Studiebesök i verkligheten, eller man ska vara frisk om man ska orka vara sjuk.

Nu har tanten själv fått pröva på sjukvårdens plus- och minussidor under en dag. Den stukade fjällfoten behövde efter två dagars vila men utan tillfrisknande en mer professionell bedömning än den jag själv kunde bidra med. Även om jag var tämligen säker på att det var ligamentskador och inget annat. Men man vet ju aldrig, och ortopedi är liksom inte min sida av sjukvårdsvardagen. Jag ägnar mina dagar mer åt vad som gömmer sig i hjärnans skrymslen och vrår.

Många tankar hann passera under dagens vedermödor. Till att börja med - hur kommer man i kontakt med sin vårdcentral, när man nu råkar befinna sig på utsidan av den offentliga sjukvårdskolossen och inte på insidan. Ja, det var ju rätt enkelt, telefonkatalogen funkar fortfarande. Men hallå --- varför har inte VC samma telefonnummer som det alltid varit till landstinget i vår lilla ort? Jo, det moderna CALL ME-systemet är infört. Det tog i o f s  längre tid för mig att knappa in alla uppgifter än det tog att invänta den uppringande signalen. Det är bra betyg åt min vårdcentral en måndag förmiddag.

Och hur tar man sig till VC när man inte törs sätta sig bakom ratten på bilen för det går inte att trycka ner kopplingen med den skadade foten, ens make inte längre kör bil, alla andra jobbar, det känns på tok för långt och farligt att hoppa fram på kryckor till busshållplatsen ett par kvarter bort? Jo, enkelt!! Man får sjuktaxi! En timme efter mitt första samtal till VC satt jag i taxin på den korta vägen dit. Sedan blev det väntan, väntan och väntan. Men så gick det i ett huj och plötsligt hade en yngre kollega bestämt att här skulle röntgas och uteslutas fraktur. Remiss till akutröntgen på Norra Europas Modernaste Sjukhus även kallat Det Papperslösa Sjukhuset 2 mil bort från VC. "Och hur tänkte ni att jag skulle ta mig dit???" SJUKTAXI, förstås.

En nästan ordlös 20-minutersresa tog sin början. I baksätet ett par lite äldre än jag själv. Hon talade med sydsvensk dialektal brytning, men det framgick att hon var bosatt häruppe. Några ord om det evinnerliga regnandet den senaste tiden, de uteblivna hjortronen och taxichauffören slog på musik.

Väl framkommen till Norra Europas Modernaste Sjukhus tackade jag mig själv att jag tagit med kryckorna. De hjälpte mig nu fram i de oändliga korridorerna - de där som man snabbt skyndar fram igenom de dagar man tillbringar där i tjänsten. "Få se, var är nu röntgen? Och är akutröntgen på samma ställe som vanliga röntgen?" Jaha, därborta, trapphus E, plan 4. Tag en kölapp sitt ner och vänta för att anmäla dig. Jaha, akutröntgen. Ja, följ då de röda prickarna i golvet till allra längst bort i korridoren och vänta där.
Väntan, väntan, väntan. Och så lotsades jag in till röntgen. Upp på britsen, av med bandaget och tusen bilder eller så på min skadade fot. På med bandaget igen och ut i väntrummet. Väntan, väntan, väntan.
-Nu har läkaren tittat på bilderna och det såg bra ut. Ingen skelettskada. Så nu får du åka hem.
"Jaha, och hur ska det gå till då?" Jaha, kan jag få SJUKTAXI hem också?! Så bra då. Och var finns den då? Jaha, ni beställer en. Vänta i taxiväntrummet kl 15. Och var ligger det då? Jaha, jaså ja det var ju enkelt. Där har jag nog passerat ungefär etthundratusen gånger eller så med mina friska ben, men aldrig noterat att där fanns ett väntrum.

