Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

Badbekymmer

Nu har jag snart varit ensam hemma med hundarna i 4 dygn. Har faktiskt hunnit göra en del av det jag tänkte. Men nu har jag fastnat i det förb-e badkaret. Nej, inte kroppsligen, bara andligt. Hundarna har ju blivit badade = duschade båda två, torkade och klippta efter konstens alla regler. Sedan har de varit ute i regnet och blivit smutsiga igen. Sådant är det, livet med två pudlar.

Och som belöning för alla vedermödor med hundarna tänkte jag ta ett bad i vårt fina bubbelbadkar. Men först måste karet rengöras. Det tjänstgör mestadels som duschbadkar och hundbad. Och då är det MYCKET viktigt att man efter användning tömmer ur bubbelsystemet så inget vatten blir stående (osynligt). Det är inte alltid detta blir gjort - konstigt va? Men nu när jag vill bada i ett rent badkar så har jag ägnat HUR MÅNGA TIMMAR SOM HELST åt att få bort all geggamoja ur badkarets inre. För när jag ligger där med jetstrålarna vill jag också ha bubblorna. Men jag vill inte ha allsköns äckelpäckel med bubblorna i mitt badvatten.

Hundarna har gett upp för länge sedan och knoppat in här och där, nu öppnade jag dörren till sovrummet och Nelsson tog genast plats i min säng och Kairo på golvet under. I köket har jag bordet täckt av diverse papper som ska sorteras. Och i vardagsrummet har hundarna under eftermiddagen använt den rena tvätten som liggplats, tänkte sortera in den i morgon, om den nu inte har blivit smutsig igen. Diskmaskinen väntar på att startas. Och kanske man skulle ta en nattmacka. I badkaret. Nä, det blir för blött. Där ska man ju ha champagne - det har jag ingen. Inte ens Pommac. Fruktsoda kanske. Det är skönt att vara ensam hemma. Man kan göra som man vill. Söndag kväll kommer 17-åringen hem från London, säkert sprängfylld av upplevelser, som hon i bästa fall vill delge sin mamma. Dagen efter kommer maken hem från korttids. Vi har det ordnat så numera. En vecka där för honom med ungefär en månads intervall. Hans minne är nu mycket dåligt, och han behöver en del hjälp även med annat.

Bubbelsystemet har snart genomgått sin reningsprocedur klart, det är betydligt bättre men inte helt rent. Jag står inte ut längre med procedurandet, så det blir väl lite äckelpäckel i badvattnet i alla fall om jag vill ha några bubblor.

För övrigt hoppas jag på solsken i morgon (dvs idag söndag) så vi kan ta oss ut i skogen så hundarna kan bli normalsmutsiga igen. Nu luktar de ju schampo! Och så har jag några lövhögar i trädgården som borde förpassas ner i sopsäckar innan vintern kommer tillbaka. Den var här först som kyla för någon vecka sedan, neråt minus 15 några dagar. Sedan ett rejält snöfall, plusgrader, ishalka, regn och nu åter barmark. När jag precis hade tagit mig i kragen och sandat infarten. Det har varit med livet som insats jag tagit mig till brevlådan och ut med hundarna några dagar. Till o med de fyrbenta har sett tveksamma ut när vi gått ut mot gatan. Men nu är isen borta och gräsmattorna gröna igen.

Bäst man tar sig ner i badet nu då. Det står klart nu. Inget skum den här gången. Minns förra gången när badskummet höll på att ta över hela badrummet innan jag var klar. Nää, den här gången kör jag med Rent Vatten, säger Nattugglan i Norr.

Borttappat

Ikväll har jag genomgått en pärs. Den var inte mer än två timmar lång men ack så fruktansvärd! Tänk att en försvunnen plånbok kan skapa så mycken oro. Pessimist som jag är hade jag hunnit måla upp ett hemskt scenario om livet utan plånbok. Plånboken innehåller hela mitt liv fick jag klart för mig när den var försvunnen.

Visakortet - hela lönen, möjligheterna att betala räkningar, handla vad jag vill t ex en större beställning från Gudrun Sjödén som jag gjorde natten mot söndag när jag väntade på att 17-åringen skulle komma hem med en sen nattbuss. Och då talar vi om hemkomst kl 3.30, det hanns med att beställa mycket kläder.

