfallet syntes både på byggnaden och
i trädgården, den som förr var så prunkande och allt så välhållet.

Så småningom behövde mormor och morfar ha lite mindre att ta hand om och sålde villan och köpte istället en lägenhet i centrala stan igen, väldigt nära ursprungshuset där de bodde när barnen var små. Cirkeln var sluten. Där var jag också många gånger.

Eriksgatan, trevligare inomhus (åtminstone på 60- och 70-talet)
 och mot bakgården än vad fasaden skvallrar om. Ser i a f välhållet ut.

...av grönt. Det blir det när man reser runt och ser Dalarna från bilfönstret. Horisonten ligger blånande efter alla nyanser av grönt på ängar och skogklädda berg. Eller förresten räckte det med att titta ut genom fönstret i vår lilla stuga. Där låg gräsmattan praktgrön och välklippt upp mot huvudbyggnaden. Grönt var det också i alla möjliga nyanser speglade i det lätta regn som föll när jag och kusinens bror (och därmed också min kusin) och hans fru besökte Dan Anderssons Skattlösberg. Där kändes också närvaron av Helgdagskväll i timmerkojan, Minnet och andra av hans dikter. 50 nyanser av känslor kanske. Grangärde, Nyhammar, Ställberget. Skäret, Magnet, Blötberget, Väsman, Haggen. Gonäs. Orter och sjöar med namn som klingar min barndom och unga vuxenhet.

Skattlösberg

...av rött. Kusinen råkade ut för en eländig infektion i foten som gjorde att huden skiftade i alla nyanser av rött mot blått och lila. Den lyste ikapp med alla röda stugor som vi tågade förbi i den svarta automatlådeförsedda Toyotan med mig bakom ratten. Röd var däremot inte vårdcentralen i Mora, som hade en väl fungerande akutverksamhet för oss resenärer. En bra akutverksamhet för bilar hade också Toyota i Borlänge. De fick också ett besök av oss eftersom avgassystemet hotade att lämna övriga delen av bilen. Snabb tid, snabb bedömning och provisorisk lagning - kostade ingenting. Men vi hann med att se alla snygga nya Toyotor och nästan köpa en blå. Men så tänkte jag på den gamla röda trotjänarvolvon och hade inte hjärta att lämna den för en nyare bil.

Annorlunda väggdekorationer, liknande hade vi hemma
när jag var barn, åtminstone till jul och påsk.

De här pappersbonaderna fanns till salu i caféet vid Långsjön.

...av blått. Förutom blå Toyotor och alla blånande berg såg vi mycket vatten i alla möjliga blåa nyanser. Väsman låg där som ett innanhav med segelbåtar som kryssade i vinden medan vi åt lunch på Restaurang Piren med utsikt lång upp över sjön.  Lika blå var den lilla bit av sjön vi såg från andra hållet när vi tog turen Väsman runt och hamnade på en mysig liten hotell- och konferensanläggning i Sunnansjö. Siljan och Orsasjön var lika blåa de.

Väsman - Restaurang Piren. 

Morhagen fäbodhotell,Sunnansjö. Även här ser vi Väsman.

Blått var också den dominerande färgen i den lilla, lilla, lilla stugan vi bebodde. Dalablått närmare bestämt, både panelen på väggarna, porslinet i det något opraktiska skåpet ovanför den ännu mer opraktiska diskbänken och andra små detaljer. Kylskåpet var inte blått, men väldigt litet. TVn var blå när den visade program med blått i, i övrigt var den otymplig, liten, felplacerad och med för kort sladd. Å andra sidan såg vi inte särskilt mycket på den. Desto mer såg vi på våra mobiler, kusinens padda och på varandra eftersom vi hade väldigt mycket att prata om, minnas och skratta åt.

