Återvinning

Igår gjorde vi samma sak som så många andra här i sta´n gör på måndagar, vi åkte till soptippen. Eller som det så vackert heter numera: återvinningscentralen. Det är en intressant företeelse. Man lämnar ifrån sig allt det man inte vill ha, det som är trasigt, det som vuxit för mycket, det man vuxit ur (nej, det får man lämna till Myrorna eller Röda korset), det som plötsligt är fult fast det var snyggt för några år sedan osv.



Ej återvunnet - ny bänkskiva, ny spis, nytt kakel.
Snyggt? Funktionellt?
Det gamla kastades bort!



Jag slängde några förbrukade lysrör och en trasig liten lampa. Där låg stora vackra armaturer och jag tänkte att en sån skulle jag kunna köpa. Varför kastade de bort den? Och sedan avdelningen för sammansatta föremål vilket i verkligheten visade sig vara mest stora möbler. Där stod två pianon bland de till synes felfria sofforna och fåtöljerna. Försökte fälla upp locket på det som stod närmast för att kolla om det gick att spela på, alla strängar syntes när man öppnade överdelen. Tyvärr låg ett annat piano lutat mot det jag kollade på så locket gick ej att öppna - trist, nu fick jag aldrig veta om det var intakt eller inte. Hur kan man slänga ett instrument? Om det är helt alltså? Jag älskar vårt ärvda fula piano, troligen från någon öststat, med tangentbordet lutande inåt och fotpedaler som gnäller när man trampar ner dem. Och jag kan inte ens spela på det men tonåringen kan ju.

Så slängde vi några säckar med trädgårdsavfall i den brännbara avdelningen. Vilket jobb man lägger ner tänkte jag, allting växer hela tiden. Jag klipper ner häcken, förpackar det nerklippta i påsar och slänger det på soptippen. Så växer nytt upp och jag gör samma sak nästa sommar. Eller i höst om jag är ordentlig. Jag röjer upp bland slyet på baksidan (ännu så länge bara i fantasin), det blir fint och rent på marken, slyet hamnar på soptippen, så glömmer jag bort den delen av trädgården igen ett tag, typ två somrar och så är det dags igen att röja. Och gräsmattan är nyklippt, hur länge varar det?

Idag har jag börjat frisera pudlingarna igen, man klipper ner och formar till. Det blir förhoppningsvis snyggt, och så går det en vecka eller två, vädret är bra, inget slafsande i vattenpölar eller lufsande i skogen men ändå så VÄXER det. Och så är man där igen.



Före





Efter



Tänk om man bara skulle låta allt vara: gräsmattan skulle bli en äng först, sedan skulle troligen slyet ta över med början från nordvästra hörnet, häcken på framsidan skulle bli tre-fyra meter hög, maskrosorna skulle ta över den grusade infarten, humlen skulle täcka garaget, jättedaggkåpan skulle invadera sydöstra delen av gräsmattan tillsamman med den rosa nyponrosen och syrenerna skulle bli mastodontstora. Igelkottarna skulle hitta nya bostäder och kanske fasanen som fanns här för några år sedan skulle komma tillbaka. Vinterharen skulle kanske dyka upp om man nu kunde se något genom de smutsiga fönstren och den allt mer igenvuxna trädgården. Förresten skulle ju snön ligga som ett skyddande täcke som ingen skottade bort, det är ju så ONÖDIGT, det smälter ju ändå ner till våren. Det skulle bli som ett Törnrosaslott här, och vi skulle kunna gå i ide när snön kommer och tina fram någon gång till påsk ungefär. Gjorde förresten inte Muminfamiljen just det, gick i ide på vintern? Eller nå´n av figurerna i alla fall.

Och pudlingarna skulle få en päls så lång så vilken domare som helst skulle slås med häpnad om de överhuvudtaget överlevde den odör som troligen också skulle sprida sig från den oklippta pälsen. Fast man kan ju förstås bada även en långhårig pudel. Men inte om man gått i ide.