Coop visakortet - familjens matkonto, bilens drivmedel, däcken som ska bytas ut imorgon till vinterdäck, hundarnas mat. Så´n tur att vi har en frys med infrysta rester och faktiskt även en del ännu ej tillagat, ett tag kan man ju leva på det när nu alla pengar plötsligt inte är åtkomliga. Och bilen går ju att köra med de nya sommardäcken, även om det nu börjar bli risk för halka, åtminstone tills bensinen är slut och senast gången jag startade motorn talade bilens färddator om för mig att det är "550 km till tom tank".

Körkortet - säkert blir man stoppad av polisen, fråntagen möjligheten att köra bil just när körkortet är borta på obestämd tid och på obestämd plats. Jag är ju totalberoende av bilen. Och utan körkort - hur ska jag kunna hämta ut pengar när inte Visa-kortet heller finns och jag inte har något leg?? Ja, i o f s har ju ett rätt så nytt pass som slank förbi mina ögon häromdagen när jag letade något annat.

Kontanterna - såklart hade jag just fyllt upp plånboken med en massa kontanter för det är bra att ha om Visa-kortet inte är tillgängligt av någon anledning. Kan man låna av någon? Vem? 17-åringen? Makens äldste son? Bästa vännen? Maken själv har noll koll på pengar numera.

Frimärken - för brev inom Sverige, om nu datorn och all annan elektronisk kommunikation pajar ihop så är min plan att skriva brev, gamla hederliga på papper, och då krävs frimärken. Och min dator är inte av senaste modell, Telias bredband har krånglat senaste dagarna så det är bra att vara förberedd med frimärken. Om man nu bara kan hålla reda på plånboken!

Koden - till tjänstemobilen, om jag nu av någon anledning skulle slå av den så kan jag åtminstone få igång den igen när jag har tillgång till koden. Andra koder har jag (klok som jag ändå är) INTE i plånboken.

Scandickortet - talar om att jag minsann är medlem på 2nd floor och har en massa stamgästrättigheter. Det ska ju hjälpa mig till hyfsat boende när jag inte är hemma. Och så är kortet borta - hur går det ihop?

Lånekortet på biblioteket - det räcker med att mina låneböcker om Kanarieöarna blev stulna tillsammans med en ryggsäck på Teneriffa 1996, och när jag anmälde det till biblioteket fanns det ingen sån ruta i deras blankett utan det verkade mer som om jag var tjuven och den som olovligt behållit böckerna.

Rabattkortet för biltvätt på Statoil - tänk om jag missar den 6e tvätten som blir gratis när kortet är stämplat 5 gånger? Bara för att plånboken och hela innehållet är spårlöst borta? Det är orättvist mot bilen om inte annat, den har ju inte gjort något annat än blivit fruktansvärt smutsig.

DN-kortet 2012 -  äh, det vet jag inte vad jag ska ha till egentligen. Dessutom är ju 2012 snart slut. Ingen förlust alltså egentligen.

Donationskortet - där jag skrivit under att alla mina organ kan användas för transplantation utifall att jag inte längre behöver dem själv. Vilken pärs för mina nära och kära om de måste fatta ett sådan beslut bara för att donationskortet ligger i en plånbok som är spårlöst försvunnen.

Plånboken (eller som de flesta här uppe säger: börsen) sågs senast i vårt eget kök igår när jag packade upp matvarorna efter en snabbtur till ICA. Den brukar ligga i min jobbväska när jag är på jobbet, eller i min handväska när jag är hemma, eller i en ficka i jackan, eller i ryggsäcken om jag är på hundutställning, eller i kappan, eller i bilen, eller ... eller...

