Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

lördag 31 december 2011

Bakåt och framåt

Årets sista dygn har tagit sin början för några timmar sedan och jag sitter vid datorn min vana trogen.

Överallt summeras året som gick och kanske jag också ska göra det?

Barnet som så klokt tittade mig i ögonen från skötbordet, som älskade dagis, som så nyss sjöng Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer för första gången på en skolavslutning, ja hon slutade 9an för ett halvår sedan och studerar på spetsmatteprogrammet i gymnasiet i grannkommunen nu. Modern håller på att spricka av stolthet.
Maken som förr trakterade dragspelet särskilt på sommaren, styrde segelbåten i vindar som konkurrerade med abborrens hastighet eftersom hustrun helst seglade i stiltje, ja han har slutat segla, fingrarna hittar inte längre dragspelets knappar och minnet sviktar men de vackra ögonen och sångrösten finns kvar, liksom intresset för omvärlden, och nyårsafton firas som vanligt med vännerna.
Jag själv är ett år äldre. När jag ser mig i spegeln ser jag mer och mer av min mamma, min moster och min mormor i mina anletsdrag i takt med att åren går. Så ser jag på min dotter och tänker att "jaja, du kommer nog att se samma sak som jag om 45 år"
Arbetet som alltid intressant, stimulerande, utmanande men också psykiskt krävande och ibland utmattande, aldrig tråkigt, alltid mer än vad tiden medger.
Fritiden, den är hundarnas för det mesta. Dessa varelser som ger en hel del arbete men så mycket kul tillbaka. Den ene blir alltmer speciell, den andre är som ett yrväder. Hundvärlden har öppnat sig mer och mer på olika sätt. Utställningar t ex, ett tag tänkte jag att det vore kul att vara ringsekreterare, tänk vad mycket man skulle lära sig om olika hundraser då. Fast just nu har jag nog inte det tid som  skulle krävas. Fritiden är också bussresorna till och från jobbet, då kan man koppla av, slumra till, tänka, grubbla, planera, fundera. Många är de inlägg i bloggen som tänkts ut i bussens säte på väg hem från jobbet, inlägg som aldrig blev skrivna. Många är också planerna som aldrig blivit förverkligade.
Någon plan har blivit förverkligad i alla fall. Semesterresa i juli i mellansverige, en liten återblick i mina rötter i Dalarna, en nostalgitripp kanske man kan säga också. Planeringen för Husets utsida blev ju också genomförd. Ibland har man ju också tur - snickaren  från Bagdad visade sig vara en kompetent man att lita på. Husets utsida var i ett uruselt skick, nu är det fint och rejält åtgärdat.

Man ska visst också blicka framåt.

Nyårslöften? Är det verkligen någon idé att ge sådana? Jag brukar hålla dem i fem minuter ungefär. Men det är väl aldrig för sent att i alla fall försöka.: - blogga i normal tid, inte mitt i natten, sova mer dvs gå till sängs tidigare, baka bullar oftare, ha tydligare planering och mål för hundarna, röja upp här och där såväl inne som ute, såväl i hjärnan som i kroppen, följa tandhygienistens råd (annars kanske jag inte har några tänder kvar nästa nyårshelg????), planera vardagen bättre så det blir mindre stress....
Ja, äsch det finns så mycket som man borde lova. Bättre att inte avge några löften alls.

Gott slut på 2011 och gott nytt 2012 till er som hittat hit!

"Jag kommer förbi med en julhälsning", sa snickaren.


måndag 5 december 2011

2a advent

Tiden går fort nu. Och aldrig har jag väl varit med om en så varm och mörk december i den här änden av landet som i år. Plusgrader och inte en snöflinga. Det är som jularna jag är uppvuxen med i Stockholmstrakten, sällan snö i december åtminstone inte som jag kommer ihåg dem.

På söndagseftermiddagen var jag på julkonsert i kyrkan. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, men man kan ju ändå gripas av stämningen. Det var precis vad som hände mig, ganska oväntat. Mitt bland alla mer eller mindrre kända julsånger  och -psalmer sjöngs även Koppången (Per Moreus & Py Bäckman), som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är en melodi och en text som verkligen kan väcka den mest stenhårda själ. Nu sjöng den manlige körledaren solo i början, kören stämde in, solot kom tillbaka - ja, det var verkligen så vackert så det skar in i själen. På youtube har jag bara hittat kvinnliga sångare, men med mansröst blev det en annan dimension.