Snart är man själv ett föremål för återvinning. Jag har för länge sedan skrivit på ett donationskort som jag alltid har i plånboken. Så när jag trillar av pinn knall och fall kan jag återvinnas. Det är ju lite bra, kanske. Eller så har man fallit för åldersstrecket eller nå´t annat streck även i den frågan. Ibland tänker jag på pappa som i sina dystrare stunder klämde i med att "det hade varit lika bra att jag lagt mig vid soptunnan när jag bodde i villan så hade sopgubbarna hämtat upp mig där". Riktigt så illa är det inte här dock. Dessutom skulle det bli problem om jag la mig vid soptunnan, för nuförtiden måste soptunnan flyttas ut på andra sidan gatan inför sophämtning. Så var det inte på pappas tid. Då gick sopgubbarna den 25 m långa sträckan in på tomten och hämtade ut tunnan till den väntande sopbilen och efter tömningen ställde de tillbaka den på rätt plats. Det var tider det. Inte behövde man sopsortera heller. Nu har vi två tunnor som ska ställas ut, ibland båda och ibland bara den ena. Här gäller att göra rätt, och nåde den som sorterat fel - då kan man bli anmäld till kommunen för felsortering och få böter eller nå´t. Vad vet jag?

Ett hus här i närheten har återuppstått efter en Törnrosasömn. Det är lite roligt tycker jag. Många gånger har pudlingarna och jag passerat detta gröna hus, nästan samma gröna som trädgården runt huset. En trädgård som just varit med om att inte klippas, ansas, rensas på åratal. Man såg knappt huset för ogräset och alla stora buskar och träd runt. Någon bodde ändå där för ibland hängde en trasmatta vid entrén. Så plötsligt började det lysa i ett fönster, en ensam lampa. Det stod bilar på tomten. Plötsligt kunde man se huset, en hel del buskage försvann, träd ansades, huset bytte fasad, färgen blev en vacker ljusgrön och fönstren byttes ut. Huset lever igen, med nya invånare. Återvunnet, återuppstått.

Trädgårdsrunda

Utsikt genom köksfönstret mot baksidan. Vår tomt slutar
bakom lupinerna. Och kameran har "solariserat" motivet.

Min tjänstemobil av märket Sony Eriksson har EN fördel - den går att fotografera och filma med. Det kan man inte med min gamla Nokia inköpt 2001 och still going strong (förutom att ringsignalen har dött - liiite jobbigt att fatta att telefonen ringer när det inte hörs, bara vibrerar i någon avlägsen ficka). Tjänstemobilens kamera kan man leka med på olika sätt och först nu igår eller så kom jag på hur man får bättre färger och även ljuger och skojar till det lite. Annars är Sony Eriksson som mobiltelefon helt kass om ni frågar mig - jämfört med min kära gamla trotjänar-Nokia som vägrar lägga av trots att den studsat i asfalten och delats i sina beståndsdelar ett antal gånger.

Hursomhelst, pudlingarna och jag tog en runda i trädgården och prövade kameramobilen (med inställning för molnigt och makro och vad det nu var mer) för att föreviga det som faktiskt är snyggt här. Sedan har vi ju hörnet som jag inte fotat, det är där jag behöver en röjsåg. Och så skulle jag vilja har en digital systemkamera, men det ligger på framtiden. Har inte tid att sätta mig in i några nya tekniska prylar nu. Måste ju face-booka, och blogga, och twittra - nä det har jag slutat med förresten -  och så ska man lösa sudokun i dagstidningen innan 17-åringen tar över, fast hon är i Barcelona. Och hundarna ska ha sitt - måste nog ta en snabbgenomgång med hårdkörning med båda två nu närmaste dagarna för snart ska vi på pudelträff och då måste de uppföra sig. Och så däremellan ska hushållet skötas, de hungriga utfodras, kaffet drickas, golven skuras och trädgården ska inte gro igen. Gro igen ska heller inte pudlingarna göra och helst inte man själv heller. Äh, jag kom visst bort från ämnet som var trädgård.

