Man lär sig - kanske

Efter mycken tvekan har jag skaffat ny dator. Plötsligt går det att skriva i den här bloggen igen via internet Explorer, behöver inte Google Chrome på den här datorn verkar det som.
Ny dator och gammal surtant, en ekvation som knappt går ihop. Men den unga generationen har fått portförbud på den här datorn eftersom hon fixade till en ordentlig röra (som ännu ej återställts) på den nya jobbmobilen för en tid sedan. Så jag har gjort som vanligt när jag inhandlat något nytt. Närmat mig lite lugnt och försiktigt. Packade först bara upp, beundrade utseendet och skröt lite på FB. Avvaktade nån vecka. Tog sedan en helkväll och kopplade in strömmen, slog på datorn och följde instruktionerna. Därefter har jag bränt många timmar här. En bärbar Acer med touchskärm och Windows 8 är på gränsen för vad en 62-åring, som tidigare kört stationär Delldator med Windows XP, klarar av.

Inte är det lätt, men nu har jag installerat e-posten (fast hur i h-e gör man för att öppna bilagor?), lyckats föra över fotografier från kameran, installerat ett fotoredigeringsprogram (eller app, som jag har förstått att allt heter nuförtiden), redigerat några bilder (fast inte är det som på den gamla goda tiden), lyckats föra över dem till den andra bloggen. Och insett att jag inte har Microsoft Office och därmed inget Power Point-program (fast vad ska jag med det till, jag tänker inte presentera nåt för nån vad jag vet de närmaste 50 åren och ska jag göra det så är det på jobbet och då får jag väl använda jobbdatorn). I värsta fall får jag väl krypa till korset och köpa en app. Och på radion spelar de Easter Parade vilket osökt för mig vidare till dagens andra lärande-ämne: påskfirandet.

Lutande tornet i Pisa på gungfly.

 

Jag hade tänkt att hinna fixa till en påskbuffé av enklare slag men med något nytt inslag som kunde uppskattas av fler än mig själv. Den yngre generationen i det här hushållet inhandlade en miljon ingredienser enligt mina instruktioner på skärtorsdagen när jag jobbade och hon ändå var ledig. På långfredagens kväll startades fixandet med en tårtbotten tillverkad av  den yngre generationen. Påskaftonen inleddes med att jag fixade en Jazzig tomat- och sherrysill, en skapelse där alla ingredienser visade sig finnas hemma utom sherryn. Tog en tesked urgammal Calvados istället. Den blev ganska god men räcker till ytterligare ett kompani personer. Efter att ha lyckats med denna bedrift tog jag mig an Påskbrödet. Det var inte särskilt komplicerat, jag har faktiskt bakat ganska mycket matbröd förr, men den yngre generationen blev konstigt nog imponerad och tyckte det var gott. Det mest spektakulära med detta bröd var väl de nerstuckna, hela, råa äggen som fick hårdkokas inne i brödet i ugnen. Ett annorlunda sätt att fixa kokta ägg. Resten av påskbuffén var rätt ordinär och inget att orda om. Summan av kardemumman var att maken åt av allt, tyckte allt var lika gott, dottern åt endast brödet och hämtade affärens köttbullar från frysen istället för allt annat. Dessförinnan hade hon färdigställt Påsktårtan som vi fikade med makens son och barnbarn. Och nu tronar resten i kylen och jag funderar på om man ska ställa ut den på gatan till grannarna, för den blev stor, mäktig och liknade i starten lutande tornet i Pisa på gungfly.

Vad har jag lärt mig av denna påsken? Jo att min make visserligen äter allt med väldigt god aptit, men numera har han ingen känsla för vad som tagit tid och energi, att min dotter helst lever på färdigköpta köttbullar och pasta (i den mån hon är hemma), att jättetårtor kräver jättemånga gäster, så nästa mathelg blir det nog en annan inriktning om de som ska äta är desamma.