Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.