Annorlunda jul

Julnatten bjuder på stjärnklar himmel och norrsken. Bistert kallt med -21 och krulltottarna tvingades ha täcken när vi gick ut. På radion spelas Adams julsång med Jussi Björling och nu Christmas Carols med nån engelsk kör.

För första gången i mitt liv - och jag är ju faktiskt inte purung längre, om inte 62 räknas dit - har jag vaknat en julaftonsmorgon i bara mitt eget sällskap. Ja frånsett krulltottarna då. Förr har funnits först föräldrar och syskon sen egen familj med barn. Men i år är det annorlunda. Bara jag och dogsen här. När jag igår hade lastat in en massa mat i kylskåpet och ställt undan lite blommor som skulle hålla sig till julafton började jag undra vad sjutton jag handlat för. Det är ju bara jag här. Ska jag vräka i mig två kg skinka, två burkar sill, en vörtlimpa, 20 prinskorvar, fyra öl, två flaskor vin osv alldeles själv? Vem har jag handlat till egentligen? Förutom de 35 köttbullarna jag stekte dan före dopparedan, den något misslyckade saffranskakan i långpanna och den cellofaninslagna korgen med diverse ät- och drickbart jag fick av vår förträfflige snickare Jaffar från Bagdad. Ja jag vet inte hur jag tänkte men jag äter väl julmat tills den är slut om jag inte tar slut själv först.

Snabbfrukost på julaftonsmorgon, ut med dogsen i kylan och som alltid har jag felberäknat tidsåtgången på morgnarna. I sista minuten kom jag iväg till makens boende där jag skulle äta jullunch med honom och de andra som bor där. Tur att andra stod för det praktiska där. Sedan blev det julklappar och fler släktingar dök upp innan det var dags att åka hem igen till de kissnödiga fyrbenta. Den fortfarande tonåriga dottern finns i närområdet över jul och nyår, men hennes och min uppfattning om vad "att vara hemma" betyder är olika. För henne betyder det att visa upp sig för sin mor vid lämpliga tillfällen som t ex julaftons eftermiddag för att sedan dra vidare till mer lockande umgänge. Moderns uppfattning kan sägas vara tvärtom. Men moderns tolkning kommer på andra plats och vi fikade lite tillsammans med Kalle Anka och hans vänner (en tradition som inte får brytas) , utbytte julklappar och sedan försvann hon igen. Goda vänner förbarmade sig över ensamma makan/mamman/matten och julaftonskvällen blev trevlig hos dem. Skönt med promenadavstånd när man ska hem i vinternatten!

I morgon hoppas vi på lindring i kylan, men tror knappt på det.

 

 

 

Svårt att välja

Det duggar tätt nu i brevlådan. Ja av alla som vill ha mina pengar. Ska jag ge en gåva till Frälsningsarmén, Vi-skogen, Rädda Barnen, Unicef, Hjärnfonden, Cancerfonden, Barncancerfonden. Synskadades Riksförening, We Effect, Röda korset, Läkare utan gränser, Hundstallet, Svenska Afganistankommittén, Demensfonden eller nåt annat. Kanske till någon av de (rumänska?) tiggare som numer sitter utanför butikerna i stan och vänligt säger hej varenda gång jag passerar.
Vill jag stödja människor i katastrofsituationer, bekämpningen av Ebola, folket på flykt från Syrien och andra på  flykt, bidra till att flickor i olika länder får bättre möjligheter till skolgång och kunskaper, rädda en hund från att dö i onödan, bidra till hållbart jordbruk i Afrika, hjälpa forskningen om hjärnans sjukdomar eller cancersjukdomar hos barn och vuxna. Eller vill jag hjälpa människan framför mig, hon som sitter i kylan utanför COOP eller han utanför Systembolaget som skramlar med en pappersmugg med lite småslantar i?

