Nu har tanten själv fått pröva på sjukvårdens plus- och minussidor under en dag. Den stukade fjällfoten behövde efter två dagars vila men utan tillfrisknande en mer professionell bedömning än den jag själv kunde bidra med. Även om jag var tämligen säker på att det var ligamentskador och inget annat. Men man vet ju aldrig, och ortopedi är liksom inte min sida av sjukvårdsvardagen. Jag ägnar mina dagar mer åt vad som gömmer sig i hjärnans skrymslen och vrår.
Många tankar hann passera under dagens vedermödor. Till att börja med - hur kommer man i kontakt med sin vårdcentral, när man nu råkar befinna sig på utsidan av den offentliga sjukvårdskolossen och inte på insidan. Ja, det var ju rätt enkelt, telefonkatalogen funkar fortfarande. Men hallå --- varför har inte VC samma telefonnummer som det alltid varit till landstinget i vår lilla ort? Jo, det moderna CALL ME-systemet är infört. Det tog i o f s längre tid för mig att knappa in alla uppgifter än det tog att invänta den uppringande signalen. Det är bra betyg åt min vårdcentral en måndag förmiddag.
Och hur tar man sig till VC när man inte törs sätta sig bakom ratten på bilen för det går inte att trycka ner kopplingen med den skadade foten, ens make inte längre kör bil, alla andra jobbar, det känns på tok för långt och farligt att hoppa fram på kryckor till busshållplatsen ett par kvarter bort? Jo, enkelt!! Man får sjuktaxi! En timme efter mitt första samtal till VC satt jag i taxin på den korta vägen dit. Sedan blev det väntan, väntan och väntan. Men så gick det i ett huj och plötsligt hade en yngre kollega bestämt att här skulle röntgas och uteslutas fraktur. Remiss till akutröntgen på Norra Europas Modernaste Sjukhus även kallat Det Papperslösa Sjukhuset 2 mil bort från VC. "Och hur tänkte ni att jag skulle ta mig dit???" SJUKTAXI, förstås.
En nästan ordlös 20-minutersresa tog sin början. I baksätet ett par lite äldre än jag själv. Hon talade med sydsvensk dialektal brytning, men det framgick att hon var bosatt häruppe. Några ord om det evinnerliga regnandet den senaste tiden, de uteblivna hjortronen och taxichauffören slog på musik.
Väl framkommen till Norra Europas Modernaste Sjukhus tackade jag mig själv att jag tagit med kryckorna. De hjälpte mig nu fram i de oändliga korridorerna - de där som man snabbt skyndar fram igenom de dagar man tillbringar där i tjänsten. "Få se, var är nu röntgen? Och är akutröntgen på samma ställe som vanliga röntgen?" Jaha, därborta, trapphus E, plan 4. Tag en kölapp sitt ner och vänta för att anmäla dig. Jaha, akutröntgen. Ja, följ då de röda prickarna i golvet till allra längst bort i korridoren och vänta där.
Väntan, väntan, väntan. Och så lotsades jag in till röntgen. Upp på britsen, av med bandaget och tusen bilder eller så på min skadade fot. På med bandaget igen och ut i väntrummet. Väntan, väntan, väntan.
-Nu har läkaren tittat på bilderna och det såg bra ut. Ingen skelettskada. Så nu får du åka hem.
"Jaha, och hur ska det gå till då?" Jaha, kan jag få SJUKTAXI hem också?! Så bra då. Och var finns den då? Jaha, ni beställer en. Vänta i taxiväntrummet kl 15. Och var ligger det då? Jaha, jaså ja det var ju enkelt. Där har jag nog passerat ungefär etthundratusen gånger eller så med mina friska ben, men aldrig noterat att där fanns ett väntrum.
Mera väntan, väntan, väntan i taxiväntrummet tillsammans med ett helt gäng andra väntande taxiåkare. Där var tanter och gubbar de flest några år eller ganska många år äldre än jag. Rullatorerna och rullstolarna trängdes med kryck-käpparna. Taxiförarna kom in och ropade upp Holmgren, Johansson och Karlsson. Jaså, så mycket folk och ingen Holmgren. Det var ju konstigt. Ingen Johansson som ska till Tjottahejti? Nähä, jaså du heter Johansson och ska till Tärendö? Ja men då ska du nog åka med mig. Och här har vi en rullator som ska ut och åka taxi utan ägare. Vart ska den då? Ja, adressen står väl där, den ska dit där ägaren bor. Jahaja. Och nu har vi letat efter Holmgren i hela sjukhuset men han har försvunnit. Och tanten här ska till Boden? Ja då blir det den här bilen. Ni får klämma ihop er tre i baksätet, vem vill sitta i mitten? Nähä, det behövdes inte, Pettersson hade avbeställt. Nä, jag kör inte i Boden i vanliga fall, jag litar på GPSen.
Och i alla väntrum fanns TV och tidningar och TVn skvalade ut program på storbild så ingen kunde undgå vad som visades så jag fick se delar av Hem till gården och en dokusåpa om hur man tvingas till ett hårt sparprogram när man har 92000 dollar i skulder och en hjälpande hand klipper sönder alla kreditkorten, och så hann jag läsa hem och inredningsmagasin och inse hur fruktanskvärt tråkit mitt eget hem är, samt se lite av den glamorösa modevärlden i en annan gammal tidning där jag insåg att jag för längesedan passerat sista förbrukningsdag, och så blev jag lite uppdaterad på digitalfotgrafi i en tidning från 2009.
Vilken resa i verkligheten! Det tog exakt 4½ timme, kostade mig 408 kr (inkl en glass istället för lunch) och jag fick veta att mitt skelett trots sina 59½ år fortfarande är helt. Åtminstone i vänstra fotleden. Imorgon ska jag sjukskriva mig på egen hand. Första gången sedan vinterkräksjukan för två år sedan. Foten behöver mer vila, och sedan långsam återgång till normal verksamhet.