Här är olvonet, en buske som växer lika bra som syrenerna. Tror i a  f att det är olvon. Om någon tycker något annat så vill jag gärna veta det.

Olvonet lite närmare och med

kameran inställd på molnigt i st f dagsljus. De gröna, rosa, gula och vita färgerna blev mer naturtrogna

med den inställningen. De blålila

lupinerna blir för blåa hur jag än bär mig åt.

Vid dammen, som från början var en liten sandlåda, växer ett stort bestånd av jättedaggkåpa, här på bilden ser man lite vatten i nedre vänstra hörnet och en rödmålad sten. Jättedaggkåpan har helt tagit över funkian som gömmer sig därunder - den måste jag flytta. Jättedaggkåpan trängs med praktlysing och daglilja.  

Jättedaggkåpan efter regnet.



Svärdslilja - tror jag.

I dammen växer gul svärdslilja, den slog ut igår och verkar överleva vad som helst, som nästintill uttorkad damm på sommaren om det inte regnat så mycket och om det regnat tillräckligt bottenfruset på vintern och bladen sticker upp genom isen en halvmeter. Tills allt täcks av flera meter snö.  I dammen fanns också en liten rosa näckros som faktiskt överlevde där i flera vintrar men i år verkar den ha kilat vidare. Det har däremot inte vattenhyacinten (?) gjort, de små bladen som syns i mörkret därnere är något åt det hållet. Måste kolla upp det där bättre märker jag. Det är nu 8-9 år sedan jag anlade dammen och mitt minne för vad som växer där börjar visst bli lite dimmigt. 

Vit nyponros.

På baksidan, i nordvästra hörnet, finns en rätt stor nyponros som blommar en kort tid med vackra vita rosor. Den skymmer det vildvuxna hörnet där hägg, hallon och vinbär trängs med komposten i en enda ogenomtränglig röra. Röjsåg KOM!









De självsådda lupinern på
baksidan, mot kommunens häck.

 Idag var jag på Granngården och såg att nu rear de ut sommarens växter. Blev så sugen på en eller ett par hansarosor. Det hade vi när jag var barn, en stor häck mot gatan. Pappa skötte den nog väldigt bra, för den var alltid snygg att se på och rosorna var helt underbara.  Nu har de som köpte huset av pappa ersatt den med en tujahäck, säkert mer lättskött men tuja är verkligen ingen vacker växt. Tycker jag.

Framför huset tronar min tjusiga (?) ovala rabatt.

Mitt i den växer några praktriddarsporrar. Hoppas på

att de ska sprida sig lite för jag gillar dem och när vi

flyttade in här hade vi ganska många. Men i samband

med omdränering av huset för 5 år sedan blev det nödflytt av den stora rabatten som de växte i och  sedan blev det inte så många kvar. Men de brukar

föröka sig, såd et är bara att vara observant och ta reda på dem när de självsår sig.

En av de tre syrenerna , den är faktiskt rosalila
egentligen.

                                     
Syrenerna växer i en rad med olvonet först innanför häggmispelhäcken som vi har mot gatan. Och så var det några perenner, buskar och träd som inte fick vara med på bild och inte heller i text.

Jahaja, det var en tur runt trädgården, med några utvikningar. 

Rensare

Tanten skulle behöva ha en Rensare. En som rensar inne i all bråte man samlat på sig genom åren. Därnere i källaren står barnvagnen från 1995, undrar om den går att sälja på Blocket? Eller ska den skänkas till Röda korset? Där finns också tusentals papper om allt möjligt, gamla betalda räkningar, Viktiga Artiklar, nostalgihögar från makens äldre barns skolgång, tavlor som inte får plats på väggarna, tavlor som inte är så up-to-date längre, tavlor som ännu inte kommit upp tillverkade av den hemmavarande tonåringen som idag 3 juni blivit 17 år. I skåpen gömmer sig också skridskor, julgransfötter och tusentals diabilder. Vem åker skridskor numera? Och när såg famljen senast på diabilder?

