Hoppsan

Jag hade tänkt tillbringa lördagen på pudelklubbens utställning som nån slags funktionär. Men när jag just hade gjort en långpanna med fikabröd till morgondagen slog glömskan till. Det kunde ha slutat i en värre katastrof än den som inträffade.  Brandvarnaren tjöt som aldrig förr och den här gången var det inget falsklarm. Elden sprakade för fullt i kastrullen,  fläkten hängde i slamsor över kakan, väggen och skåpluckorna svarta av sot och röken låg tät som vid slaget i Lutsen (hur i h-e gör man ett tyskt y på datorn?)

För först gången i mitt liv slog jag 112. Polisen kom först, sedan räddningstjänsten och sist men inte minst brandkåren med blåljusen på. Rådiga som vi var hade vi dock själva släckt elden redan innan polisen var på plats.

Så morgondagen kommer jag inte att tillbringa i insläppet å utställningen och inte heller bakom disken i fiket och några andra pudlar än mina egna lär jag inte få se,  nää imorgon ska jag vädra, vädra och vädra ännu mer och invänta en sanerare som ska placera en apparat av nån sort som tar bort brandlukten.Sedan återstår att sanera sotet, få en ny fläkt på plats, och reparera en del som blev lite illa åtgånget.

Och framför allt ska jag köpa en ny brandvarnare och se till att den fungerar. Kolla era egna, ni som ev läser detta. Brandvarnaren räddade vårt hus när jag själv glömde kastrullen med smör på spisen.

Jag visar inga bilder på förödelsen i köket. Det blir en istället från en av våra vanliga promenadstråk - det längs Svartbyträsket. Det är alltid vackert där, oavsett årstid eller väder.

Grannarna fick i alla fall något att prata om denna fredagkväll. Godnatt gott folk, nu släcker nattugglan i norr

IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.

Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.

Man lär sig - kanske

Efter mycken tvekan har jag skaffat ny dator. Plötsligt går det att skriva i den här bloggen igen via internet Explorer, behöver inte Google Chrome på den här datorn verkar det som.
Ny dator och gammal surtant, en ekvation som knappt går ihop. Men den unga generationen har fått portförbud på den här datorn eftersom hon fixade till en ordentlig röra (som ännu ej återställts) på den nya jobbmobilen för en tid sedan. Så jag har gjort som vanligt när jag inhandlat något nytt. Närmat mig lite lugnt och försiktigt. Packade först bara upp, beundrade utseendet och skröt lite på FB. Avvaktade nån vecka. Tog sedan en helkväll och kopplade in strömmen, slog på datorn och följde instruktionerna. Därefter har jag bränt många timmar här. En bärbar Acer med touchskärm och Windows 8 är på gränsen för vad en 62-åring, som tidigare kört stationär Delldator med Windows XP, klarar av.

Inte är det lätt, men nu har jag installerat e-posten (fast hur i h-e gör man för att öppna bilagor?), lyckats föra över fotografier från kameran, installerat ett fotoredigeringsprogram (eller app, som jag har förstått att allt heter nuförtiden), redigerat några bilder (fast inte är det som på den gamla goda tiden), lyckats föra över dem till den andra bloggen. Och insett att jag inte har Microsoft Office och därmed inget Power Point-program (fast vad ska jag med det till, jag tänker inte presentera nåt för nån vad jag vet de närmaste 50 åren och ska jag göra det så är det på jobbet och då får jag väl använda jobbdatorn). I värsta fall får jag väl krypa till korset och köpa en app. Och på radion spelar de Easter Parade vilket osökt för mig vidare till dagens andra lärande-ämne: påskfirandet.

Lutande tornet i Pisa på gungfly.

 

Jag hade tänkt att hinna fixa till en påskbuffé av enklare slag men med något nytt inslag som kunde uppskattas av fler än mig själv. Den yngre generationen i det här hushållet inhandlade en miljon ingredienser enligt mina instruktioner på skärtorsdagen när jag jobbade och hon ändå var ledig. På långfredagens kväll startades fixandet med en tårtbotten tillverkad av  den yngre generationen. Påskaftonen inleddes med att jag fixade en Jazzig tomat- och sherrysill, en skapelse där alla ingredienser visade sig finnas hemma utom sherryn. Tog en tesked urgammal Calvados istället. Den blev ganska god men räcker till ytterligare ett kompani personer. Efter att ha lyckats med denna bedrift tog jag mig an Påskbrödet. Det var inte särskilt komplicerat, jag har faktiskt bakat ganska mycket matbröd förr, men den yngre generationen blev konstigt nog imponerad och tyckte det var gott. Det mest spektakulära med detta bröd var väl de nerstuckna, hela, råa äggen som fick hårdkokas inne i brödet i ugnen. Ett annorlunda sätt att fixa kokta ägg. Resten av påskbuffén var rätt ordinär och inget att orda om. Summan av kardemumman var att maken åt av allt, tyckte allt var lika gott, dottern åt endast brödet och hämtade affärens köttbullar från frysen istället för allt annat. Dessförinnan hade hon färdigställt Påsktårtan som vi fikade med makens son och barnbarn. Och nu tronar resten i kylen och jag funderar på om man ska ställa ut den på gatan till grannarna, för den blev stor, mäktig och liknade i starten lutande tornet i Pisa på gungfly.