Inte är det lätt. Ska jag tro att de leende och vänliga människorna som säger hej och snälla är så fattiga och behövande som de ger sken av och som många tidningsartiklar och TV-inslag rapporterar? Eller ska jag tro att de är utsända av maffian och styrda av någon uppifrån och bara lyder order, har sina dyra mobiler i bakfickan och fina bilar runt knuten? Jag väljer att tro att de är fattiga och gör sitt bästa för att överleva. Ibland ger jag dem lite pengar, ibland gör jag det inte. Och så dövar jag världssamvetet genom att trycka på biståndsknappen när jag lämnar tomglas. Men inte alltid. Ibland är jag snål. Och så väljer jag ut något av alla 90-konton och skickar ett bidrag.

Imorgon (idag) är det skyltsöndag här. Då far man chansen igen att känna sig givmild för då dyker säkert ännu fler upp som vill ha ett bidrag till det ena eller andra. Idrottföreningarna (förklädda till tomtar) som säljer julklappar med okänt innehåll, tjejer och killar från mellanstadiet som säljer hembakat som deras föräldrar gjort till förmån för dem själva för de ska åka på klassresa nån gång. (Jag vet, jag har också gjort det). Fast jag kan ju välja om jag går ut på stan eller inte. Skyltsöndagen klarar sig säkert bra utan mig. Förresten har jag inte satt upp julgardinerna, inte bakat saffransbrödet, inte gjort pepparkakor, inte tagit fram ljusstakarna och inte plockat mossa. För mossan har jag köpt på COOP och den ligger i en plastpåse under diskbänken och väntar på att jag ska leta rätt på adventsljusstaken.

Den 15 år gamla ljusslingan prydde sin nya plats i
blomlådorna - i ett dygn, sen blev det kortslutning i systemet
och den får nog kasseras.

Utomhusbelysningen har kommit på plats i alla fall, om än i lite decimerad form. Något kasseras varje år även om det fungerade när jag satte undan det året innan. Ska nog komplettera med något mer, letar efter batteridrivna ljusslingor.

Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.

Makan, mamman och matten på vift. En reseberättelse.

Vem kunde tro att juli månad skulle bli så otroligt varm? Och ledig har matten, mamman och makan varit nästan hela tiden. Från jobbet alltså. Ledig från uppgiften som mamma, maka och matte har hon också varit en vecka och passade då på att bege sig på vift ut i vårt avlånga land. Närmare bestämt till goda vänner i Uppsala och sedan till barndomens Dalarna.
Uppsaladagarna blev mycket prat och mat och sol och så en tur till Ulva kvarn, ett naturskönt ställe vid Fyrisån nån mil norr om Uppsala med glas, keramik, hemslöjd av diverse slag, loppis, café med mat. Helt enkelt ett bra utflyktsmål. Och om man nu inte vill åka så ståndsmässigt som vi gjorde i detta fantastiska fordon så kan man också cykla från Uppsala.

Den s k Rodden. Vi körde som mest i 110 (tror jag).

Aldrig nånsin har jag åkt i ett sådant fordon. Här gällde att hålla i hatten om man haft någon. Det blåste rejält genom de obefintliga sidorutorna. Det blåste varmt. Det blåste 30 grader varmt, såsom det gjort i Sverige nu i flera veckor. Det gick fort. Det gick mycket fortare än vad i a f jag trodde när jag såg fordonet  - bilen. Det fanns säkerhetsbälten. Det fanns inte trepunktsbälten. Det fanns tvåpunktsmidjebälten. Det tyckte jag var väldigt bra.

Instrumentbrädan som jag såg den från baksätet.

Tack kära Uppsalavänner för ett par trevliga dagar och för upplevelsen med Rodden.