Mera väntan, väntan, väntan i taxiväntrummet tillsammans med ett helt gäng andra väntande taxiåkare. Där var tanter och gubbar de flest några år eller ganska många år äldre än jag. Rullatorerna och rullstolarna trängdes med kryck-käpparna. Taxiförarna kom in och ropade upp Holmgren, Johansson och Karlsson. Jaså, så mycket folk och ingen Holmgren. Det var ju konstigt. Ingen Johansson som ska till Tjottahejti? Nähä, jaså du heter Johansson och ska till Tärendö? Ja men då ska du nog åka med mig. Och här har vi en rullator som ska ut och åka taxi utan ägare. Vart ska den då? Ja, adressen står väl där, den ska dit där ägaren bor. Jahaja. Och nu har vi letat efter Holmgren i hela sjukhuset men han har försvunnit. Och tanten här ska till Boden? Ja då blir det den här bilen. Ni får klämma ihop er tre i baksätet, vem vill sitta i mitten? Nähä, det behövdes inte, Pettersson hade avbeställt. Nä, jag kör inte i Boden i vanliga fall, jag litar på GPSen.

Och i alla väntrum fanns TV och tidningar och TVn skvalade ut program på storbild så ingen kunde undgå vad som visades så jag fick se delar av Hem till gården och en dokusåpa om hur man tvingas till ett hårt sparprogram när man har 92000 dollar i skulder och en hjälpande hand klipper sönder alla kreditkorten, och så hann jag läsa hem och inredningsmagasin och inse hur fruktanskvärt tråkit mitt eget hem är, samt se lite av den glamorösa modevärlden i en annan gammal tidning där jag insåg att jag för längesedan passerat sista förbrukningsdag, och så blev jag lite uppdaterad på digitalfotgrafi i en tidning från 2009.

Vilken resa i verkligheten! Det tog exakt 4½ timme, kostade mig 408 kr (inkl en glass istället för lunch) och jag fick veta att mitt skelett trots sina 59½ år fortfarande är helt. Åtminstone i vänstra fotleden. Imorgon ska jag sjukskriva mig på egen hand. Första gången sedan vinterkräksjukan för två år sedan. Foten behöver mer vila, och sedan långsam återgång till normal verksamhet.

Hus



Huset före.

Förr, när den nu tonåriga dottern var ett litet barnvagnsburet barn, promenerade jag mycket i vårt närområde med barnvagnen. Under nästan ett års promenerande i ur och skur ett par gånger om dagen, för att barnet och mamman skulle få frisk luft och underlätta för barnets sömn,  hinner man se en hel del. Då hade vi nyligen flyttat in i vår villa, byggd på 60-talet. Då hade jag fokus på fönster och entréer. Gardinuppsättningar, belysning - särskilt vid jultid, adventsstjärnor o sånt - , vilka dörrar folk hade, hur  trappräckena såg ut. Allt för att skaffa inspiration till det egna huset. Vårt hus saknade trappräcken vilket jag uppfattade som en risk när man har små barn. Så till första sommaren ritade jag ett efter en modell jag hittade vid ett hus i närheten. Det sitter fortfarande kvar på vår trapp.
Nu behöver jag inte skjuta barnvagn längre men promenera i närområdet gör jag fortfarande. Nu har vi ju två fyrbenta vänner som kräver utomhusvistelser i ur och skur, flera gånger om dagen, året runt. Särskilt när jag går med Nelsson blir det lätt så att han sköter sitt och jag funderar på mitt. Nu är det inte längre gardinuppsättningar och lampor jag kollar in. Nä nu har jag insett att hus sköter sig inte själva. Nu ser jag på taken. Är det tegel, betong eller plåt? 60-tal eller modernt? Är pannorna trasiga  eller hela? Så går blicken till vindskivorna. Är de hela och fina eller har de delvis blåst bort och färgen flagnat från träet? Vad har folk egentligen för färgkombinationer på sina hus? Vitt mexitegel och brunsvart träpanel som vi? Eller något helt annat? Är hängrännorna svarta, vita eller bruna? Har de bytt ut originaldörren mot något modernare, eller kanske målat originalet?  Så där håller jag på. Letar efter ovanliga och snygga kombinationer, kollar garagedörrar, källarfönster, knutmålningar, osv..