Förra året i adventstid


tisdag 8 november 2011

Mindfulness

Nu  kan man lära sig grunderna i mindfullness på facebooksidan Åsa och Memea, med inriktning mot att så småningom tillämpa det man lärt sig i hundträningen. Jag gör mitt bästa för att följa den kursen, men lätt är det inte.
För det första ska man ju få ihop tiden. Och det är inte det enklaste. Första veckans övningar var att träna på att fokusera på något utanför en själv. Det gjorde jag i mina hundpromenader men insåg att hundarna kräver uppmärksamhet och då blir det svårt att träna på att rikta sin uppmärksamhet mot något annat. Men tränat har jag gjort.
Vecka två var förra veckan men jag som alltid är lite sen i starten med saker och ting ska nu börja på vecka två. Nu ska uppmärksamheten riktas inåt, att träna på det. Det kanske blir lättare att göra i andra sammanhang än utomhus med hundarna, t ex när man pausar en stund här vid datorn. Säkert skulle det funka att rikta uppmärksamheten utåt även här förstås.
Och i nästa steg som egentligen börjar denna vecka ska tränas på att inte värdera det man ser.
Samtidigt som man går framåt fortsätter man att träna på förra steget. Ja, vi får väl se hur långt jag kommer. Mer detaljer och instruktioner i de olika stegen kan ni hitta på facebooksidan Åsa och Memea.
Vad ska jag nu ha de här kunskaperna till? Ja, till hunderiet var ju tanken, men det spiller väl över på resten av livet också hoppas jag.
Imorgon har jag nästan sovmorgon. Jag behöver inte åka hemifrån kl 6.30 som jag ofta gör utan kan faktiskt åka 7.15 eller så istället. Det innebär ju att man får sova lite längre, och då gör det inte lika mycket att man är en nattuggla som vanligen är i det närmaste död när väckarklockan ringer på morgonen. Så jag börjar om med mitt nya liv för hundrafemtielfte gången ikväll - alltså att stänga av datorn före kl 23.30 (hur många gånger har man inte predikat detta med begränsad datortid på jobbet?!, att leva som man lär är inte lätt!), att ligga i sängen senast kl 23.30. Nu har jag 15 min på mig.

måndag 7 november 2011

Livet och döden

Allhelgonahelgen är slut. En tid för eftertanke. Jag tänker på de döda i min närmaste släkt
- mamma död 1990, 67 år
- pappa död 2009, 85 år
- min systerson Mikael död 2010, 31 år
och alla andra som lämnat livet för unga och alltid alldeles för tidigt. Man är aldrig beredd.


Jag tänker också på de allra äldsta i min släkt som fortfarande lever
-moster Inga 85 år i år
-faster Mia också 85 år i år
-farbror John som fyller 95 år om ett par dagar.
Det blir allt viktigare att komma ihåg dem, att ringa dem, att hälsa på dem.

Och så ser jag mig runt i min egen familj:
-Tonåringen i starten av gymnasiet med all den energi, nyfikenhet och tron på sig själv som allvetande som präglar tonåren.
- Min man som inte är frisk men alltid sagt att han ser sig som odödlig.
- Jag själv, surtanten som tänker för mycket, försöker få ihop tillvaron och alltemellanåt försjunker i dagdrömmerier. Nu hittade jag nyss den i mitt tycke mycket vackra sången Koppången på youtube. Passar i allhelgonahelgen, passar i jultid, passar när man tänker.

tisdag 13 september 2011

Studiebesök i verkligheten, eller man ska vara frisk om man ska orka vara sjuk.

Nu har tanten själv fått pröva på sjukvårdens plus- och minussidor under en dag. Den stukade fjällfoten behövde efter två dagars vila men utan tillfrisknande en mer professionell bedömning än den jag själv kunde bidra med. Även om jag var tämligen säker på att det var ligamentskador och inget annat. Men man vet ju aldrig, och ortopedi är liksom inte min sida av sjukvårdsvardagen. Jag ägnar mina dagar mer åt vad som gömmer sig i hjärnans skrymslen och vrår.

