Med fjälltält och BMW på resa i 1980talets Europa.

Eftersom det blev så många positiva tillrop på Facebook efter mitt förra blogginlägg kommer här nu den efterlängtade återblicken på det glada 80-talet. Då färdades jag genom delar av Europa med min dåvarande man P, bilen, ett fjälltält, liggunderlag, dunsovsäckar, gasolkök och en liten grill. Faktum är att vi gjorde ungefär samma resa två somrar i rad, med något olika resrutt men ganska så lika ändå. Det gör att jag kanske blandar ihop lite när jag nu ska försöka återge några höjdpunkter (eller vad som är kvar i minnets vrår) från de här äventyren.

Starten: Bilresa ner genom Sverige direkt fredagkväll efter jobbet när semestern knappt börjat. Sverige är långt och vi tog en första paus i Jämtland för övernattning hos släkten. Därefter raka spåret ner till Göteborg för nattbilfärja till Kiel genom Öresund och förbi Danmark. Tänk sen vilken underbar start måndag morgon när man strax före kl 9 står på färjedäck och ser Nordtyskland sakta passera förbi och sen lägger till i Kiel. Vi tuffar av färjan och styr kosan mot första resmålet - Hamburg.

Bloggerskan på 1980-talet. Lägg märke till var
skalmarna på solglasögonen sitter!

Tyskland. Hamburg når man ganska snabbt från Kiel så det var fortfarande förmiddag när vi började leta campingplats. Och det letandet tog slut ganska fort, en skylt i utkanten av stan visade oss rakt in genom en huskropp via en öppen port och genompassage in till en kringbyggd innergård, lummigt och grönt men inte alltför lätt att trycka ner tältpinnarna i marken. Där tillbringade vi iallafall ett par nätter för att hinna se lite av Hamburg. Jag kan fortfarande, nu mer än 30 år senare, känna den där lite kontinentala känslan när man vaknar på morgonen och hör stadsljuden och  koltrasten, känner morgonluften lite sval men med känslan att det blir en varm dag i juni. Det blev nog också varmt, eller också var jag väldigt trött efter allt resande för under hamnrundturen i båt sov jag mest. Vaken var jag däremot på kvällen när vi av en slump hittade en park med vattenorgel. Ja, jag tror jag minns rätt - vattenorgel. Någon spelade på en orgel (eller om det var från något inspelat) och i takt med musiken och dess stigande och sjunkande intensitet sprutade fontänliknande vattenstrålar upp och ner genom kvällsmörkret, belysta underifrån i olika färger som också skiftade. Jag hade aldrig sett något liknande och tyckte det var en häftig upplevelse. Sen tog vi lokaltåget, S-bahn, ut till vårt väntande tält i närheten av Hamburg Zoo som heter något annat som jag glömt just nu. Hagenbecks, tror jag bestämt.

Efter Hamburg blev vårt nästa stopp Dortmund mitt i Ruhrdistriktet. Jag hade en inre bild av Ruhr som industriområde i mastodontformat, smutsigt, grått, lite småtrist. Inget kunde vara mer fel! Visst fanns industrierna och de tätt belägna industristäderna - men grönt överallt, parkområden, lummigt, kultur och öl. Vi tältade inte, vi klämde ihop oss med Ps tyska släktingar i deras lilla tvåa en natt.

Fram hit var våra två somrar i Europa med tält snarlika. Men sen skiljer de sig åt. Och jag plockar nu lite här och där från dessa resor fram till slutet som var lika och i Kiel båda gångerna med färjan tillbaka till Göteborg. Tiden vi var ute var också lika - tre veckor, tält varenda natt och mestadels matlagning på gasolköket och den lilla grillen.

Tyskland med bil i juni och juli. Vi färdades aldrig på autobahn. Vårt mål var ju själva resan, inte att komma fram till en bestämd destination vid en bestämd tidpunkt. Därför blev det de mindre vägarna, som inte var så små, men hade det gemensamt att de passerade rakt igenom vartenda samhälle, hur litet det än var. Vi var ett bra team, P gjorde det han var bra på - köra bil. Jag gjorde det jag var bra på - att vara kartläsare. Detta var ju ljusår före GPS och mobiltelefoner. Vi hamnade aldrig fel, utom den gången vi råkade ta fel på en motorväg i Frankrike och fick köra rakt igenom Lyon istället för utanför. Men det gjorde ju inget, vi visste var vi var och det var lätt att hitta, bra skyltat.