Så ser jag ett hus som egentligen sett tomt ut länge. Ingen som plogat fram till dörren på hela förra vintern. Men det har lyst i fönstren, någon prydnadslampa här och där. En julbelysning som lyste hela vintern, fram på våren och knappt syntes i sommarnatten. Ett tag var jag orolig att någon bodde där, utan kontakt med omvärlden, inga spår i snön, inga rörelser i fönstren. Brevlådan försvann. Rabatterna växte upp med ogräset orensat, gräsmatten blev allt längre men klipptes ibland. En vän berättade att husägaren nog sedan länge inte bodde hemma längre, men att huset sköttes av barnen och ägaren kom på besök ibland. För någon vecka sedan försvann plötsligt husets fönster, kvarvarande gardiner vajade för vinden, i entrén stod en massa skräp, dörren halvöppen. Nu är dörren förspikad. Fönstren är bara hål och huset väntar nog på att rivas. Ett hus som fram till i sommar varit till synes fullt fungerande. Ägaren har nog lämnat jordelivet och nu får huset göra detsamma. Det har stått ensamt inklämt mellan järnväg och infartsled mot sta´n, ett likadant hus stod bredvid tidigare men är sedan säkert 10 år tillbaka jämnat med marken och där är nu stor Coloramabutik.

Det är lite sorgligt med hus som inte ens förfaller och sedan bara försvinner. Ännu sorgligare när man ser att huset är bebott, men trädgården förfaller allt mer, huset blir i allt mer skriande behov av underhåll och man undrar hur den som bor där har det. Några sådana hus finns på vårt område.

Vårt eget hus har påbörjat en ansiktslyftning nu på sensommaren. Ett länge eftersatt underhåll håller nu så sakteliga på att åtgärdas. Tur det finns kunniga hantverkare när man själv inte direkt är någon byggare och heller inte har den tid som behövs. Efter allt funderande kommer husets exteriör inte att ändras så mycket, men den uppmärksamme kommer att se den nya panelen på gavlarna, att garaget bytt färg och fått ett nytt tak, att vindskivorna är hela och förnyade, att stuprör och hängrännor byts ut. Jag har lärt mig en massa nya termer också, förutom att jag börjat få en insikt i byggkonsten. Hittills känner jag mig nöjd med vår snickare från Bagdad.

Inför skolstart.

Ja, det är inte jag som ska på skolbänken igen. Nää, den yngre generationen börjar gymnasiet. Dagar av funderande över vilka kläder som ska användas, hur man ska presentera sig, kommer det att finnas någon att bli kompis med, osv. Diskussionerna har varit oändliga. Och inte minns jag mycket av hur det var att börja gymnasiet, även om jag mycket väl kommer ihåg hur det var att gå där. I våras var det 40 år sedan jag tog studenten vid Västergårdgymnasiet i Södertälje. Vi gick från skolan till Torekällberget där släkten tog emot. Inte var det något ståhej på sta´n eller åkande på vagnar och en massa plakat. Nä, det var protesternas tid. Vietnamkriget pågick, man demonstrerade. Det var på den tiden när ett antal studenter vägrade bära studentmössa eftersom den representerade den "gamla" studenten. Jag tillhörde den gruppen. Vi var 7 stycken i min klass som inte hade studentmössa. Istället hade jag en stor hatt, som fortfarande ligger inklämd i något skåp. Studentklänningen inhandlade jag på HM, på den tiden Hennes, för 59 kr (eller så). Den hänger kvar den med, och jag kan ha den! Ja, inte för att kroppen på något sätt behållit sin form i 40 år, mer beroende på den tillåtande klänningsmodellen.
Nu ser Den Yngre Generationen på TV-program om Universum och the Big Bang-theory, fyra dimensioner och "bran", nå´t slags teori om universum. I morgon börjar hon spetsmattegymnasiet. Mamman är stolt.

Behövs verkligen en blogg till i cyberspace?

En till blogg! Varför då då?
Allt i livet består inte av hundrelaterat och plötsligt uppstod ett behov av att skriva om något annat. Får se vad jag kommer fram till. Kanske blir det vara de här raderna och sedan återvänder jag till den trygga gamla Mattten-och-Nelsson-bloggen. Ja, den lever ju i o f sig kvar ändå.
Egentligen är det väl ett behov av att skriva av sig, att dela erfarenheter med andra men just nu är det stopp i hjärnkontoret. Man kan ju alltid fortsätta fila på designen och lära sig ett och annat om hur blogger fungerar. Lyckades ju ändå till sist lägga till Min blogglista, efter lite pysslande.
Återkommer - kanske.