Många tankar hann passera under dagens vedermödor. Till att börja med - hur kommer man i kontakt med sin vårdcentral, när man nu råkar befinna sig på utsidan av den offentliga sjukvårdskolossen och inte på insidan. Ja, det var ju rätt enkelt, telefonkatalogen funkar fortfarande. Men hallå --- varför har inte VC samma telefonnummer som det alltid varit till landstinget i vår lilla ort? Jo, det moderna CALL ME-systemet är infört. Det tog i o f s  längre tid för mig att knappa in alla uppgifter än det tog att invänta den uppringande signalen. Det är bra betyg åt min vårdcentral en måndag förmiddag.

Och hur tar man sig till VC när man inte törs sätta sig bakom ratten på bilen för det går inte att trycka ner kopplingen med den skadade foten, ens make inte längre kör bil, alla andra jobbar, det känns på tok för långt och farligt att hoppa fram på kryckor till busshållplatsen ett par kvarter bort? Jo, enkelt!! Man får sjuktaxi! En timme efter mitt första samtal till VC satt jag i taxin på den korta vägen dit. Sedan blev det väntan, väntan och väntan. Men så gick det i ett huj och plötsligt hade en yngre kollega bestämt att här skulle röntgas och uteslutas fraktur. Remiss till akutröntgen på Norra Europas Modernaste Sjukhus även kallat Det Papperslösa Sjukhuset 2 mil bort från VC. "Och hur tänkte ni att jag skulle ta mig dit???" SJUKTAXI, förstås.

En nästan ordlös 20-minutersresa tog sin början. I baksätet ett par lite äldre än jag själv. Hon talade med sydsvensk dialektal brytning, men det framgick att hon var bosatt häruppe. Några ord om det evinnerliga regnandet den senaste tiden, de uteblivna hjortronen och taxichauffören slog på musik.

Väl framkommen till Norra Europas Modernaste Sjukhus tackade jag mig själv att jag tagit med kryckorna. De hjälpte mig nu fram i de oändliga korridorerna - de där som man snabbt skyndar fram igenom de dagar man tillbringar där i tjänsten. "Få se, var är nu röntgen? Och är akutröntgen på samma ställe som vanliga röntgen?" Jaha, därborta, trapphus E, plan 4. Tag en kölapp sitt ner och vänta för att anmäla dig. Jaha, akutröntgen. Ja, följ då de röda prickarna i golvet till allra längst bort i korridoren och vänta där.
Väntan, väntan, väntan. Och så lotsades jag in till röntgen. Upp på britsen, av med bandaget och tusen bilder eller så på min skadade fot. På med bandaget igen och ut i väntrummet. Väntan, väntan, väntan.
-Nu har läkaren tittat på bilderna och det såg bra ut. Ingen skelettskada. Så nu får du åka hem.
"Jaha, och hur ska det gå till då?" Jaha, kan jag få SJUKTAXI hem också?! Så bra då. Och var finns den då? Jaha, ni beställer en. Vänta i taxiväntrummet kl 15. Och var ligger det då? Jaha, jaså ja det var ju enkelt. Där har jag nog passerat ungefär etthundratusen gånger eller så med mina friska ben, men aldrig noterat att där fanns ett väntrum.

Mera väntan, väntan, väntan i taxiväntrummet tillsammans med ett helt gäng andra väntande taxiåkare. Där var tanter och gubbar de flest några år eller ganska många år äldre än jag. Rullatorerna och rullstolarna trängdes med kryck-käpparna. Taxiförarna kom in och ropade upp Holmgren, Johansson och Karlsson. Jaså, så mycket folk och ingen Holmgren. Det var ju konstigt. Ingen Johansson som ska till Tjottahejti? Nähä, jaså du heter Johansson och ska till Tärendö? Ja men då ska du nog åka med mig. Och här har vi en rullator som ska ut och åka taxi utan ägare. Vart ska den då? Ja, adressen står väl där, den ska dit där ägaren bor. Jahaja. Och nu har vi letat efter Holmgren i hela sjukhuset men han har försvunnit. Och tanten här ska till Boden? Ja då blir det den här bilen. Ni får klämma ihop er tre i baksätet, vem vill sitta i mitten? Nähä, det behövdes inte, Pettersson hade avbeställt. Nä, jag kör inte i Boden i vanliga fall, jag litar på GPSen.