Sovrumsfönstret

Hemresan innehöll alla nyanser av alla färger samt alla nyanser av känslor, ja åtminstone min hemresa som gick med bil, tåg, buss, flyg, buss och buss. Bytet tåg-buss i Västerås blev en spännande historia där jag fick träna några av mina fobier och trots allt lyckades undvika paniken och hjärtinfarkten. Spänningen hängde mest på den minimala tid för byte som återstod sedan tåget hade stannat pga röd signal strax utanför stationsområdet och minuterna, de viktiga för ett byte i  någorlunda sansat tempo, snabbt krympte i antal. Med ryggsäck, handväska och inte alltför modern men ganska tung resväska på hjul maxade jag farten uppför trappen, genom gången, nerför rulltrappen och slog personligt rekord på 100 m resväskelopp fram till bussen. Den gick sedan E18 men vek av och tog genvägen över Erikssunds stuteri och Märsta till Arlanda. En vacker bit av Uppland som punkt efter Dalarna.

Från bussfönstret, sydvästra Uppland.

Upptakten till Dalaresan måste jag också orda lite om. Den ägde rum i min gamla hemstad med besök hos praktpudeln Vippe och supersöta labradåran Selma samt deras flöjtistmatte. En härlig eftermiddag som följdes av en dag med en gammal bekant från en fjällsemester för länge sen. Vi studerade Södertörn ur olika vinklar och mest kring Kagghamra och Sturehovs slott.

Selma och Vippson

I Kagghamra

Och nu börjar snart vardagen igen med arbete och tider att passa. Ännu kan jag dock njuta av ledighet och tillbringa nätterna med datorn och radion, dagarna med hundarna och trädgården och lite socialiserande med folk av olika sort.

I mitt huvud

...är det fortfarande andra halvan av maj och sommaren har ännu inte kommit. Det är därför jag visar de här bilderna från min trädgård nu och ni tänker bort att det gått några veckor till. Fast tittar man på termometern har det inte gått mer än några sekunder, kallt fortfarande som bara den men nu är det grönt. 

En självsådd gullviva i lite annorlunda färg.

Jättegranen har skott eller är det blommor?

Lönnen, vackra skira blommor, nu ett par
veckor senare är det redan näsor och jättestora blad

....har jag skrivit det här blogginlägget tusentals gånger redan. Alltid med nytt innehåll, spirituellt och intressant. Fångar läsaren direkt. Inte småtråkigt och lite händelselöst som det kan tendera bli.

...får jag lätt lite ågren när jag ska göra nya saker. Jag får för mig att jag inte ska hinna med allt och börjar planera i mitt huvud och det tar en massa psykisk energi. Sen genomför jag ändå det jag tänkt mig och oftast blir det ändå bra. Dagens utflykt är ett bra exempel. Som jag förberett mig på detta, mentalt alltså. I mitt huvud har jag gjort en lista på bra-att-ta-med-saker, förberett klädsel, hundarnas utrustning, beslutat att inte tanka bilen eftersom jag bedömde att 45 liter skulle räcka i minst 10 mil (hehe). Så mycket tänkande det blir när man inte riktigt vet vad man tackat ja till. En orkidéexkursion med en löst sammansluten grupp fotointresserade personer och annat löst folk. Samling kl 15, medtag fika och regnkläder var instruktionerna. Inte visste jag hur långt vi skulle gå, typ av terräng, antal personer, hur länge. Nej här fanns gott om utrymme för Herr Ågren att ta plats. Pudlarna var dock välkomna hade jag tagit reda på i förväg, samt meddelat att jag tänkte köra eftersom de måste ha sin bur. Mer plats för Herr Ågren, tänk om jag kör fast i nåt dike, tappar ett hjul eller får punktering. Och tänk om det kommer en björn, eller att jag tappar bort hela sällskapet när vi väl kommit ut i skogen. Ja, det finns hur mycket som helst att fundera över. Jag letade efter en karta, typ generalstabens för orienterare, innan jag skulle åka, någon sådan stod inte att finna i vårt f ö välutrustade hem. Inte heller hittade jag kompassen som jag vet finns här nånstans. Så på vinst och förlust packade jag in de rejält uppstressade pudlarna  i bilen, ryggsäcken, gummistövlarna, solglasögonen, extravattenflaskan, förstaförband o lite annat bra-att-ha-grejer.