Den låg inte hemma. Den låg inte i jobbväskan. Den låg inte på något av de vanliga ställena. Den var inte kvarglömd på mitt arbetsrum på Norra Europas Modernaste Sjukhus som en kvällstjänstgörande arbetskamrat så vänligt kollade när jag ringde och frågade. Maken hade ingen aning om hur plånboken ens såg ut. I vild förtvivlan grep jag sista halmstråt och ringde tonåringen, när jag kände att min undergång var nära. Hon behöll lugnet, "ta det lugnt mamma, jag kommer snart hem och hjälper dig leta". Så gjorde hon och hittade den i min egen byrålåda. Med allt innehåll intakt. Och det är INTE jag som lagt den där.

Så skönt det är att nu kunna: handla vad man vill tills pengarna är slut och kontot tömt och familjen behöver inte gå ut och tigga bland vänner och bekanta, jag kan starta tjänstemobilen om jag råkar slå av den, jag kan skicka brev med snigelposten, jag kan tvätta bilen gratis (nå´n gång), bo på hotell med förmåner, köra bil lagligt med körkortet tillgängligt, sjukvården kan med gott samvete befria mig från alla mina organ om jag råkar trilla av pinn.

Ledig fredag - igen.

Egentligen föredrar jag lediga måndagar har jag upptäckt, fredag är liksom fredag ändå, utan att man är ledig. Och torsdag em på jobbet blir gärna lite stressig eftersom jag ändå känner ett visst tryck att förbereda arbetet så mycket som möjligt så min ersättare på fredagen bara behöver göra det mest nödvändiga. Så blir det inte när det är måndag som är ledig dag. Då är arbetsveckan avslutad på fredagen och när söndagen kommer har jag fortfarande en dag till ledigt. En annan känsla. Fast  ledig måndag är förknippad med att ingen annan gör mitt arbete - det väntar på mig på tisdagen när jag kommer.
 Och så har jag tillfälligt bytt arbetsplats, därav ledig-dag-byte. Nu tillbringar jag alla mina arbetsdagar på "Norra Europas Modernaste Sjukhus" som det så vackert hette när det invigdes för 13 år sedan.. Kortare resväg, men dagarna ändå lika långa, i viss mån andra arbetsuppgifter, men en känd arbetsplats där jag varit mycket förr.

Ledig fredag innebar idag  att lotsa maken genom diverse vårdkontakter. Sedan lotsade jag hundarna och mig själv upp till Gruvberget för lite skogsövningar. Tänkte lägga spår åt dem och det gjorde jag också. Tog en promenad i obanad terräng,  som det så vackert heter, för att jag hört att det är bra för att bygga muskler på ett naturligt sätt. Undrar vem som byggde mest - de eller jag. Färden gick över stock och sten, mest sten kändes det som. Och vis av erfarenheten från förra hösten tänkte jag att det är bäst att ta det lite lugnt, jag vill inte råka ut för fler vrickade fotleder. Så när det bar iväg neråt och var stenigt och slipprigt i mossan bestämde jag mig för att vända, innan någon olycka inträffade. Nåväl allt gick bra och de fyrbenta vilar nu nöjda.

Funderar på hur jag ska lotsa kroppen mot en bättre tillvaro. Tröstar mig med att dagliga hundpromenader, mer eller mindre långa och många, ändå är bättre än ingenting. Och så tar jag trapporna på jobbet. Egentligen borde jag ju utnyttja mina förmåner som anställd att få träningskort på t ex badhuset. Det hade jag ett år. Simmade någorlunda regelbundet, men så kom en hund in i mitt liv och så kom en till och all tid liksom försvann.




Höst i blomlådorna.

Nu ska jag laga middag. Inget nyttigt. 