Vad har jag lärt mig av denna påsken? Jo att min make visserligen äter allt med väldigt god aptit, men numera har han ingen känsla för vad som tagit tid och energi, att min dotter helst lever på färdigköpta köttbullar och pasta (i den mån hon är hemma), att jättetårtor kräver jättemånga gäster, så nästa mathelg blir det nog en annan inriktning om de som ska äta är desamma.

Arg! Eller välkommen till verkligheten.

Surtanten har slagit till igen. Den här gången var det några stackars anställda inom vården som råkade ut för tantens sura kommentarer och lite senare en taxichaufför som körde sjuktransportbussen. Så nu är tanten trött efter alla vedermödor. Vete sjutton om det inte trots allt hade varit enklare att ta den egna gamla V70n, handikapptillståndet, lite tålamod och några timmars förebyggande sömn istället för att åka sjuktransportbuss.

Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot  som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.

Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.

Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.

Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.

Är det vårkänslor, eller?

På lördagar har rutinen nu blivit att vi först tar en längre hundpromenad när livsandarna har vaknat till liv framåt lunchtid. Sedan åker jag till maken och vi far ut någonstans och fikar en stund på eftermiddagen.  Därefter en tur till matbutiken för det går inte att leva på kaffe och semlor (även om det är gott). Och i matbutiken, där det även säljes en hel del andra prylar, fastnade jag en bra stund vid de fula tulpanerna, för dyra helgbuketterna och bestämde mig till sist för en hortensia. Inte helt gratis, men jag har önskat mig en sådan hur länge som helst och det är aldrig nå´n som ger mig en.

Och sedan blev jag fast framför stället med fröer. Kunde inte låta bli, blev några påsar. Minns det där året (före hundarnas tid) när jag till slut hade typ 600 småplantor hemma  en vår. Alla bord och fönsterbrädor var proppfulla. Vänner och bekanta blev påprackade små vingliga plantor i mängder. I år ska det inte bli så mycket. Det har jag inte tid med. Eller plats för.

Årets framtida sommarfägring.

Jag vågade mig på ett besök i den oframkomliga källaren också. Där fanns det fler bortglömda fröer, oplanterade från förra året, eller möjligen året dessförinnan. En påse var dock öppnad - en fyrfota vän hade väl haft lite tråkigt medan matten gjorde något annat och passade på att förarbeta planteringsjobbet lite.

Något tidigare års ej sådda fröer - hoppas det finns kvar
lite liv i dem. Krasseblommor kan man ju t o m äta - säkert
vackra i sallader, aldrig provat dock.

När temperaturen är hög uti kroppen...

... ja inte jättehög men för en som aldrig är sjuk är nästan 39 ändå kännbart. Sitter här påpälsad med tre lager kläder (ja ja, jag vet att man ska kyla ner sig när febern stiger, men det är liksom inte så skönt) och fryser. Aktivitetsnivån är begränsad till datorknattrande, men snart kommer dogsen in med lillmatten och kräver då nog någon form av uppmärksamhet.

En sjukdag hinner man tänka mycket, om man inte sover hela tiden som jag gjorde på förmiddagen. Skönt med hunddagis som funkar även när man är sjuk, även om jag kände mig som en bov när jag lämnade dem där och visste att jag skulle vara hemma hela dagen. När hundarna inte är hemma och man är helt själv blir det liksom ett annat liv. Lyssnar på P1, lusläser den ena bloggen efter den andra. Bl a hamnade jag på Lars H Gustavssons ( http://www.larshgustafsson.se/?p=4347 ) mycket kritiska blogg som avhandlade ämnet Nannys i brittiska TV-program. Och där fanns också hänvisningar till en nyutkommen amerikansk bok om barnuppfostran  To train up a child  ( Dhttp://www.babble.com/mom/to-train-up-a-child-teaches-punishment-that-kills-kids/en ) förespråkar då att man isbadar obstinata barn, låser dem ute, slår dem med olika tillhyggen osv. Helt sanslöst.
 
Så följer jag diverse hundbloggar, försöker förkovra mig i demenssjukdomarnas virrvarr och lyssnar emellanåt på P1 om språk, varför säger vi på ena eller andra sättet. Intressant. Och nu inser jag att jag borde ha betalat räkningarna idag, men det räckte inte orken till får jag skylla på. Kommer ju  fler dagar, blir nog hemma åtminstone imorgon också.

Det dåliga samvetet dyker också upp då och då. Är ju hemma idag utan att vara hos min man. Han blir  alltid så glad när jag kommer, och är ständigt beredd att flytta hem. Men det vet jag att det inte skulle fungera, skulle krävas dygnetruntpersonal hemma och jag skulle inte kunna jobba lika mycket som nu. Istället läser jag om äldrevården och demensvården, alla fina ord om hur det ska se ut och vad som behövs för ett värdigt och meningsfullt liv. Inte så lätt åstadkomma, man försöker nog, men det är lätt att göra "som vi alltid gjort". Och hur ska två-tre personal med ansvar för fyra våningsplan med 12-15 boende på varje våning kunna finnas på plats för allas behov hela natten? Inte underligt om man börjar vandra runt i huset då i hopp om att hitta någon om man till exempel är förvirrad, hungrig eller bara vill ha sällskap.



Inte mina ord, men kan nog passa in på många med demenssjukdom eller andra sjukdomar med kognitiva svårigheter.

Nä, nu ska jag försöka pigga upp mig lite med något nedkylande. Frysen är full med glass.