....körde jag sedan till samlingsplatsen, ja det gjorde jag faktiskt i verkligheten också. Det visade sig att sällskapet förutom mig själv och de fyrbenta bestod av tre distingerade herrar i skogsklädsel och med superkamerautrustningar (jag hade min mobilkamera). De var förtroendeingivande och tackade ja till att åka med en dam i sina bästa år med två pudlar. Ja, tänkte jag - de kan säkert rädda både mig och dogsen om vi kör fast eller nåt annat oförutsett händer. Det gjorde det förstås inte. Men vi körde en bra bit, närmare bestämt 4 mil inåt landet och sedan 5 km två spår med grässträng i mitten. Sedan blev det en ganska kort promenad rakt upp i skogen, uppför en brant och där stod den - guckuskon.

Guckuskon i egen hög majestät. Inte riktigt utslagen.
(måste ändå säga att mobilkameran inte är helt oäven)

Vi fotade, slogs lite lamt med lite mygg, tittade på skvattram, pyrola, ormbär och andra växter. Pratade om björnar och kungsörn. De lyste med sin frånvaro. Vi gick neråt igen, och hittade lilla fru norna.

Nornan, ser ni den därovanför det stora gröna bladet?

Promenerade tillbaka till bilen, hämtade fikat, blev utfrågade av traktens uppsyningsman som kollade att vi inte släppte lös några älghundar i skogen, vilket vi inte gjorde.

Inga älgar här bland blad, löv, kvistar och blommor.

Så blev det fika nere vid den rätt strida ån, och på vägen kunde vi beskåda bäverns idoga avverkningsarbete.

Bävern har fixat ett plockepinnspel i storformat.

...har jag redan semester. Då ska jag vila. Mentalt i alla fall. Trädgårdsarbete, semesterresa, besök av släkten, kanske frisera en eller annan pudel - tror inte jag kommer att ha brist på sysselsättning.

Over and out för den här gången. Återkommer när andan faller på och tanken måste fästas på papper, f´låt i datorn.

När mobilkameran jobbar på egen hand kan det
mest oväntade inträffa.

Spridda skurar i vårstädningen

Valborgsmässoafton i centrala stan.

Så var vi inne i maj. Dags att vårstäda. Man kan välja att göra det omfattande inne och ute, tömma garderober, dammsuga väggarna, duscha alla krukväxter och tvätta fönster. Fräscha upp med sommargardiner, ge akvariet lite nytt liv, låta lurvtussarna genomgå ett renlighetsbad och sedan klippa och klistra - nej inte klistra, menade nåt annat. Ute sopas allt vintergrus bort från den plattsatta uteplatsen tillika gångväg in till huset, gräsmattan räfsas och alla löv som inte räfsades bort i höstas ska bort nu. Fjolårsgräset försvinner raskt med hjälp av kratta och handkraft. Rabatterna ligger snart klara för att låta perennerna titta fram igen och att ta emot nya ettåriga invånare. Äppelträden hinner beskäras innan saven stiger och de förblöder om man skär i dem. .Lökväxterna blommar som aldrig förr.


Men nej. Allt det där gör inte jag. Rafsar runt lite här och där inomhus. Borstar igenom en lurvtuss och får bort en massa skräp, den andra lurvtussen väntar fortfarande på sin genomgång. Skatteverket fick i alla fall sitt förra helgen. Ute syns gräsmattan igen trots löven som ligger kvar, fyra säckar fylldes dock och de löven vilar nu på soptippen. Dit ska också så småningom en massa kvistar och grenar. Det ena äppelträdet går en oviss framtid till mötes, vinterns snötyngd har knäckt det och givit tre fläkskador varav en går rakt ner i huvudstammen. Jag gjorde mitt bäst förra helgen med en såg, tänkte befria trädet från en del av smågrenarna som hör till den fläkta stora huvudgrenen. Ingen bra idé, trädet protesterade genom att snärja in både sågen och mig. Och nu får jag se tiden an och hoppas på det bästa.

-Akta dig för sågen, äppelträdet! (ser ni den?)

Istället för äppelträdet gick jag lös på en buske, en olvonbuske. Det blev inte mycket kvar av den.



Kairo hjälper så gärna till.

Övervakande hjälpredor i trädgårdsarbetet.