Celle (?) i Tyskland.

Det tog alltså lite tid att ta sig genom Tyskland. Minns att vi stannade till för att handla i staden Celle, medeltida om jag inte missminner mig. Där var inte så lättorienterat, inget rutsystem i gatorna utan de gick lite kors och tvärs med vinklar och krokar. Vi parkerade bilen och tänkte - hur ska vi hitta den sen? "Men där är ju en kyrka, den blir lätt att se på avstånd" -- jo visst var det det, men det fanns ett antal kyrkor i denna stad och de var tämligen lika på lite håll.

Schweiz. I södra Tyskland hamnade vi såsmåningom i staden Heidelberg där vi tältade vid en flod, och deltog i vinprovning på slottet. Jag har glaset kvar. Sen bar det av in i Schweiz och vi hade en övernattning i Luzern vid Viervaldstätterzee. En otroligt fin liten stad, charmig.  Där talades tyska som vi nu hade hunnit träna upp en del efter en vecka eller så i Tyskland. Vår plan var att sen fortsätta över ett pass och ta oss längre in i Schweiz. Det gjorde vi också men inte den vägen vi hade planerat för där var det avstängt p g a snö i de högre delarna av passet, så vi fick välja en annan väg. Det gick uppför och vägen smalnade av efter passet, bebyggelsen blev annorlunda och plötsligt vara alla skyltar på franska. Vi kom ner i en liten by och gick in i köttaffären för att handla middagsmat. Där bakom disken stod en man som uppfyllde alla mina förutfattade meningar om hur fransmän (och fransktalande schweizare) i den positionen ska se ut: inte så kort, lite rund men inte så det störde, svart mustasch, svarthårig, och med svart basker. Och så talade har franska. Det blev lite av en chock efter att hjärnan varit inställd på tyska en vecka.

På gränsen mot Schweiz dök de upp - Edelweiss, nationell blomma
i Schweiz

Troligen någonstans i Tyskland

Inte Schweiz men väl franska Alperna,
Val d´Isère en vinter på 80talet.

I Schweiz är man nära Alperna och vi var upp till Saas-Fe, en pytteliten ort i granndalen till det betydligt mer kända Zermatt. Saas-Fe är också en vintersportort, eller var iallafall i mitten på 80-talet.  Vi hade varit där tidigare ett par gånger vintertid för skidåkning. Då var det mycket snö, minns att vi tolkade upp på berget efter pistmaskin. En kväll åkte vi nån slags rodelbana. Först transport upp med häst och släde (kan hända att jag med författarens rätt har friserat sanningen lite här), ostfondue i en restaurang på bergets topp och sen lagom orädda efter vin chaud/gluwein eller nåt annat alkoholhaltigt anträdde vi kälkarna och banan genom skogen ner till byn. Har ni sett en rodelbana nån gång? En slingrande historia, brant och med rejäla kanter, urfasade så hela härligheten blir u-formad, allt för att det ska gå så fort som möjligt. Vi fick säkert nån instruktion om hur det här skulle genomföras, det har jag förträngt. Jag bestämde mig omedelbart att köra med benen snett rakt ut i 45 graders vinkel från kroppen och med hälarna i bromsposition för att kunna trycka ner dem i underlaget och bromsa farten som man gör när man åker spark. Förresten har jag en ganska trist berättelse om vad som kan hända när man tävlar på spark mot något äldre sparkförare, ja inte jättegammal, jag är troligen själv äldre nu än vad den här personen var vid sparkåkandet med mig. Och det var jag som skadades, inte hon. Ni behöver inte veta mer än så, har spårat ur tillräckligt redan i den här reseskildringen. Åter till rodelbanan, som kanske enligt andra skulle heta nåt annat. Man fick en liten kick iväg i början av någon arrangör, där uppe vid starten vid restaurangen. Jag bromsade på som jag hade tänkt. Snön yrde, inte från banan utan uppifrån. Det gjorde att banan innehöll en hel del fluffig eller snarare lapphandskeaktig nysnö. Nysnön i kombination med mina inbromsningar ledde till att kälken aldrig riktigt fick upp farten. Så när vi, jag och kälken, nådde en plattare del av banan fick jag helt enkelt så att säga staka mig fram. Det var vintern det, i Saas-Fe, nån helt annan gång än när vi anlände dit en sommar på 80-talet. Man kan säga att det var tämligen lugnt där då. Så pass lugnt att vi vände direkt och åkte tillbaka ner i Rhônedalen, stannade till för natten i den lilla byn Visp där vi drack varsin oerhört god Irish Coffee.