Uppsala har varit min hemstad under ett antal år på universitetet i olika omgångar. Sedan har jag passerat med tåg ett stort antal gånger och nu blev det tåg från Uppsala till Mora. Men fy så otroligt fult de byggt nytt resecentrum/järnvägsstationsbyggnad i Uppsala. En betong-stål-glas-sten-koloss i stålgrått, grått, svart. Allt badade dessutom i obarmhärtigt strålande sol och naturliga skuggor fanns inte. Enstaka stolar, ensamma i sin utsatthet utan möjlighet för individer att föra förtroliga samtal sittande intill varandra. Jag hörde ett radioprogram om något liknande nyligen. Vad var det de kallade den här typen av stolar? Exkluderande arkitektur? Att man försöker få bort vissa icke önskvärda personer ur gatubilden genom att bygga på visst sätt, utsmycka på visst sätt. Att t ex sätta piggar i stolar och bänkar så de inte går att ligga på. Äh, kom visst från ämnet lite här. Nää, hur sjutton har arkitekter och beslutsfattare tänkt egentligen?

I mina ögon fult, ogästvänligt. Den gamla vackra stationsbyggnaden
i gult skymtar där till vänster. Numera restaurang. 

Mora mötte också med strålande sol. Tågresan dit var mer som att resa med pendeltåg. Ett oräkneligt antal stopp från Uppsala. Klart jag hade räknat med att vi skulle stanna i Sala, Avesta, Borlänge, Leksand och Rättvik. Men därutöver blev det också Hedemora, Säter, Insjön, Tällberg och nån mer som jag glömt. Rena geografilektionen över Västmanland och Dalarna.

I Mora mötte jag min kusin Lena från Göteborg. Hennes Toyota Prius (elhybridbil, by the way) tog oss snabbt ut till Sollerön och vår lilla stuga B20 i Sollerö Semesterby. 24 kvadratmeter, toppenutrustad med allt man kan tänka sig behöva för att laga mat och äta. Fyra sängar, fast vi var ju bara två. Myggnäten gjorde att vi kunde ha fönstren öppna dygnet runt. För även på Sollerön höll sig temperaturen mestadels mellan 25 och 30 grader, även om världens åskväder med ett rejält skyfall sänkte temperaturen några grader på tisdagen den 29 juli. Åskan slog faktiskt ner i vår närhet, några av stugorna fick TVapparater utslagna och blev väl utan el ett tag. En man fick åsknedslag i sig själv, men verkade ha klarat det utan men.

Nästan mitt på Sollerön vid Hembygdsgården.

Vilka härliga dagar vi hade! Inga tider att passa, inga män, hundar eller barn att passa. Vi kunde helt enkelt rå oss själva. Vi ägnade oss åt att leta hus. En del var lätta att hitta och behövde knappast ens letas efter. Det var bara att åka dit. Som min pappas barndomshem, min farmors hus som stått tomt i över 40 år förutom sommargäster ibland på 70-80talet. Vi hälsade på farmor varje sommar när jag var barn och tonåring, men vi bodde aldrig i hennes lilla hus. Där var utedass - tre kunde sitta samtidigt, väldigt praktiskt. Vatten att hämta i hink från brunn på gården. Kon Maj-Ros fanns också de första åren jag minns. Jordkällare. Körsbärsträdet fanns kvar - goda körsbär fortfarande.

Farmors hus i Myckelbyn.

Andra hus fick vi titta lite noggrannare efter. Men det här dök ändå upp utan alltför stora ansträngningar. När jag var barn tyckte vi det var väldigt roligt att bo i det här huset eftersom det var (och fortfarande är) rosa. Det var här vi bodde när vi var till farmor. Vi kallade huset för Stoltgården för de släktingar till pappa som ägde det hette stolt. I det här huset fanns då på 60talet en kakelugn. Där brukade vi grilla korv. Även detta hus hade utedass. Man fick gå genom trädgården dit, en trädgård med högt gräs, gamla knotiga äppelträd, brunn med lock, och alldeles kolsvart på sensommarnätterna. Det var lite läskigt då att med ficklampa lysa sig fram till dasset för att slippa hålla sig hela natten. 

Rosa huset - eternitplattor som börjat
bli dåliga. Och förstutrappen borttagen.