Nu undrar vän av ordning vad människan använder tiden till. Hon är ju ledig på 50 %, tanten. Det undrar tanten själv också faktiskt. Vart tar tiden vägen? De fyrbenta lurvtussarna tar en del tid, och det suger mycket psykisk energi och en del tid att ha en nära anhörig svårt sjuk i en sjukdom som inte går att bota, en sjukdom som går oförutsägbart fort utför. Jag vill inte klaga bara försöka beskriva hur det är. Svårt. Vi anhöriga försöker så gott vi kan, jag gör så gott jag kan -  men hur jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Det finns alltid något mer man kan göra - om man orkar. Nu försöker jag jobba med det här på ett annat sätt också - är sen en tid tillbaka ordförande i Demensföreningen här och hoppas på och jobbar för att vi ska få igång lite mer verksamhet till hösten.

Spridda skurar, det här blogginlägget. Vårstädningen både inne och ute ligger ju som sagt på hyllan och existerar mest i min fantasi. Förutom att beklaga mig över sjukdom och elände kan jag ju i ärlighetens namn också säga att jag följer en del serier på TV. Skratta inte nu - men jag gillar faktiskt Mord i paradiset och Greys anatomy, särskilt Greys. TVprogram som ligger tidigare på kvällen hinner jag inte se, då har hundarna sin tid. Sedan så har jag ju mina odlingsplaner, dvs en massa frön jag köpte i vintras - det är nog hög tid att så dem nu.

För övrigt har jag funderat en del över hur det ser ut på min gata hemma i stan. Eller rättare sagt vilka som bor här, de närmaste grannarna. När vi flyttade in för snart 20 år sedan var jag den tredje yngsta  här bland oss 20 vuxna fördelade på vår och de närmaste tio villorna. Nu pågår ett generationsskifte här och jag har nu nio vuxna grannar som är yngre än jag. Och i de allra närmsta husen är vi nu tre änkor och jag som bor själv här med dogsen. De tre tonåringarna som fanns här när vi flyttade in är vuxna nu och har flyttat. Vår lilla nyföding från 1995 har också blivit vuxen och flyttat. Nya småbarn har fötts i närområdet och småbarnen som kollade på maskar för några år sedan har blivit tonåringar som snart börjar terrorisera oss med mopeder.

Idag var jag till soptippen. Det är alltid en upplevelse. Om man inte hittar ett fullt spelbart piano eller två, vilket jag o tonåringen gjorde en gång, så kan man ju som idag hitta massor med tussilago som lyser upp gläntan med diverse semestrande tomtar precis i utkanten av det stora inhängnade området.

Välkommen  till  återvinningen säger de nog, de här
(jul)tomtarna..

Nää, nu är det dags att sluta fundera. Kanske man borde sova några timmar, jag hade ju tänkt mig till grannkommunen imorgon. Och så har jag äntligen fått ordning på min cykel - det blev en dyr historia med byte av framhjul och diverse annat. Kunde nästan ha köpt en ny cykel på Biltema för samma pris. Men en rosa treväxlad Crescent från 1986 kan man kosta på en rejäl reparation och hoppas på att den går trettio år till. Frågan är om tanten går trettio år till, det är väl knappast troligt. Fast jag har en farbror i Södertälje och han är född 1916, så kan ni räkna själva. Han tar sig fortfarande för egen maskin ut på stan ibland.

Man vänjer sig väl

"Man vänjer sig väl" - det sa min pappa när jag hade satt upp nya gardiner åt honom i hans vardagsrum. Och jag hade ansträngt mig en del, mätt fönstret, inhandlat passande gardin, fållat kanterna, satt upp den. Ja, ni förstår kanske insatsen. Men pappa var inte helt frisk, hans demenssjukdom hade börjat nåt år tidigare men han klarade sig ändå bra själv med lite insatser från hemtjänsten. Fast förmågan att förstå den typen av heroisk gardininsats som jag gjort, den förmågan var borta.

Man vänjer sig väl, det säger jag med nu. Fast inte om några gardiner, nä nu gäller det diskmaskinen. Vår gamla trotjänare sa tack för sig en morgon i augusti förra året, genom att släppa ut en rejäl pöl avloppsvatten på golvet i köket. Då hade jag vant mig vid den diskmaskinen genom åratals i- och urplockande. Sedan har jag nästan återvant mig vid den gamla vanliga handdiskningsmetoden genom idog träning i ett halvårs tid. Ända till idag. Idag har jag fått min nya diskmaskin installerad och nu har den just börjat sin tjänst hos mig. Jag hör de välbekanta fyllnings- och tömningsljuden från köket medan jag sitter med min bärbara dator framför TVn. Och som sagt - man vänjer sig väl. Inte var det som att fylla den gamla Cylindan med disk inte. Den kunde man ha fyllt i sömnen. Det skulle inte alls gå med den här Elektro-Heliosen. Namnet är dessutom fult. Det känns bara helt fel när man plockar in disken i den. Men man vänjer sig väl. 