Och i alla väntrum fanns TV och tidningar och TVn skvalade ut program på storbild så ingen kunde undgå vad som visades så jag fick se delar av Hem till gården och en dokusåpa om hur man tvingas till ett hårt sparprogram när man har 92000 dollar i skulder och en hjälpande hand klipper sönder alla kreditkorten, och så hann jag läsa hem och inredningsmagasin och inse hur fruktanskvärt tråkit mitt eget hem är, samt se lite av den glamorösa modevärlden i en annan gammal tidning där jag insåg att jag för längesedan passerat sista förbrukningsdag, och så blev jag lite uppdaterad på digitalfotgrafi i en tidning från 2009.

Vilken resa i verkligheten! Det tog exakt 4½ timme, kostade mig 408 kr (inkl en glass istället för lunch) och jag fick veta att mitt skelett trots sina 59½ år fortfarande är helt. Åtminstone i vänstra fotleden. Imorgon ska jag sjukskriva mig på egen hand. Första gången sedan vinterkräksjukan för två år sedan. Foten behöver mer vila, och sedan långsam återgång till normal verksamhet.

lördag 27 augusti 2011

Hus



Huset före.
Förr, när den nu tonåriga dottern var ett litet barnvagnsburet barn, promenerade jag mycket i vårt närområde med barnvagnen. Under nästan ett års promenerande i ur och skur ett par gånger om dagen, för att barnet och mamman skulle få frisk luft och underlätta för barnets sömn,  hinner man se en hel del. Då hade vi nyligen flyttat in i vår villa, byggd på 60-talet. Då hade jag fokus på fönster och entréer. Gardinuppsättningar, belysning - särskilt vid jultid, adventsstjärnor o sånt - , vilka dörrar folk hade, hur  trappräckena såg ut. Allt för att skaffa inspiration till det egna huset. Vårt hus saknade trappräcken vilket jag uppfattade som en risk när man har små barn. Så till första sommaren ritade jag ett efter en modell jag hittade vid ett hus i närheten. Det sitter fortfarande kvar på vår trapp.
Nu behöver jag inte skjuta barnvagn längre men promenera i närområdet gör jag fortfarande. Nu har vi ju två fyrbenta vänner som kräver utomhusvistelser i ur och skur, flera gånger om dagen, året runt. Särskilt när jag går med Nelsson blir det lätt så att han sköter sitt och jag funderar på mitt. Nu är det inte längre gardinuppsättningar och lampor jag kollar in. Nä nu har jag insett att hus sköter sig inte själva. Nu ser jag på taken. Är det tegel, betong eller plåt? 60-tal eller modernt? Är pannorna trasiga  eller hela? Så går blicken till vindskivorna. Är de hela och fina eller har de delvis blåst bort och färgen flagnat från träet? Vad har folk egentligen för färgkombinationer på sina hus? Vitt mexitegel och brunsvart träpanel som vi? Eller något helt annat? Är hängrännorna svarta, vita eller bruna? Har de bytt ut originaldörren mot något modernare, eller kanske målat originalet?  Så där håller jag på. Letar efter ovanliga och snygga kombinationer, kollar garagedörrar, källarfönster, knutmålningar, osv..

