Talet som aldrig hölls

Till minne av min moster.

Den närmaste länken till min sedan 1990 döda mamma är borta för alltid. Moster blev 86 år, yngst i sin syskonskara men den som blev äldst. Igår, på Alla Hjärtans Dag tillika fyraårsdagen av min pappas dödsdag, begravdes hon i en vacker ceremoni med många släktingar och vänner närvarande.
Moster var en pigg och glad 86-årig dam som inte väjde för nyheter och nymodigheter. Till henne kunde man maila, fram tills hennes ögonsjukdom inte längre gjorde det möjligt. I telefon talade vi om "strängteoerin" som intresserade henne, men som jag var tämligen ovetande om. 17-åringen däremot, som vet en hel del, känner förstås till detta ämne. När 17-åringen och jag skulle se Alice Cooper i Göteborg på sensommaren blev vi genast inviterade att övernatta hos moster, som sedan höll sig uppe tills vi kom tillbaka på nattkröken och berättade om allt vi upplevt under kvällen.
Moster har alltid funnits i mitt liv, visserligen på avstånd rent geografiskt, men ändå. När jag var barn var det ofta tältsemester som gällde för vår familj. Ibland med moster, morbror och kusinerna. Likadana tält, sexmanna med luftmadrasser, spritkök och campingbord. Vi hade en grå Ford Cortina, de hade en röd. Och vem minns inte mosters 60-årskalas då hon bl a fick en urtjusig baddräkt med tillhörande badmössa om jag inte minns fel. Modellen var nog från 20-talet och hon satte omedelbart på sig den och visade upp för alla festdeltagare. Tio år senare var det 70-årsfest, som också blev ett härligt släktmöte i den bohusländska skärgården.
En begravning blir ju också ett släktmöte, nästan som en fest faktiskt men med sorgliga förtecken. Jag tror att moster skulle ha varit väldigt nöjd med Alla Hjärtans Dag som den blev till hennes minne. Vacker, sorglig, men även med skratt och minnen och möten med släktingar jag inte sett på många år.

Moster, sista gången vi träffades, i augusti 2012.

Sov i ro, kära moster!