Det sista huset var svårare att hitta. Kanske berodde det på att min kära kusin bodde där en sommar i början av 60-talet och hade lite diffusa minnen av hur själva huset såg ut. Mina minnen var lika diffusa - vi var ju då i 8-10-årsåldern. Vissa begrepp hade vi dock klart för oss. T ex att huset skulle ligga i Bengtsarvet och att det var nära hembygdsgården. Att det fanns en trapp på huset där ett antal barn blev fotograferade 1961, en bild som finns i min kusins ägo men som hon lämpligt nog lämnat hemma. Min faster kom också ihåg att det var Holmers som hyrde ut det på 60-talet men att Holmer själv nu var död och hustrun Holmer flyttat till "hemmet" och sålt gården. Faster visste också att huset var "gammalt" och låg bredvid ett nytt. Rött med vita knutar. Toyotan tog oss runt Bengtsarvets alla vägar (de är inte jättemånga och inte jättelånga) ett stort antal gånger, i låg fart, med oss två tanter stirrande ut genom fönstren mot alla de röda husen med vita knutar av mer eller mindre ung eller gammal årsmodell.. Många undrade nog vad vi var för ena egentligen. Äldre damer än vi syntes smyga runt sina buskar och titta misstänktsamt på oss när vi sakta gled förbi. I tre dagar. Så kom min andra kusin, Bosse. Han är några år äldre än sin syster och hade ett klarare minne av hur huset såg ut. Eller så berodde det på att han varit bonde och bott på landet (säkert i en röd stuga med vita knutar, jag vet inte) större delen av sitt liv, men han hittade huset på första rundan som han och hans hustru tog med oss. Vi stannade förstås och han gick ur. Ut kom den nya husägaren, dock från en annan byggnad. Det visade sig att ett yngre par tagit över hela gården för några år sedan och vi var välkomna att titta så mycket vi ville och ta hur mycket kort som helst. De hade sett oss glida omkring i den svarta Toyotan och undrat om vi rekade för framtida skumraskaffärer (ni vet, såna där som lägger en sten framför dörren och kommer tillbaka senare för att se om ägaren flyttat på den, om inte så är kusten klar så att säga). Nu förstod de i a f att vi var helt vanliga tanter (och en gubbe, tillfälligtvis en av dagarna) som bara letade barndomsminnen.

Holmers stuga. Så fin och välhållen! Den var väl värd att leta
 efter i flera dagar.

Nåväl. Det finns ju annat att göra än att leta efter gamla hus. Man kan säga att vi också letade efter utsikter. Det hittade vi många. Både från lite högre höjder och från lägre höjd. Och inte behövde vi leta särskilt mycket heller. Det var bara att följa kartan eller helt enkelt vägskyltarna. 

Vi hittade t ex till Gesundaberget. Vi hittade också linbanan upp. Den åkte vi både upp till toppstugan (fast man fick faktiskt gå en bit nerför för att komma dit från linbanans toppstation) och ner igen. Däruppifrån har man en vidunderlig utsikt över skogar, Siljan och Sollerön. Ett foto kan verkligen inte göra rättvisa åt denna vy.

Siljan och Sollerön från Gesundabergets topp.

Där uppepå berget kunde man äta också. Vi festade på våfflor med tillbehör. De var nästan lika svåra att hitta som Holmers stuga, för kocken alltså - han hade mycket att göra. Men gott var det.

En eftermiddag åkte vi till Åsens fäbodar. Det ligger på fastlandet någon mil söder om Gesunda. Under lång tid ända in på 1940talet hade Sollerön en del av sina fäbodar på Åsen. Fäbodlivet i Dalarna var viktigt för djur och överlevnad. På våren tog man över boskap i båtar till fastlandet och sedan tog vallkullorna korna till fäbodstället där de tillbringade sommaren. Ibland flyttade man ytterligare till en mellanfäbod längre bort och det hände också att man fick ta djuren ända till långfäbodarna ännu längre bort. Och sedan hem till ön till hösten, innan skolorna började. Fäbodarna drygade ut maten för djuren och möjligheten att odla för folket.