Så ser jag ett hus som egentligen sett tomt ut länge. Ingen som plogat fram till dörren på hela förra vintern. Men det har lyst i fönstren, någon prydnadslampa här och där. En julbelysning som lyste hela vintern, fram på våren och knappt syntes i sommarnatten. Ett tag var jag orolig att någon bodde där, utan kontakt med omvärlden, inga spår i snön, inga rörelser i fönstren. Brevlådan försvann. Rabatterna växte upp med ogräset orensat, gräsmatten blev allt längre men klipptes ibland. En vän berättade att husägaren nog sedan länge inte bodde hemma längre, men att huset sköttes av barnen och ägaren kom på besök ibland. För någon vecka sedan försvann plötsligt husets fönster, kvarvarande gardiner vajade för vinden, i entrén stod en massa skräp, dörren halvöppen. Nu är dörren förspikad. Fönstren är bara hål och huset väntar nog på att rivas. Ett hus som fram till i sommar varit till synes fullt fungerande. Ägaren har nog lämnat jordelivet och nu får huset göra detsamma. Det har stått ensamt inklämt mellan järnväg och infartsled mot sta´n, ett likadant hus stod bredvid tidigare men är sedan säkert 10 år tillbaka jämnat med marken och där är nu stor Coloramabutik.

Det är lite sorgligt med hus som inte ens förfaller och sedan bara försvinner. Ännu sorgligare när man ser att huset är bebott, men trädgården förfaller allt mer, huset blir i allt mer skriande behov av underhåll och man undrar hur den som bor där har det. Några sådana hus finns på vårt område.

Vårt eget hus har påbörjat en ansiktslyftning nu på sensommaren. Ett länge eftersatt underhåll håller nu så sakteliga på att åtgärdas. Tur det finns kunniga hantverkare när man själv inte direkt är någon byggare och heller inte har den tid som behövs. Efter allt funderande kommer husets exteriör inte att ändras så mycket, men den uppmärksamme kommer att se den nya panelen på gavlarna, att garaget bytt färg och fått ett nytt tak, att vindskivorna är hela och förnyade, att stuprör och hängrännor byts ut. Jag har lärt mig en massa nya termer också, förutom att jag börjat få en insikt i byggkonsten. Hittills känner jag mig nöjd med vår snickare från Bagdad.

måndag 22 augusti 2011

Inför skolstart.

Ja, det är inte jag som ska på skolbänken igen. Nää, den yngre generationen börjar gymnasiet. Dagar av funderande över vilka kläder som ska användas, hur man ska presentera sig, kommer det att finnas någon att bli kompis med, osv. Diskussionerna har varit oändliga. Och inte minns jag mycket av hur det var att börja gymnasiet, även om jag mycket väl kommer ihåg hur det var att gå där. I våras var det 40 år sedan jag tog studenten vid Västergårdgymnasiet i Södertälje. Vi gick från skolan till Torekällberget där släkten tog emot. Inte var det något ståhej på sta´n eller åkande på vagnar och en massa plakat. Nä, det var protesternas tid. Vietnamkriget pågick, man demonstrerade. Det var på den tiden när ett antal studenter vägrade bära studentmössa eftersom den representerade den "gamla" studenten. Jag tillhörde den gruppen. Vi var 7 stycken i min klass som inte hade studentmössa. Istället hade jag en stor hatt, som fortfarande ligger inklämd i något skåp. Studentklänningen inhandlade jag på HM, på den tiden Hennes, för 59 kr (eller så). Den hänger kvar den med, och jag kan ha den! Ja, inte för att kroppen på något sätt behållit sin form i 40 år, mer beroende på den tillåtande klänningsmodellen.
Nu ser Den Yngre Generationen på TV-program om Universum och the Big Bang-theory, fyra dimensioner och "bran", nå´t slags teori om universum. I morgon börjar hon spetsmattegymnasiet. Mamman är stolt.

lördag 20 augusti 2011

Behövs verkligen en blogg till i cyberspace?

En till blogg! Varför då då?
Allt i livet består inte av hundrelaterat och plötsligt uppstod ett behov av att skriva om något annat. Får se vad jag kommer fram till. Kanske blir det vara de här raderna och sedan återvänder jag till den trygga gamla Mattten-och-Nelsson-bloggen. Ja, den lever ju i o f sig kvar ändå.
Egentligen är det väl ett behov av att skriva av sig, att dela erfarenheter med andra men just nu är det stopp i hjärnkontoret. Man kan ju alltid fortsätta fila på designen och lära sig ett och annat om hur blogger fungerar. Lyckades ju ändå till sist lägga till Min blogglista, efter lite pysslande.
Återkommer - kanske.