Tja, kanske det är Matterhorn där i bakgrunden?

Högsta punkten i passen mellan
Schweiz och Frankrike, på väg
ner mot Chamonix.

Rhododendron i franska Alperna

Frankrike. Alperna var inte riktigt avklarade för vår del. Vi satte kurs på nästa, lite mer fashionabla vintersportort -  Chamonix. Tvärs över en högplatå i Schweiz, en smal asfaltväg, gränsen mot Frankrike och plötsligt var i Chamonix. Där var folkliv även på sommaren. Man kunde till och med äta lunch på restaurang, vilket vi gjorde. Tittade på folk. Beundrade de sommargröna skidbackarna. Färden fortsatte nedåt och vi kom till Annecy, en sån där plats som man passerat med bussen på väg från flygplatsen i Geneve till skidåkning i Alperna. Vi stannade en natt i Annecy. Mitt starkaste minne därifrån är när vi hade parkerat bilen (=vårt hem med allt vi hade med oss för tre veckor i tält) inne i samhället för att handla. När vi skulle därifrån kastade en av oss bilnycklarna  tvärs över biltaket till den andre. Låter väl inte så farligt, men jag, eller om det var P, stod på ett sånt där brunnsgaller. Lagomt långt mellan gallerpinnarna för att tappa ner något som bara försvinner i ett obestämbart djupt mörker. Men det gick bra, ingen tappade nåt, men jag fick en sån där obehaglig känsla - tänk om.

Kanske i Franska Centralmassivet?

100 kvm tältplats! Ser ni vårt lilla pyramidformade och silverfärgade tält
i mitten av bildens nedre halva? Och den grå BMWn bredvid.

I Frankrike finns också bergskedjen Massif Centrale, franska Centralmassivet. Den färdades vi igenom på vår färd söderut mot Rivieran. Minns namnet Le Puy, nån gammal ort med borg och berg. Det var inte där vi stannade för övernattning. Det var nånannanstans i en bergssluttning ner mot en dalgång. Campingen hade reception högst upp och var sedan terasserad i olika "våningar" neråt. Man anmälde sig och åkte sedan neråt till den anvisade platsen,. Det var den i särklass största egna campingplatsen jag varit med om åtminstone på den resan. Vi hade 100 kvadratmeter till vårt förfogande, väl utmarkerat. Vi ställde upp bilen i ena hörnet, fjälltältet bredvid och sedan såg vi ut över ödsligheten på våra övriga 85 kvadratmeter. På ett annat ställe, längre upp i Rhônedalen, hade vi tidigare tagit in på en liten campingplats, hårt underlag (tältpinnarna!), omgärdat med en mur. Det bestående intrycket därifrån var toaletterna: hål i golvet, två fotsteg att stå på mitt i det nedsänkta "karet" där man även hade vatten forsande runt fötterna när man spolade, handtag på väggarna att hålla fast i medan man hukande utträttade sina behov.

Från bergsmassivet styrde vi kosan mot Orange, en liten stad några mil från Medelhavet. På fälten runt staden blommade miljoner solrosor, alla vända med "ansiktet" mot solen. Vilken effekt! När vi steg ur bilen på torget i Orange kände man havsluften trots att det var flera mil kvar dit. En härlig känsla efter bergen, varma vindar från havet. Vi köpte persikor och åt i bilen, fruktsaften rann ut över kläderna.

