Den ofrivilliga hemmapolisen. Eller: Varför kan inte folk göra rätt, helt enkelt?

Ta till exempel det här med hundar. Det finns en massa regler att hålla sig till, eller om man så vill förhållningssätt som underlättar (eller gör att man undviker) kontakten med hunden, andra hundar, andra hundars ägare och förare. Det kan även gälla katter och fåglar. Ja t o m ibland igelkottar och säkert finns det en lång rad andra möjliga intressenter. Nu tänkte jag inte så mycket på hur just jag uppfostrar och tränar mina hundar, eller för den delen deras egna åsikter om det. Det ventileras  i hundbloggen Matten och Nelsson när andan faller på.

Är inte vi i fel blogg nu? Hallå hemmapolisen -
du har gjort fel!

Nä, jag tänkte mer på det här med hundmöten. Varför kan folk helt enkelt inte bara ta hunden på sin vänstra sida och hålla sin kurs framåt? Så gör jag likadant med mina fyrbenta och alla är glada och nöjda i själva mötet. Eller så kan folket helt enkelt gå över på andra sidan gatan med sin fyrbening. Då får vi på min sida lite mer space så att säga. Eller varför tar de inte bara byrackan runt ett annat kvarter så vi slipper hela grejen? Hur svårt kan det vara?

En helt annan sak som inte har med hundar att göra är det här med hur folk stavar. Då menar jag alltså i det skrivna språket, inte några stavar som råkar följa med ut på promenaden och dunkar i marken när personen (kan förekomma att jag gjort det själv i en svunnen forntid) tar sig framåt. Ett dunkande som förresten också går att reta sig på ibland, det kan vara väldigt enerverande för att inte säga påfrestande och rentav otäckt när någon stavgångare taktfast närmar sig så man kan tro att det är en hel armé som kommer, vilket faktiskt skulle kunna uppstå i vår lilla stad. Åtminstone en pluton, eller kanske en bataljon.

Åter till det skrivna ordet. Redan i småskolan, det som numera sen många år tillbaka heter lågstadiet, får vi lära oss att stava. Och sen får vi träna på det genom hela skolgången ända upp i gymnasiet. Ändå kan folk inte stava. Jag menar bara:  hur svårt kan det vara? Noggrann, följaktligen, fåtölj, dubblett osv, ni fattar, ord som vi använder dagligdags, eller nästan, eller iallfall ibland.Ta fram SAOL, Svenska Akademins Ordlista, om det kniper. Den har väl varenda kotte i bokhyllan? Utom jag då kanske. Men en sak som varenda kotte har  är mobilen. I den har åtminstone varannan kotte Google, och Google brukar vara villigt att hjälpa till med både det ena och det andra. Sen ska vi inte tala om alla särskrivningar, och där är jag inte så säker på att  Google är så bra. Jag tror t o m att det kan vara kanske inte Googles fel, men datorer och mobiler (åtminstone min) har ett konstigt sätt att stava, avstava och hitta på egna ord i det s k autocorrect. Det, särskrivningen alltså,  är fult och skapar förståelseproblem. Fast ibland får man skratta.

Ebb nånstans i Skottland

Det måste ha varit ett snirklande utan dess like
att ta sig ut med båt från den här hamnen  någonstans i Skottland.

Det finns en del folk som kör snöskoter här i våra omgivningar. Ja, jag kallar dem folk, fast en del är nog mer att betrakta som tonåringar om man nu med folk menar de som är över 18 år och i dagligt tal kallas vuxna. Frågan är om de är vuxna till mer än åldern.De drar fram på sina fartvidunder över snö och is så det står härliga till. Eller egentligen är det ju mer ohärligt, låter mycket och en annan stackare får hoppa undan från skoterspåret när de närmar sig. Att de alltid måste köra skoter i skoterspår som nån annan gjort, det förstår jag inte. Var ska då vi som inte har skoter gå nånstans? Utanför spåret kanske? Och sjunka ner till midjan i snö? Eller ska vi bli tvungna åka skidor kanske? Eller kanske investera i snöskor? Eller ska vi hålla oss till plogade och sandade gång- och cykelvägar? Hur kul är det? Nää, hur svårt kan det vara för skoterförare att hålla undan från skoterspåren? Det undrar jag verkligen! Och jag har stöd av mina fyrbenta.

Ja, det finns mycket att göra för en idog hemmapolis. Är det inte felstavare, felgångare, skotertrafik eller hundägare som behöver rättas till så kan en hemmapolis också ägna sig åt att hålla reda på vad grannarna gör och inte gör, att posten kommer som den ska och om den inte gör det kontakta något av de fyra olika postdistributörsföretagen som står för servicen (eller bristen på) i området. Den idoga hemmapolisen kan också hålla koll på alla s k EPA-traktorer i området, ett inte föraktligt antal. De är säkert till stor glädje för sina förare och passagerare men till stor förtret för all andra som försöker ta sig fram på gatorna. Sen har vi ju alla felparkerare och alla p-nissar (hehe, där fick jag till det) som gör livet surt för oss som ibland (ytterst sällan) glömmer att sätta p-skivan i framrutan alternativt i brådskan får hjärnsläpp och ställer in fel tid dvs förmodad avgångstid istället för ankomsttid till priset av kontrollavgift på 150 kr. Allt för att handla en liten stund på COOP i centrala stan, det som med p-skivan rätt inställd och rätt monterad i framrutan kostar ingenting i två timmar.

God mat på ett slott i skotska lågländerna.

Andra gäster här på slottet var de som
medverkade i Den ofrivillige golfaren,
som spelades in bl a här.

Även efterrätten var väldigt god.

Jag stör mig också på att det nu har blivit sommartid. En timme bara till spillo så där i ett litet tjillevipp. Verkligen inte kul, särskilt inte när det är dags att kliva upp i morgon bitti, eller kanske det snarare ska kallas förmiddagen. Vad är för mening med att stjäla min tid nu i natt? Fast det är klart - i oktober är det jätteskönt att få tillbaka en timme en söndagsnatt. Men ändå. Just nu känns det bara helt fel.

Och sist men inte minst så förstår jag om ni alla stört er på att bloggerskan här inte kan hålla sig till ett ämne, nämligen den ofrivilliga hemmapolisen, utan absolut måste blanda in bilder från en resa genom Skottland från i månadsskiftet augusti-september 2016.