Åsens fäbodar ligger också högt. Där var nästan folktomt till skillnad från Gesundaberget.  Även här fanns utsikt mot Siljan. Och så Åsengården  -  en anläggning för boende (50 -60 sängplatser tror jag), konferens, mat, campingplats, dansbana. Pool !!! (Blev lika förvånad som över Rodden). Men allt var stängt och hela anläggningen till salu. Den finns på Swedbanks Fastighetsbyrån såg jag sen. Ca 4,5 miljoner är utgångspriset. I fantasin kan man ju äga en sådan anläggning - men inte i verkligheten.

Åsens fäbodar gav en så lugn och harmonisk stämning efter sig, inte kanske precis Åsengården och den lite malplacerade poolen, men i övrigt. Vi promenerade byvägen. Min kusin Bosse visade sig vara otroligt kunnig på växter, fjärilar och fåglar. Han namngav allt vi såg - fibblor, ängsvädd, åkervädd, brudborste osv. Vi såg de inleasade 22 fåren som hölls där för att beta landskapet. Vi tittade på det gamla mejeriet.

En utsikt som vi också samlade på oss var den från Siljansnäs över Siljan från söder. De bilderna blev dock inte så bra - mest bara skog och jag och Lena som tränar på selfies.  En utsikt från sjönivå över Siljan är dock denna:

Siljan mot söder från bron mellan Gesunda och Sollerön.

Dagarna i Siljansbygden räckte också till för besök vid Nusnäs Dalahästtillverkning och vi träffade också min faster i Gesunda.  Och så utbytte vi nyttig teknisk information angående mobiltelefoner, bilar och facebook. Samt en hel del släktprat. Vi hade helt enkelt en helt fantastiskt trevlig nostalgitripp till Sollerön. Tack kära kusin för din idé förra sommaren och att vi lyckades förverkliga den.

I B20 fanns på väggen dess visdomsord om hur man maler ner gamla kärringar så de blir som nya - kanske något vi får ta till oss.

Ålderstrappan???

Slut för denna gång för er som orkade ända hit.

Hoppsan

Jag hade tänkt tillbringa lördagen på pudelklubbens utställning som nån slags funktionär. Men när jag just hade gjort en långpanna med fikabröd till morgondagen slog glömskan till. Det kunde ha slutat i en värre katastrof än den som inträffade.  Brandvarnaren tjöt som aldrig förr och den här gången var det inget falsklarm. Elden sprakade för fullt i kastrullen,  fläkten hängde i slamsor över kakan, väggen och skåpluckorna svarta av sot och röken låg tät som vid slaget i Lutsen (hur i h-e gör man ett tyskt y på datorn?)

För först gången i mitt liv slog jag 112. Polisen kom först, sedan räddningstjänsten och sist men inte minst brandkåren med blåljusen på. Rådiga som vi var hade vi dock själva släckt elden redan innan polisen var på plats.

Så morgondagen kommer jag inte att tillbringa i insläppet å utställningen och inte heller bakom disken i fiket och några andra pudlar än mina egna lär jag inte få se,  nää imorgon ska jag vädra, vädra och vädra ännu mer och invänta en sanerare som ska placera en apparat av nån sort som tar bort brandlukten.Sedan återstår att sanera sotet, få en ny fläkt på plats, och reparera en del som blev lite illa åtgånget.

Och framför allt ska jag köpa en ny brandvarnare och se till att den fungerar. Kolla era egna, ni som ev läser detta. Brandvarnaren räddade vårt hus när jag själv glömde kastrullen med smör på spisen.

Jag visar inga bilder på förödelsen i köket. Det blir en istället från en av våra vanliga promenadstråk - det längs Svartbyträsket. Det är alltid vackert där, oavsett årstid eller väder.

Grannarna fick i alla fall något att prata om denna fredagkväll. Godnatt gott folk, nu släcker nattugglan i norr

IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.

Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.