Elektro-Heliosen i tjänst.

Vad jag däremot inte kommer att vänja mig vid är alla överraskningar som vädret för med sig denna vinter. Från 20-30 grader kallt i flera veckor till  mer vanliga vintertemperaturer men ihållande snöfall hur länge som helst, oanade antal timmar snöskottning och sedan blir det plötsligt fem, sex grader varmt i flera dygn. Det i sin tur leder till rena skridskobanan på alla gator i vårt närområde, utom gång- och cykelvägar som sandas. Fast det är bara en här hos oss. Så här halkar man fram och hoppas att man står på benen ett tag till. Broddar kanske vore på sin plats?  Värmeböljan gjorde i alla fall att mina funderingar på att skotta taket stannade vid funderingar.  Värmen har smält ner snötäcket på taken rejält. Men kombinationen massor med nysnö, rejält töväder några dygn, hårda vindar och redan sen tidigare lite nedtyngda grenar har varit katastrof för det ena äppelträdet. Det kommer att bli rejält decimerat när våren kommer. Tre stora huvudgrenar har gått av mot stammen. Goda råd i rädda-sargade-äppelträd-branschen mottages tacksamt!

Det stackars äppelträdet med sina sår.

Vår gata innan vädrets makter gjorde den till
skridskobana. Vårt hus skymtas bakom björken till höger.
Gissa vad som skymtas i nederkanten!

En som kanske skulle hålla med om att man vänjer sig väl är hunden Nelsson. Även kallad Gnällsson, Skällson, Pälsson mm. Han har vid den mogna åldern av snart åtta år vant sig vid att låta matte klippa klorna på honom. En process som har gått många krokiga vägar. Eller det kanske är matten som vant sig att hantera Nelsson även i kloklippningssammanhang. Därför avslutar jag med en hundbild även om den typen av bilder egentligen hör hemma i min andra blogg.

Nelsson och Kairo i blåsväder.

Mitt egna gym med lite fobiträning

Syrener i vinterskrud. Jag kom att tänka på näsduksbuske (?)

Det har snöat en del här. En del är nog egentligen en underdrift. Det har snöat rejält mycket. Mycket mer än på många år, minns inte när vi hade så här mycket sist. Det har lett till att jag fått lägga om mina vanor de sista dygnen. När det kommer 60 cm nysnö på ett par dygn och snöar helt utan uppehåll hela tiden blir det en del att göra. Helt plötsligt har man ett eget privat gym, utomhus, gratis, öppet dygnet runt, två redskap ingår, men det ställer krav på att man inte har egna önskemål om träningstider eller rättare sagt inte har behov av att välja träningsdag. Man får gärna använda redskapen vid midnatt eller på morgonen innan tidningen kommit (skulle ha kommit) eller mitt på blanka eftermiddagen. Och träningsvärken är garanterad, och den ger också synliga resultat i omgivningen. Ett jättestort snöberg reser sig allt högre på gräsmattan. Vid utfarten mot gatan behöver man vara giraff för att se över snöhögarna när man kör ut bilen.


Hammocken 26januari



Hammocken 30 januari, från toppen av snöberget.