Rensade bort sig  själva (?) väldigt snabbt

Rensaren behöver också vara bra på utomhusarbete. I rabatterna tävlar nu kvickroten och maskrosorna om vem som ska hinna före riddarsporrarna, praktlysingen och funkian. I gräsmattan lurar dessutom mossan och grobladen, tänker säkert konkurrera ut de stackars grässtråna om ingen Rensare hinner före. Och i komposten har snart hallonen tagit över kommandet och hur bra är det för komposten? Hallon ska vara i hallonlandet och kompost i komposthögen.

Orensat

Husets två fyrbenta regenter låter meddela att de också vill träffa en Rensare. En Rensare som rensar bort skräp från deras krulliga pälsar, rensar bort öronhår och annat elände ur hörselgångarna, klegg ur ögonvrårna och överflödig päls från kroppar, huvuden, öron, svansar, ben och tassar.

Tantens hjärna behöver också rensas. Här behövs en Riktig Rensare som kan sortera in allt i rätt fack, sortera bort ovidkommande, rensa ut trista pessimistiska tankar och ersätta med optimism och skaka fram allt viktigt så det blir lättåtkomligt närhelst det kan behövas. Helst ska Rensaren också vara en Motor - en som skyndar på, speedar upp tempot, ser till att den något slitna och till åren komna hjärnan med vidhängande kropp vaknar till, blommar upp, visar upp sin bästa sida - lite som den annalkande sommaren. Fram till dess att detta mirakel inträffar fortsätter hjärnan att gå på sparlåga lite till, slöar framför datorn tillsammans med kroppen och gör inte många knop. Åtminstone på fritiden. På arbetstid tvingas den slöa hjärnan vakna till liv även utan en Riktig Rensare.

Behöver inte rensas,
soluppgång kl 01.30
från köksfönstret.

I bästa fall kommer tanten själv att bli en Riktig Rensare nu framöver. Snickaren är nämligen i antågande igen. Nu kommer han snart att ta sig an ännu ett omöjligt projekt i tantens, tonåringens och tantens makes hus - den i särklass utdömda tvättstugan. Och innan det projektet kan påbörjas krävs ett omfattande Rensarbete i källare och tvättstuga - ett arbete som tanten tänkt sig starta inom kort.

Och till sist några boktips som helt oväntat dök upp när ovanstående trillade ut ur tangenterna:

Åsa Nilssonne: Smärtbäraren.

PC Jersild: En levande själ.

Båda två rätt egendomliga böcker som tantens nu trötta hjärna dock för rätt många år sedan plöjde igenom med god fart och en del behållning.

Ungdomsrevolt

När man går på hundpromenad och inte är så taggad på hundarna utan mest låter dem snoka på bäst de vill, då finns det mycket tid för tankar. Åtminstone i min värld. Nu har jag börjat fundera på varifrån tonåringen får allt? Det är ju knappast från de mossiga föräldrarna. Eller kanske är det just precis det det är, från föräldrarna fast tvärt om. Tar bara några exempel:

Hårdrock. Det är tonåringens musiksmak. Hon som spelar klarinett i blåsorkester, klassiskt, modernt, mycket marschmusik, men hemma är det bara hårdrock som gäller. ACDC, Guns´n´Roses, Metallica osv. Införskaffat elgitarr med förstärkare och är med i band i skolan, fast där är hon sångerska. Surtanten själv har ju blivit tvungen att sätt sig in i denna värld i a f i viss mån. Surtanten som är uppvuxen med Beatles, Rolling Stones, Animals,  The Hollies, Tages, Shanes och allt vad de nu hette på 60-talet, 10-i-topp, Kvällstoppen, Bildjournalen, altblockflöjt och akustisk gitarr. Det närmaste hårdrock surtanten kom under sin uppväxt var väl Rock around the clock. Och tonåringens far ska vi bara inte tala om. Hans musik har nog mest varit den klassiska och div Evert Taube på dragspel och så körsång förstås då med en synnerligen blandad repertoar. Tonåringen trakterar med bravur pianot, där är hon självlärd (liksom sin far) och spelar November Rain (Guns´n´Roses) så det dånar och mamman ändå tycker att hårdrock i den tappningen är njutbart.