Är det solrosor månntro? Gult i alla fall! Sydfrankrike ner mot Provence.

Pont du Gard, numera i Unescos världsarv. Kanske inte bästa bilden,
men ni kan ju googla upp en bättre. Det kunde man inte 1984.

Vi åkte genom Provence och jag tänkte hela tiden på en roman av en numera av mig bortglömd författare, men boken hette Mistrals dotter och utspelade sig i det här området. Städer med exotiska namn passerade, Montpellier. Vi gjorde en avstickare till en romersk akvedukt,  Pont du Gard. Och nu när jag googlar namnet upptäcker jag att nåt år efter att vi var där blev den uppsatt på Unescos Världsarvslista. Det var inte mycket vatten i floden Gard när vi var där, men byggnadsverket var imponerande.

Färden fortsatte söderut. Målet var Medelhavskusten, Rivieran. Vi nådde kusten mittemellan orterna Agde och Sête. Milslånga sandstränder, campingplats i sanden. Vi smällde upp fjälltältet med alu-utsida i sanden och hoppades att tältpinnarna inte skulle försvinna ner i underjorden. Troligen gjorde vi ytterligare någon form av förankring med stenar eller så, för det var ganska löst underlag så att  säga.  På natten var det varmt. Vi hade liggunderlag och dunsovsäckar. Vi hade alla tältdörrar öppna. Vi låg inte i sovsäckarna, vi låg ovanpå. Solen stekte på dagarna och det var inte lätt att hitta någon skugga invid tältet.  Men vad gjorde det när man kunde gå i barfota på sandstranden i vattenbrynet och samla snäckor av alla möjliga storlekar och utseenden.  Det var nåt med den där känslan, platsen, fjälltältet vid Medelhavet, värmen, bara några mil kvar till spanska gränsen så vi stannade ett par dygn.

Vid Medelhavet!
Kvinnan som står upp fick en svart baddräkt av mig i bildredigerings-
programmet. Tänkte att hon inte vill skylta topless som hon
ursprungligen var.

Och här har vi tryckt ner tältpinnarna i sanden och försöker
hitta skugga. Medelhavet hundra meter bakom strandgräset,
ca 10 mil kvar till Spanien men dit åkte vi inte.

Medelhavskusten blev vår sydligast utpost. Vi styrde kosan mot franska inlandet och passerade industristaden Toulouse. Sen fastnade vi igen ett extra dygn i den medeltida småstaden Cahors i ett småkulligt landskap och med en campingplats där föreståndaren gärna talade engelska, inte så vanligt i Frankrike på 80talet. En mer känd medeltida stad i grannområdet är Carcasonne. Där var vi på banken och välxlade mer pengar.  I närområdet fanns också ett grottsystem som varit bebott i förhistorisk tid med målningar på väggarna, Pech Merle. Minns guidningen på enbart franska, men en del gick ju in i alla fall.  Vi besökte också en stad där i Sydfrankrike, byggd under en klippa med kyrka och slott, Rocamadour. Byggt enligt principen de högtstående överst, dvs adeln i borgen, på mitten prästerskapet med kyrkan och längst ner vanligt folk i byn. Grottsystemet är en av Frankrikes stora sevärdheter och likaså byn under klippan.

Rocamadour

Rocamadour. 