Sjukdag

Idag är jag sjuk. Inte så JÄTTEsjuk, men tillräckligt för att inte  jobba och smitta ner arbetskamrater och patienter.
När man är sjuk kan man inte förväntas städa, rensa i källaren och bära sopor. Man kan heller inte gå ut med hundarna, som försmäktar på hunddagis, eller klippa gräsmattan som växer och frodas i höstrusket.
Nää, när man är sjuk ska man ta hand om sig själv, det säger alla. "Sköt nu om dig", "stanna hemma nu tills du blir frisk igen" (underförstått: skynda dig att komma tillbaka till jobbet så vi slipper göra ditt jobb också).
Så idag har jag ätit frukost länge, läst tidningen ordentligt, ringt några nödvändiga samtal, och inspekterat akvariet. Det sista skulle jag inte ha gjort. Jag insåg att fiskarna snart kommer att hoppa ur om de inte får ett renare ställe att bo på. Lite bättre (för ögat i a f) blev det när jag tagit bort alla alger från rutorna, plötsligt såg det rent ut men man vet ju vad som döljer sig i vattnet ändå.
När akvarierutorna fått sitt med algskrapan vände jag blicken mot matbordet bredvid. Det matbord som vi använder när det är helg, eller har besök. Just nu används det dock som förvaringsplats för diverse saker som inte har hittat hem riktigt efter renovering tidigare i år, och sådant som förflyttats upp från källaren. Det är en process det här med att göra sig av med saker och ting. De måste gås igenom.
I den röda lådan som blev kvar efter pappas död finns många intressanta kort att försjunka i. Där i lådan blev jag kvar en bra stund. Det hör nog till åldern. Man börjar tänka tillbaka - där fanns foton från min egen barndom men mestadels från mina föräldrars unga vuxenliv i 30- och 40-talets Dalarna och Södertälje. Bröllopsfoton med en massa folk, kunde lokalisera pappa, mamma, en farbror och en faster men resten, vilka är det? Brudparet? Inga namn på fotot, inte ens ett årtal. Så ett foto på min mamma och hennes syskon, alla i lågstadieåldern. Man ser dem som små figurer stå bredvid varandra, flickorna med varsitt parasoll, framför en stor sjö. Jag gissar att det är sjön Haggen utanför Ludvika där min mamma tillbringade några somrar.
Gamla vykort från mormor och morfar - före min tid. De reste land och rike runt med sin svarta Ford Zephyr utan säkerhetsbälten. Det här kortet kom från Porjus 1951 - tänk att de tog sig ända dit från Dalarna. Kanske besökte de också Boden, vem vet. Jag tror att morfar gjorde militärtjänsten här i Boden så det fanns kanske skäl att komma tillbaka som turist. På sensommaren åkte de alltid runt till sina vuxna barn och barnbarn, utspridda i Södertälje, Nynäshamn och Trollhättan. Då var bilen fullastad med sylt och saft som mormor gjort på bär och frukt från deras trädgård. Så fick vi alla vår andel. Jag minns att vi brukade sitta på en pall vid gatan och vänta på dem.
En sjukdag innebär för min del också att jag lyssnar mycket på radio. Bara P1. Idag hamnade jag i radiopsykologens samtal med en kvinna som genomgått många svårigheter i sitt liv. Jag tycker det är beundransvärt att man på en halvtimme i radio kan gå igenom så många känslor och faktiskt komma framåt i den problematik som presenteras.
Till sist: min familj fotograferad av min farbror någon gång på 1950talet.

Mamma, min syster, jag, pappa.

När minnet sviker bloggar man då?

Om man har skapat en blogg med det här namnet så innebär det vissa förpliktelser. Dvs man måste tänka, annars blir det inte många tankar i bloggen. Nu på sistone har jag tänkt på två saker:
1. Det är nog inte lätt att vara dement och det är inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom.
2. Varför är det så få män som bloggar?
Jag tror inte på något sätt att de här två tillstånden hänger ihop, annat än som tankar i min egen hjärna.

Demens.
Hur vet man att ens närmaste anhörige börjar bli dement? Nu flera år efter att det började och med facit i hand kan jag skönja begynnande svårigheter som då tolkades av mig och andra på ett helt annat sätt. Nu vet jag vad demens är, hur det är att leva med en demenssjuk anhörig nära inpå, och hur trött man blir. Man försöker normalisera, att göra saker som man alltid gjort tillsammans, men livet krymper ihop alltmer, blir mer begränsat och själv blir man alltmer kontrollerande för det är så många småsaker i det dagliga livet som blir krångliga och går fel. Stora saker är nästan lättare, man är mer förberedd. Men i vardagen, där finns tusentals situationer hela tiden som kan missuppfattas och misstolkas eller helt enkelt bara glöms bort. Och så blir man glömsk själv och till slut vet man inte vem som glömmer vad egentligen.
Hur vet man att man själv börjar bli dement? Jag tror att de flesta inte tänker i de banorna när minnet börjar svika, även om vi är många som slarvigt uttrycker oss att "jag håller nog på att bli dement" när vi tappar bort, glömmer bort, förlägger saker osv. Men riktig demens är så mycket mer än "bara lite glömska". En som tänkt om detta att bli dement och själv bloggar om hur det är, är Yvonne i den här bloggen http://alzheimer.bloggo.nu/.
Demensen lägger sordin på tillvaron även om vi försöker leva så vanligt som möjligt. Men hur enkelt är det när hemtjänsten ska in i ens hem, när korttidsveckorna känns för långt borta eller för nära inpå, när fysiska sjukdomar gör sig påminda på utsidan men inte uppfattas av den sjuka hjärnan i kroppen?