Rymdforskning. Där har tonåringen sin framtid enligt nuvarande inställning. Sån´t kan ju i o f s ändra sig snabbt. Det har vi varit med om förr. Vem minns inte den långa period som väl knappt har tagit slut, när tonåringen planerade en framtid i Las Vegas (som rockstjärna). Det kanske går att forska om rymden där också, vem vet. Hur som helst tilltalas modern mer av rymdforskningsplanerna (så länge de inte inbegriper egna rymdfärder) än en karriär inom någon skum branch i Las Vegas. Här är nästan så modern skulle kunna tänka sig att dyka lite i litteraturen och lära sig mer själv, om rymden alltså. Eller så frågar man bara tonåringen, går ju fortare. När modern själv var i tonåren hade hon nog ingen egentlig uppfattning om livet efter studenten.

Vampyrfilmer. Det är en gåta för modern, och i än högre utsträckning säkert för fadern, hur The Vampire Diaries kan vara så fängslande. Annat var det på 60-talet, då var det Perry Mason, Bröderna Cartwright (ajdå, hur skulle det där stavas nu då?) och Hylands Hörna som gällde.  Och ibland hände det att TV visade något pop-program.

Sminkning. Tonåringen är som en levande illustration till Top Model (som hon troget följt under ett antal år). Att sminka sig är rena vetenskapliga tillställningen, tidskrävande och allt ska med i rätt ordning. Och det gäller att ha ett jättestort urval smink. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att tonåringen trots allt kan gå till skolan i det närmaste osminkad också ibland. Och varifrån kom foundation? På 60-talet kletade man dit mascara och eye-liner så man blev ordentligt svart runt ögonen, kanske läppstift och sedan var det bra. Moderns sminkväska har sammanlagt under 45 års sminkande inte kommit upp i hälften av det antal sminkattiraljer tonåringen är ägare till.

Kläder. När tonåringen var ett litet barn tyckte modern att HM hade rätt bra barnkläder, tills modern insåg att HMs barnkläder, åtminstone när barnet passerat ur koltstadiet, var kopior av vuxenkläder. Modern fortsatte köpa kläder hon själv tyckte passade till småtjejer, inte alltför tjejigt, praktiskt och någorlunda färgstämt. Så blev barnet mer självgående och tyckte en massa saker om allt, kläder fick lämnas tillbaka till butiken. Nu har modern insett att tonåringen även i sin klädsmak gärna efterliknar hårdrocken - det är svart, svart, svart och svart. Eventuellt med lite nitar här och där, ibland med något som blänker och ibland inslag av vitt. Och gärna då 80-talets hårdockband i bild på t-shirts och liknande. Och svarta säkerhetsnålar i öronen. När modern var tonåring på 60-talet, då var det flower-power som gällde. Småblommigt, manchester, oxblodfärgat, träskor. Svart existerade inte som färg på kläder.

Är det detta som är en ungdomsrevolt - fast då kanske av det lite snällare slaget?

Hur gör man nu då?

Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.

Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.

Hur gör man nu då?

När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?

Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!

Nu är det bara att
låta kroppen gotta sig i presenten

Då och nu.