Snö innebär inte bara gratis träning och massor med motion. Det innebär också att jag får träna mina fobier, åtminstone en av dem. Den där jag kör fast med bilen och måste kalla på bärgare. I stan. Därför tränar jag på det genom att fortsätta köra där jag brukar. T ex till hunddagis. Där har jag kört fast några gånger i den lilla uppförsbacken som kan vara nog så lätt att misslyckas med. I sanningens namn ska sägas att det finns fler än jag som kört fast där, och inte kommit upp på åttonde försöket efter trettio minuters jobb inkluderande snöskottning. De  har tagit två timmar på sig. Men idag hoppade jag över just den fobin eftersom det inte gick att köra ut ur garaget, ut på uppfarten och ut på gatan idag, pga de kopiösa snömängder som kommit sista två dygnen. Så idag blev det ingen fobiträning. Men snart kan man träna fobi mot höga höjder här. Det räcker med att gå upp på stora snöhögen som nu når lika högt som grannens  förrådsstugetak. Och om inte det räcker som träning så kan man ta sig an garagetaket som skulle behöva skottas. Eller varför inte helt enkelt satsa på villataket direkt, finns säkert nån säkerhetssele som käre maken lagt nånstans nere i källaren och som kan fästas i skorstenen eller nåt så man inte ramlar ner.

Dags att sätta igång med snöbjörnen för att få bort plogvallen 26 jan.

Efter 22 vändor med snöbjörnen

Åter till träningen. Häromkvällen, i förra snöomgången som bara var en liten västanfläkt i jämförelse med det som komma skulle, körde jag 22 vändor med snöbjörnen fullastad med snö från plogvallen. För att få bort snön måste den transporteras upp på den växande snöhögen på gräsmattan. Det blir 30 steg fram o åter. Med en steglängd på 70 cm blir det omkring 900 m promenad för att få bort snön.  Snövallen. Till det kommer alla steg för att få bort all annan snö som bara fallit rakt ner. Arbete i tre timmar i går och lika mycket idag. Och varje vända med snöbjörnen avslutas med att man får springa fem-sex meter uppför en allt brantare snöbacke. Tror jag tillryggalagt flera kilometer eller kanske en mil med snöbjörnen. Jaja, så är det att ha eget gym i trädgården.

Äppelträden. De nedtyngda grenarna bildar en grotta in mot stammen.
Och med god syn kan man se vinterbelysningen i det högra trädet, men
den är nästan täckt av snö nu, snö som byggt på underifrån.

Spridda skurar från nu och då.

Nytt år. Och sen då? Inte vet jag. Hundarna har gått och lagt sig och ger inga goda råd. Matten, makan och mamman lyssnar på Sveriges Radio Play samtidigt som hon försöker pränta ner allt hon tänkt de senaste dagarna. Men det blir lite splittrat - tänkandet/skrivandet i kombination med lyssnandet till Vinterprataren.

De är så bra, de här Vinterpratarna. M-tanten (förkortar matten, makan och mamman till det fortsättningsvis, ej att förväxla med det snarlika politiska partiet - det är bara bokstaven som är likt, just inget mer) lyssnar och förundras över innehållet om misslyckanden, livets baksidor, krig mellan människor och på en annan nivå i våra egna kroppar. M-tanten tycker att mycket stämmer in på henne själv. Och musik som talar till hjärtat och hjärnan.

M-tanten har vickat som rörmokare ikväll, en lämplig sysselsättning på nyårsdagen. Varför börja året med stopp i handfatet när man kan rensa många månaders äckelpäckel ur avloppet? Vad gör det att man glömt åt vilket håll den tredje ringen ska skruvas för att lossna? Att man riskerar att skruva fast den ännu hårdare? När ens händer och fingrar blivit till åren komna och tappat mycket av sin forna kraft? Men när M-tanten är tillräckligt arg kommer plötsligt den geniala ideén som en blixt från en klar himmel. Man skruvar inte ringen, man skruvar själva grejen. Ja, ni måste inte förstå de tekniska detaljerna här men det funkade i alla fall. Sedan ut med en massa riktigt äckligt innehåll, på med diskmedel, flaskborste och lite petande hit och dit. Skruva ihop rubbet och hoppas att man inte behöver börja om från början igen för att det läcker i nån packning. Och det gjorde det inte. Ha! Nästa projekt får bli golvbrunnen under badkaret. Det tänker M-tanten vänta med, minst till imorgon.

