Livet på en pinne...

....eller kanske snarare på en gren med en massa kvistar och pinnar som sticker ut här och där, löv som är i varierande grad av förfall, blommor som är överblommade och för längesen har gått över i frön eller frukt som också börjar sjunga på sista versen. Men så nästa år börjar allt om igen, så än finns det hopp.

Det har ju gått ett antal år sedan den här surtanten föddes, närmare bestämt 65. På den tiden har det hänt en hel del, bra, lärorikt, kul,  roligt, intressant, irriterande, uppseendeväckande, trist,  tråkigt rentav sorgligt, ännu mer sorgligt och ja så där håller det på. Tiden och allt som hänt har förhoppningsvis gjort att jag blivit tryggare, stadigare förankrad som ett träd stadigt i jorden med alla rötter. Även om jag är mer flyttbar än ett träd, fast rötter har jag ju. De har jag letat efter (och hittat en del av) de senaste somrarna med kussen. 

Vad jag menar är att det finns så mycket olika i livet, att allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel, ja eller nej, att det finns många grenar och pinnar man kan kravla sig ut på och sitta kvar ett tag, ibland falla handlöst till marken och ibland bli kvar längre än man trodde. Ibland kanske det t o m är själva grenen som är jag, så sitter jag kvar, fast förankrad i trädet tills en snötung vinter bryter mig loss, men jag kanske inte ger mig ändå utan envist hänger kvar.

Oj vad klurigt det här blev. Egentligen tänkte jag på det här med sjukdom och elände, att vara gift med en partner som är mycket sjuk som min man. Han har inte cancer eller hjärtsvikt, inte diabetes  eller ALS, inte en hjärntumör och inte en svår lungsjukdom. Men han kan inte gå, inte stå, inte vända sig själv, inte äta själv, inte sköta om sig själv, inte be om hjälp, knappt prata, inte ge uttryck för vad han vill, känner, upplever annat än med ljud som är svåra att förstå. Han har en demenssjukdom som lett till alla dessa svårigheter. Det han fortfarande kan är att le lite åt tokiga skämt som jag kommer med, att hejdlöst gråta åt viss musik och att sjunga enstaka ord till något han verkligen känner igen. För mig är det numera svårt att hitta min man -  den man jag en gång gifte mig med och som jag skaffade barn med - bakom det som sjukdomen gjort honom till. Jag försöker, jag försöker varje gång jag besöker honom. Men det är inte lätt.

Med tiden har jag skaffat mig nya rutiner, rutiner som bara är mina, inte min mans. Han ingår visserligen i rutinerna men där ingår också nya vänner som han inte vet något om för han kan inte ta till sig när jag berättar om vad jag gör, vilka jag träffar. Åtminstone är det så jag uppfattar det. Jag har efter ett antal år som anhörig i den här situationen insett (numera inte bara med förståndet) att min man blir inte friskare, han blir bara sjukare och förstår allt mindre , kommunicerar allt mindre, ger allt mindre kontakt trots att han är vaken. Jag har bara ett liv och det tänker jag leva. Vår gemensamma historia finns ändå alltid där, även om jag skapar en egen ny nu.

Jag har också fått en annan ny utmaning här i livet, möjligen är jag på väg ut på för djupt vatten och kanske berättar jag mer om det längre fram (ha, där fick ni en cliffhanger.....).