Ja, då har jag gnällt färdigt om det. Just idag kändes det extra så, jag brukar inte skriva om detta i min blogg men efter gårdagens händelser kände jag att det var dags.
Nu över till ämne nummer två, män som bloggar.

Bloggvärlden.
Ja det är en egendomlig värld. Utan att ha någon statistik att luta mig emot - (jag menar bara man kan ju göra sin egen som t ex när vi skulle namnge den nu 17-åriga dottern: vem lusläste dagtidningens "Grattis till.." om inte surtanten i egen hög person, på den tiden en, visserligen lite äldre, men ändock blivande mamma. Där grattades barn av nära o kära och barnens namn var t ex Elin, Erik, Malin, Mikael, Linda, Lukas, Blåbär och Lingon och allt vad nu folk hittade på. Det var då som jag gjorde en lista för att se om de namn vi hade i åtanke stod högt i kurs eller inte. På det viset föll Linnea bort som tilltalsnamn, det var för vanligt. Det heter hon nu i andranamn, men förstanamnet blev så småningom Maj-Britt. Hur kul tror ni att en åttaåring tycker det är? Då ville hon byta till Britney Spears eller nå´t, nu skulle det väl hellre vara Alice Cooper om nå´t byte skulle ske.) - tror jag att det är mest kvinnor som bloggar. Se bara på min egen favoritlista, där har vi 4-5 stycken kvinnor som skriver om sina pudlar o andra hundar och kanske svävar ut lite till hästar eller trädgård och resor däremellan. Och lite livsvisedom ej att förglömma. Och sorgerliga minnen och händelser. Och sjukdom (alzheimerbloggen ovan). Allt har sin plats. Så har jag då en kvinnlig Robinsondeltagare (gissa vem) på min lista. Bara för att hon är släkt med mig, på avstånd.
Men var är männen? Jag har fyra på min lista: en kille som bloggar om sina hundar (vit boxer och vit fralla), en ung kille om pappans demenssjukdom och så då de Två Männen. Jag tror de är rätt lika egentligen. Den ena har jag träffat IRL (som det heter i datavärlden), och den andra presenterar sig så fint i bloggen, vilket den första också gör. Det är medelålders män som skriver om livet, på ett tänkvärt och underhållande sätt.
Läs deras bloggar http://promenaderochutflykter.blogspot.se/ och http://www.bakomorden.blogspot.se/.

Mycket kan man tänka om bloggandet i sig. Skriver man för att bli berömd och få en stor läsekrets
som Blondinbella och andra kändisar? Eller skriver man för en liten snäv läsekrets med specifika intressen? Eller kanske är det för att på något vis sätta sina tankar på pränt och om nu någon tycker det är kul eller intressant att läsa så får de det?

Inte vet jag. Jag gillar att skriva. Och det är rätt spännande att läsa andras bloggar, att följa den ena länken till den andra och man hamnar till slut nå´nstans man inte visste fanns. Men nu ska jag se på Robinson - en av de få serier jag följt på senare år. Lillmatten har vaknat till liv igen och tog ut dogsen i spöregnet.

+ 5 grader.