M-tanten ser tillbaka på 2014: Glada, roliga minnen: Hottade upp hundträningen från minus till nollpunkten. Tonåringen tog studenten med bravur. Sommaren blev en höjdpunkt med semester i Uppsala och Dalarna, besök från goda vänner, värme. M-tanten blev deltidspensionär. Decemberhöjdpunkt blev besök hos utflyttade tonåringen i Stockholm och Norrtälje med Operan och Hundmässan.  Mindre roliga, rentav sorgliga minnen: Maken försämras alltmer i sin sjukdom. En person i närmaste kretsen kring tonåringen lämnade hastigt och oväntat jordelivet under hösten. Det lade mycket sordin på tillvaron stor del av hösten och gör fortfarande. Nelsson, mellanpudeln i sina bästa (?) år blev akut sjuk i spondylos, det akuta gick dock över med behandling. Jul- och nyårsfirande under nya livsomständigheter ställer nya krav. M-tanten gör sitt bästa för att leva upp till det.

Nu ni, nu är det nästan så att M-tanten (efter föregående lite dystra stycke) gör helt om. M-tanten hör till de pedantiskas skara i alla fall när det gäller det skrivna ordet. Det ska vara rättstavat, helst rätt meningsbyggnad (om det passar syftet med det skrivna) och någorlunda läsarvänligt. Därför korrekturläser M-tanten det mesta innan trycket på knappen "publicera" sker. Och som genom ett under upptäckte hon då att det här med avloppet och upprensningen - det kan man verkligen se som en metafor för livet (lite har man väl lärt sig genom åren som BUP-tant). Här finns ju en hel del att rensa både rent fysiskt men också inuti skallen. Och om det inte går att lösa på ett sätt- då får man ta till ett annat sätt. Sen kan det bli rent och snyggt - tills det stockar igen på nytt om man inte rensar i tid. Man behöver inte vänta tills det är fullproppat. Det kanske är det M-tanten ska tänka på nu detta år. Att inte låta det blir så förb-t fullt. Att tömma i tid. Vad det nu är som ska tömmas.

Så himla skönt att slippa alla nyårslöften - den här avloppsrensningen kom verkligen i rättan tid. Hoppas bara att det inte läcker nånstans nu - i så fall gäller det att skruva till bättre. Eller så får man helt enkelt byta packningar eller se till att de inte hamnat på sniskan. Sån´t är lätt hänt, en dag som denna efter nyårsfirande till tre på morgonen. Det ska dock inte få sätta sin prägel på året.

Typiskt att nu när tankarna flödar så är klockan lite väl mycket, ska upp tidigt i morgon för att fortsätta tampas med avlopp och upprensningar på mer än ett plan. Här måste också sandas, det blev ju helt plötsligt 5 grader varmt på nyårsafton efter en vecka med minus 25. Nedanför trappen bildades åter en fem meter lång sjö att färdas över för fyr- och tvåbenta för att ta sig ut. Den sjön (jaja, vattenpölen då) fryser nu till skridskobana om inget görs. Och sanden är slut. Men kommunen brukar tillhandahålla den om man hämtar själv. Så M-tanten går nu från rörMokare till sandhäMtare.

Nyårsfirandet blev för M-tanten och vidhängande fyrbenta tämligen varierat. M-tanten och maken till densamma åsåg kommunens fyrverkeri på eftermiddagen. Därefter ett gemensamt nyårsfirande hos maken en stund innan M-tanten lämnade maken och tog med de fyrbenta till traditionellt firande hos vänner. Lilla K gillade inte att det sköts raketer och smällare lite här o där (dock inte i den omedelbara närheten) på väg dit. Svansen slokade och han har aldrig varit så lydig och gått så fint alldeles intill matten. Herr N däremot gjorde som vanligt - tog ingen notis om den intetsägande omgivningen eftersom marken framför hans nos var betydligt intressantare. Efter tolvslaget blev det frågesport  "nästan rätt", "närmast vinner" eller vad det nu hette. Man kan väl säga så här: M-tanten måste ligga i hårdträning till nästa nyårsafton för att hävda sig i konkurrensen.

Och till er som tycker att fyrverkerier, smällare och annat otyg som skrämmer djur och människor borde förbjudas: M-tanten håller i princip med. Men visst är det underhållande med ett fint fyrverkeri om det kan ske under ordnade former och vid bestämd tidpunkt. Inte smälla här och där mest hela tiden. Och det är vi i princip förskonade från här. Men å andra sidan har vi militära skjutfält lite varstans här runtikring så det smäller ju från dem då och då. Rejält.

Gott Nytt År 2015 till er som orkade trassla er igenom ända hit.