Tiden går fort nu. Och aldrig har jag väl varit med om en så varm och mörk december i den här änden av landet som i år. Plusgrader och inte en snöflinga. Det är som jularna jag är uppvuxen med i Stockholmstrakten, sällan snö i december åtminstone inte som jag kommer ihåg dem.
På söndagseftermiddagen var jag på julkonsert i kyrkan. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, men man kan ju ändå gripas av stämningen. Det var precis vad som hände mig, ganska oväntat. Mitt bland alla mer eller mindrre kända julsånger och -psalmer sjöngs även Koppången (Per Moreus & Py Bäckman), som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är en melodi och en text som verkligen kan väcka den mest stenhårda själ. Nu sjöng den manlige körledaren solo i början, kören stämde in, solot kom tillbaka - ja, det var verkligen så vackert så det skar in i själen. På youtube har jag bara hittat kvinnliga sångare, men med mansröst blev det en annan dimension.
 |
| Förra året i adventstid |
1 kommentar:
Py Bäckman har skrivit många vackra texter som griper tag i en och som lämnar mycket till lyssnaren att tolka som man vill (me like). Träffade förresten henne som hastigast i somras då hussen hade en spelning med henne. Jättetrevlig var hon!
Skicka en kommentar