Så var sommaren slut igen då, eller ja nästan i alla fall. Tanten har börjat jobba igen och imorgon börjar tonåringen ANDRA året i gymnasiet. Hur kan det komma sig? Hon var ju nyss 7 år och började ettan i lågstadiet. Minns det som igår, hennes fråga till fröken på uppropsdagen, framförd med allt det allvar som stunden krävde: "Men när ska vi ha lektion?". Nu får man inte vara med på uppropsdagen längre, i bästa fall får man lite information i efterhand och resten får man läsa sig till på någon hemsida hos kommunen.

Och vart tog sommaren vägen då, undrar vän av ordning. Blev något egentligen gjort? Hur gick det med alla planerna, föresatserna och förväntningarna? Är trädgården i toppskick, pudlingarna vältrimmade, väluppfostrade och i toppkondition? Har källaren och tvättstugan genomgått den metamorfos som var tänkt och är städade till oigenkännlighet? Har tanten själv skött om sin kropp på utsidan och insidan, och låtit själen få sitt? Är alla vänner och släktingar påhälsade, alla resor gjorda, och har hammocken utnyttjats i full utsträckning? Och HUR har det gått för alla bloggvänner, har tanten följt alla?

För den som inte orkar med den långa genomgången av svaren på ovanstående  finns här en snabbvariant: De flesta av frågorna besvaras med NEJ. För den som orkar kommer här den betydligt mer ordrika och omfattande bakgrunden till NEJ och kanske lite mer.

BLEV NÅGOT GJORT?
Ingenting blev gjort. Eller ja, jo, lite blev gjort. Tvättstugan är i stort sett urröjd, nu väntar rummet innanför på en totalröjning innan hela enheten ska genomgå en total make-over, med hjälp av snickaren så småningom. Men för att han ska kunna göra något överhuvudtaget åt de flagnande väggarna och groparna i betonggolvet så måste röjningen vara klar.

TRÄDGÅRDEN?
Ja den suktar efter en trädgårdsmästare med mer tid. Ogräset breder ut sig, bristen på regn den senaste månaden syns tydligt i rabatter och på en del utsatta ställen. Men tanten har klippt gräsmattan några gånger och faktiskt fått till balkonglådorna hyfsat den här sommaren. Inköpen av plantorna gjordes i början på juli, då var det rea och två balkonglådor fylldes med petunior, lobelia och silvernjurvinda och de har blivit omskötta så nu är de faktiskt riktigt fina!

SLÄKTEN, VÄNNERNA, RESORNA?

Jodå tack. En del har fått besök, andra inte. Syster i Södertälje, svägerska med make på Torö, makens alla barn med respektive och alla sju barnbarn som just då vistades på Söder i Stockholm, systerdotter med familj tillfälligt i Trosa - alla har de blivit påhälsade. Maken är ju inte riktigt frisk, men han hängde ändå med på pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, till fots, med bil och buss och flyg. Och det var skönt att bo på hotell

mellan umgängestillfällena.



Kvällsmoln över Scania, från Scandic i
Södertälje Södra.



                             

Nedre balkongen till vänster, den var vår liksom
tillhörande lägenhet, i mitten på 1950-talet. Då såg
det annorlunda ut, huset har nog genomgått  minst en
ansiktslyftning efter det.
Täppgatan 24, Södertälje.

Djurgården (glass utanför Skansen), fika på Blå Porten, Torekällberget, hamnen i Trosa och lite annat fick vi njuta av. Och folklivet, trängseln, trafiken, inställda pendeltåg. Fel körde vi också mellan Trosa och Södertälje - hur svårt kan det bli?, undrar en infödd sö´täljekringa. Alltså, kringlan upptäckte själv sin felkörning och rättade till den innan övriga i sällskapet hade upptäckt att även andra delar av Sörmland (läs Nykvarn) kunde ha fått fint besök av oss.

På hemmaplan blev det en regnig biltur i grannkommunen en lördag när maken och tanten var ensamma hemma med pudlingarna. Granudden, Gultza-udden, Lövskär - ställen med vatten både uppifrån och nerifrån.

Luleå waterfront, från Granudden.

KROPPEN?