Paris nådde vi söderifrån vid båda de här sommarbilturerna.  Vi skulle ju campa där med men det kändes övermäktigt att bara slumpmässigt hitta en campingplats. Så vi stannade till på en bensinstation i stadens utkanter och jag tog fram min allra bästa skolfranska och gick in. Jag tog kurs på snurrstället med kartor. Vecklade ut den ena kartan efter den andra för att vara säker på att inte köpa grisen i säcken, dvs jag skulle ha en karta över Paris med campingplatserna utsatta. Till slut ledsnade bensinstationskillen och stövlade fram till mig och undrade väl om jag skulle ha något eller inte. Jag hasplade ur mig min väl inövade fras och fick till svar att "den enda campingplatsen i Paris ligger i Bois de Bologne". Jaha, sa jag, köpte kartan och lämnade butiken. Vi satsade på Bolognerskogen och se där, campingen låg där den skulle i utkanten av detta parisiska andningshål och alldeles bredvid en krök av Seine. Men det var kö för att komma in. En ut och en in var det som gällde. Nåväl, vid det här laget hade vi lärt oss att säga i campingreceptionen att vi hade en bil och ett LITET tält, så vi blev insläppta och hänvisade en mikroskopisk plats mellan två andra tält. Pinnarna och sträcklinorna hamnade i princip inne i nån annans tält. Nästan. Jag törs än i denna dag inte tänka på vad som hade hänt om det hade börjat brinna.

Paris med bil är ingen höjdare så vi lämnade bil och tält och tog oss in till centralare delar med Le Mêtro. Fungerade utmärkt. Vi hann med både Eiffeltornet, Notre Dame, Louvren och att se cykelloppet Tour de France gå i mål på Champs Elysée. Samt Sacre Coeur och Montparnass, Toulouse Lautrec, saluhallarna och äta middag på restaurang. Där fick jag för första gången närkontakt med lampor som tänds på annat sätt än via en knapp på väggen. Jag gick på toan men hittade ingen lysknapp hur jag än letade, och det var ganska mörkt därinne insåg jag snabbt. EFter idogt letande utan resultat men med stora toabehov tänkte jag OK: memorera allt så du klarar dig i totalmörker och fixa det här. In, stäng dörren, lås. - - - -  och då! Varde ljus! Och det lilla utrymmet översvämmades av belysning.

Les Halles i Paris - tror jag

Inte helt okänd....

Paris från Sacre Coeur

På väg bort från Paris svängde vi förbi Versailles och hade turen att komma tidigt på förmiddagen. Det gjorde att kön var kort och vi kunde spegla oss i spegelsalen utan alltför stor konkurrens. Sedan blev det en natt till i norra Frankrike, så här långt efteråt har jag en mycket diffus om var det var.

Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Nordtyskland. Det här är definitivt två olika resor för Luxemburg kom vi in i norrifrån och körde rakt igenom utan stopp. Belgien däremot nådde vi från söder men passerade också rakt igenom till Nederländerna där vi hade en övernattning i närheten av Rotterdam. Vi gjorde en avstickare till Amsterdam för lunch och insupa atmosfären i Red Light District. Fin stad, likaså Rotterdam. Nederländerna lämnade vi via den spektakulära vägbanken som skiljer insjön Ijselmeer från havet. Tre mil. Väldigt speciellt.

Vägbanken, tre mil lång,  mellan havet och den konstgjorda insjön Ijselmeer
i Nederländerna.

Ja ni ser. Det gick att ta sig runt i Europa även utan GPS och mobiltelefon. Jag minns att jag ringde hem till mina föräldrar ungefär en gång i veckan från olika telefonkiosker, väl uppladdad med massor med mynt. Undrar om mamma var orolig. Hon sa inget om det men vi var rätt lika så jag tror hon tänkte mer än hon sa i just det fallet. Som ni vet har jag ju rätt lätt att flyta ut i långa beskrivningar om allt möjligt och det kunde nog min mamma med, men i just det här sammanhanget sa hon just inget. Hon tänkte säkert desto mer. Jag skulle ha varit jätteorolig om det var min dotter som var ute på vägarna i främmande land. I flera veckor.

Tack för att ni orkade läsa ända hit. Eller så gjorde ni som jag brukar göra när jag läser deckare: läser några kapitel i god ordning, hoppar sen till slutet, läser lite i mitten och tycker sen att det är jättetråkigt att läsa hela boken men gör det ändå.

Hursomhelst var det ganska kul att tänka tillbaka och att leta rätt på gamla diabilder, fotograferade av dem med mobilen  och skickade dem sen till datorn via Bluetooth. Det var den enda vägen jag kom på. Kvalitén på bilderna är därefter.