Man lär sig - kanske

Efter mycken tvekan har jag skaffat ny dator. Plötsligt går det att skriva i den här bloggen igen via internet Explorer, behöver inte Google Chrome på den här datorn verkar det som.
Ny dator och gammal surtant, en ekvation som knappt går ihop. Men den unga generationen har fått portförbud på den här datorn eftersom hon fixade till en ordentlig röra (som ännu ej återställts) på den nya jobbmobilen för en tid sedan. Så jag har gjort som vanligt när jag inhandlat något nytt. Närmat mig lite lugnt och försiktigt. Packade först bara upp, beundrade utseendet och skröt lite på FB. Avvaktade nån vecka. Tog sedan en helkväll och kopplade in strömmen, slog på datorn och följde instruktionerna. Därefter har jag bränt många timmar här. En bärbar Acer med touchskärm och Windows 8 är på gränsen för vad en 62-åring, som tidigare kört stationär Delldator med Windows XP, klarar av.

Inte är det lätt, men nu har jag installerat e-posten (fast hur i h-e gör man för att öppna bilagor?), lyckats föra över fotografier från kameran, installerat ett fotoredigeringsprogram (eller app, som jag har förstått att allt heter nuförtiden), redigerat några bilder (fast inte är det som på den gamla goda tiden), lyckats föra över dem till den andra bloggen. Och insett att jag inte har Microsoft Office och därmed inget Power Point-program (fast vad ska jag med det till, jag tänker inte presentera nåt för nån vad jag vet de närmaste 50 åren och ska jag göra det så är det på jobbet och då får jag väl använda jobbdatorn). I värsta fall får jag väl krypa till korset och köpa en app. Och på radion spelar de Easter Parade vilket osökt för mig vidare till dagens andra lärande-ämne: påskfirandet.

Lutande tornet i Pisa på gungfly.

 

Jag hade tänkt att hinna fixa till en påskbuffé av enklare slag men med något nytt inslag som kunde uppskattas av fler än mig själv. Den yngre generationen i det här hushållet inhandlade en miljon ingredienser enligt mina instruktioner på skärtorsdagen när jag jobbade och hon ändå var ledig. På långfredagens kväll startades fixandet med en tårtbotten tillverkad av  den yngre generationen. Påskaftonen inleddes med att jag fixade en Jazzig tomat- och sherrysill, en skapelse där alla ingredienser visade sig finnas hemma utom sherryn. Tog en tesked urgammal Calvados istället. Den blev ganska god men räcker till ytterligare ett kompani personer. Efter att ha lyckats med denna bedrift tog jag mig an Påskbrödet. Det var inte särskilt komplicerat, jag har faktiskt bakat ganska mycket matbröd förr, men den yngre generationen blev konstigt nog imponerad och tyckte det var gott. Det mest spektakulära med detta bröd var väl de nerstuckna, hela, råa äggen som fick hårdkokas inne i brödet i ugnen. Ett annorlunda sätt att fixa kokta ägg. Resten av påskbuffén var rätt ordinär och inget att orda om. Summan av kardemumman var att maken åt av allt, tyckte allt var lika gott, dottern åt endast brödet och hämtade affärens köttbullar från frysen istället för allt annat. Dessförinnan hade hon färdigställt Påsktårtan som vi fikade med makens son och barnbarn. Och nu tronar resten i kylen och jag funderar på om man ska ställa ut den på gatan till grannarna, för den blev stor, mäktig och liknade i starten lutande tornet i Pisa på gungfly.

Vad har jag lärt mig av denna påsken? Jo att min make visserligen äter allt med väldigt god aptit, men numera har han ingen känsla för vad som tagit tid och energi, att min dotter helst lever på färdigköpta köttbullar och pasta (i den mån hon är hemma), att jättetårtor kräver jättemånga gäster, så nästa mathelg blir det nog en annan inriktning om de som ska äta är desamma.

Arg! Eller välkommen till verkligheten.

Surtanten har slagit till igen. Den här gången var det några stackars anställda inom vården som råkade ut för tantens sura kommentarer och lite senare en taxichaufför som körde sjuktransportbussen. Så nu är tanten trött efter alla vedermödor. Vete sjutton om det inte trots allt hade varit enklare att ta den egna gamla V70n, handikapptillståndet, lite tålamod och några timmars förebyggande sömn istället för att åka sjuktransportbuss.

Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot  som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.

Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.

Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.

Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.

Är det vårkänslor, eller?

På lördagar har rutinen nu blivit att vi först tar en längre hundpromenad när livsandarna har vaknat till liv framåt lunchtid. Sedan åker jag till maken och vi far ut någonstans och fikar en stund på eftermiddagen.  Därefter en tur till matbutiken för det går inte att leva på kaffe och semlor (även om det är gott). Och i matbutiken, där det även säljes en hel del andra prylar, fastnade jag en bra stund vid de fula tulpanerna, för dyra helgbuketterna och bestämde mig till sist för en hortensia. Inte helt gratis, men jag har önskat mig en sådan hur länge som helst och det är aldrig nå´n som ger mig en.

Och sedan blev jag fast framför stället med fröer. Kunde inte låta bli, blev några påsar. Minns det där året (före hundarnas tid) när jag till slut hade typ 600 småplantor hemma  en vår. Alla bord och fönsterbrädor var proppfulla. Vänner och bekanta blev påprackade små vingliga plantor i mängder. I år ska det inte bli så mycket. Det har jag inte tid med. Eller plats för.

Årets framtida sommarfägring.

Jag vågade mig på ett besök i den oframkomliga källaren också. Där fanns det fler bortglömda fröer, oplanterade från förra året, eller möjligen året dessförinnan. En påse var dock öppnad - en fyrfota vän hade väl haft lite tråkigt medan matten gjorde något annat och passade på att förarbeta planteringsjobbet lite.

Något tidigare års ej sådda fröer - hoppas det finns kvar
lite liv i dem. Krasseblommor kan man ju t o m äta - säkert
vackra i sallader, aldrig provat dock.

När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.

Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.

2014 - blir det ett gott nytt år?

Det här året började inte som de senaste dryga 20 åren börjat. De har börjat med att jag och min man önskat varandra Gott Nytt År, ibland bara vi men för det allra mesta i vänners sällskap. Det här året skålade jag med vännerna, min man var med tidigare på kvällen men hans sjukdom gör honom numera för trött för att orka mer än ett par timmar.

Men dessa få dagar detta nya år har ändå gett mig något nytt - redan. Bådar gott för framtiden, åtminstone på vänskapsplanet. Jag är inte världens mest föreningsaktiva människa men känner att jag vill engagera mig mer i demensfrågor av olika slag utifrån min mans sjukdom. Det har lett till att jag snurrat runt lite på nätet och hittat information om allt möjligt här och där. Så jag har gått med i Demensförbundet, men det finns ingen lokalförening här där vi bor, kanske jag kan vara med och få igång någon form av verksamhet.

Via Demensförbundets facebooksida  upptäckte jag nyligen bloggen "Lewybody har flyttat in" och fick därmed en ny FB-vän. Det känns roligt (eller hur man nu ska uttrycka det) att hitta någon som är i liknande situation som man själv, även om alla är olika. Annars är det nästan bara anhöriga som har äldre förälder med demenssjukdom, eller de som har en make eller maka med demenssjukdom är själva pensionärer och har utflyttade vuxna barn. Det blir liksom annorlunda när man själv är i fullt yrkesliv och har tonårsbarn hemma (visserligen är hon nu 18 år, men hela hennes högstadietid har präglats av att hennes far blivit allt sjukare).

Ikväll stötte jag på en gammal bekant mellan hyllorna på ICA. Vi har inte setts på många år men nu återupptar vi förhoppningsvis bekantskapen, trots att vi båda har gjort nya tråkiga livserfarenheter sedan sist vi sågs - eller kanske just därför.

Så har jag ju mina två pudlar - pudleriet kan ta all tid om man vill!

Och som pricken över i fick jag ett mail från min kusin, vi planerar att ses i sommar igen.


Kanske blir det ändå ett bra år - 2014?