Har fått njuta av hårt arbete med pudlingarna, många promenader, hårt trädgårdsarbete med trilskande slangar och gräsklippare som inte startar, häcksax som lägger av och annat smått och gott. Så har den också blivit mer oformlig. Ägarinnan har kommit till steg två på vägen mot kraftig övervikt - än är det en bit kvar dit, men processen pågår sakta men säkert. Steg ett inträffade för ca 6-7 år sedan när kroppens ägarinna upptäckte att låren kändes liksom förstora undertill, som om veck bildades där, när hon satt på bussen på väg till jobbet. Aldrig på väg hem. Nu har steg två snart passerat - när midjan liksom försvinner och allt blir helt rakt, liksom cylinderformat från armhålorna och neråt, ja längre ner vidgar cylindern mer ut sig om man säger så, men någon midja är svår att skönja. Allt detta måste ändå betyda att kroppen har njutit av mat och dryck.

KNOPPEN?
Ja, hjärnan alltså. Den har vilat. Det mest intellektuella den ägnat sig åt är att lägga patiens i datorn och lösa sudoku. Kanske någon bok slunkit med också. Och så läst kartan (eftersom hjärnan aldrig förstått sig på det där med GPS, vilket kan bero på att hjärnans ägarinna inte äger någon GPS och inte tagit reda på om det går att använda tjänstemobilen till sådant), satt sig in i mysteriet hur en dieseldriven Ford Focus fungerar när man är van vid traktorliknande Volvo V70 årsmodell äldre, navigerat i trafiken på E4an i Stockholm och Sörmland, trasslat fram i Södertörns landsbygd, och försökt förstå sig på kollektivtrafikens tidtabeller i Storstockholm.

PUDLINGARNA?
Hänvisar bara till hundbloggen www.mattenochnelsson.blogspot.com.

ÖVERKURS!
Alltså - tanten har varit med om det mest spektakulära hon upplevt egentligen i sitt 60-åriga liv. Och upphovet till detta är den envisa 17-åringen som knappt synts till i hemmet under sommaren.



Sminket och nitarna på plats!


Hon har varit på resande fot till sina (halv)syskon utspridda i Stockholm och Barcelona. Och som pricken över i avslutades resorna med en Göteborgstripp. I götet hägrade den numera 64-årige Alice Cooper, hårdrockstjärnan, med sin något spektakulära scenshow. Vilken upplevelse! Först att VÄNTA hela dagen på Liseberg för att helt säkert få en plats längst fram vid scenen. Så till slut stod han där, ikonen med sitt band och alla attiraljer. Och under tiden som tanten och tonåringen väntade tillsammans med några andra fylldes platsen framför Stora Scenen på Liseberg till bristningsgränsen.

Nu börjar det strax!

Kravallstaketen avgränsade publiken i sektioner, och vakterna framför oss sa att det nog var 10 000 personer i publiken. Det såg inte vi. Vi såg Alice Cooper framföra det ena numret efter det andra i ett högt tempo och ge järnet från scenen. Där var giljotinen och boaormen. Plektrum och annat haglade ut över publiken, musiken vrålade ut ur högtalarna, publiken vrålade också. Dagens ljus övergick i augustimörker ungefär när showen började. Himlens alla portar hölls stängda, förutom en kort skur nån timme före hela spektaklet. Tonåringen var supernöjd med dagen. Modern = tanten var också nöjd men på ett annat sätt. Det hela medförde ett mycket trevligt besök hos 85-åriga moster som höll med sängplatser och matservice. Och kusinen mötte upp på Landvetter och transporterade tanten genom göteborgstrafiken och bidrog till en jättetrevlig dag innan tonåringen dök upp från Stockholm på em. Och efter Alice Coopers framträdande stod spårvagnarna stilla i den sena göteborgskvällen när 45000 fotbollsfantaster samtidigt skulle ut från Ullevi och vidare hem med sina fordon. Härligt! Vi tog oss i a f ut till moster i natten. Och hon var vaken och nyfiken på Alice Cooper. Kul att träffas vid annat tillfälle än begravning som det varit de senaste åren!

Inte moster!

Och nu är det natt mot måndag morgon, kl är två och termomentern visar 5 grader, himlen är stjärnklar och snart ska tonåringen till skolstart, modern lovat skjutsa pga andra ärenden i grannkommunen. So - over and out.