Långt mellan skrivtillfällena här nu märker jag. Hela tiden kommer jag på massor av saker jag behöver dela med mig av, men sedan finns inte tiden. Dvs någon gång måste man sova också.
Idag dök det upp en gammal bekant på min arbetsplats. Han såg ut precis likadant som för 30 år sedan när vi lärde känna varandra i ett då gemensamt fackligt engagemang. Nu korsas våra vägar då och då eftersom jag sedan många år är arbetskamrat med hans fru.
Då, för cirka 30 år sedan, blev jag också bekant med en av mina nu bästa vänner, labradoren Meijas matte. Om vi inte då på 80-talet båda varit engagerade i fackföreningen på vårt jobb hade vi aldrig lärt känna varandra. Vi levde helt olika liv, umgicks i helt olika kretsar, hade olika vårdyrken inom helt olika enheter men våra vägar korsades i fack-klubbens styrelse och vi jobbade ihop fackligt. Det var en rolig tid, egentligen. Vi organiserade möten, bedrev uppsökande verksamhet till medlemmar på deras jobb på nätterna, demonstrerade för högre löner och bättre arbetsvillkor. Med tiden försvann vi båda ur den aktiva fackliga verksamheten och gick åt nya håll inom vården men vänskapen utvecklades och har med åren breddats och djupnat. Nu delar vi hundintresset, där hon ligger ljusår före mig i erfarenhet och kunskap. Tur man har någon att fråga när det behövs.

Under en längre tid har jag grubblat över helt andra frågor. Min man är ju inte frisk, vilket bl a lett till att jag numera jobbar deltid och har hundarna på hunddagis de dagar jag jobbar. I längden en ekvation som inte går ihop eftersom mitt jobb kräver en hel del. Så nu har jag börjat fundera över deltidspension nästa år. Väger fördelar mot nackdelar. Tänker på min mamma som blev allvarligt synskadad just när hon gått i deltidspension vid 62 års ålder och bara något år efter pensioneringen fick en cancersjukdom som alldeles för tidigt ledde till hennes död när hon nyss fyllt 67. Om det är vad som väntar mig så vill jag sluta jobba nu! Det finns ju så mycket annat att göra. Å andra sidan hängde pappa med tills han var 85, men de sista 12 åren av sitt liv var han dement. Är det DET som väntar kanske?

Oj vad det här blev deprimerande!
För att pigga upp er kan jag meddela att jag klippt av håret. Som 60-åring behövde jag plötsligt föryngring. Men ännu har jag inte hemfallit åt färgning eller toning, nää - hårfärgen är min egen. Än så länge.

Summering

Den stora dagen startade med ett (för mig) helt onödigt besök på tonåringens skola för att hon skulle göra Viktiga Val till nästa årskurs. Detta var över på 8 minuter, resan dit tog 50 min och hem nästan lika länge.
Så var det pudlarnas tur att komma ut. På med reflexvästarna (eftersom Nelsson hatar täcket) och 45 min promenad i -18 grader.
Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att flytta prylar mellan olika rum, maken bar stolar, själv bar jag glas, assietter, kaffekoppar, kaffefat, knivar, gafflar och teskedar. Tog en överblick över husets förmåga att erbjuda olika typer av drycker, varma såväl som kalla, alkoholhaltiga såväl som alkoholfria. Fixade 40 snittar. Biltur in till stan och hämtade ett antal tårtor, smörgås såväl som princess och schwartzvald. Och sedan en till hundprom, nu i -20.
Bytte till en elegantare utstyrsel och tände till sist marschallerna.
Så vidtog väntan. Tänkte - tänk om ingen kommer, eller om ALLA kommer.
Det kom lagom antal arbetskamrater och vänner. Vi skålade, de sjöng, jag ilade ut och in mellan kök och vardagsrum, hann med ett antal glas av diverse drycker, samt diverse tårtor av alla de slag.Telefonen ringde ett antal gånger. Blombudet kom två gånger.
Och nu är dagen slut om några minuter och jag ska vara 60 år i ytterligare 365 dagar, eller vad det nu blir när det är skottår. Snart är jag pensionär!