Med bilen som bostad, eller, se Sverige i snålblåst, småkallt(?) och snöglopp

I Norrköpings utkanter

Som vanligt har jag svårt att stoppa ordflödet när det väl rinner till, så ni erbjuds - också som vanligt - två varianter av detta inlägg.

1. Kortvarianten. Vi åkte husbil med två hundar tur och retur till Öland, såg en massa och träffade en massa folk.

2. Långvarianten (tag fram kaffe eller te, nåt gott att äta, kissa om det behövs, sen kan  ni börja läsa)
Tisdagen den 30 april styrde jag och min vän L kosan söderut för att lufta vingarna lite, träffa släkt, vänner och bekanta, eller kanske försöka fly några sorgliga minnen, eller var det för att möta våren? Vi missade (med flit kanske) i alla fall alla upptänkliga valborgsmässoeldar och eventuella fyrverkerier. De stackars fyrbenta tvingades följa med, väl förankrade i husbilens passagerarsätes säkerhetsbälten med egna säkerhetsselar. Nelsson lät mer eller mindre som en mistlur de första 60 milen, sen avtog hans röstuppvisningar allteftersom under loppet av några dagar. Den sista veckan var han i stort sett tyst under alla restimmar. Kairo sa inte flasklock under hela tiden, förutom när det fanns skäl att skälla som t ex när andra fyrbenta eller suspekta tvåbenta befann sig alltför nära bilen.

Med husbil har man bostaden  tillgänglig hela tiden var man än befinner sig. Lite compact living så att säga. Påminner lite om livet i en segelbåt, som jag också har viss erfarenhet av, fast betydligt mer bekvämt och med tillgång till det mesta som man har hemma. Eller det kanske man har i moderna segelbåtar med moderna ägare också, men inte i den Albin 78 som lystrade till namnet Pingvin, som jag färdades en del i när den ägdes av min man som också framförde den.

Husbil - jag kan inte låta bli att hela tiden i mitt huvud nynna på "man ska ha husvagn.." om ni minns den. Det gör jag, just de orden. Nu tror jag ju, utan egna upplevelser i ämnet husvagn, att det är en viss skillnad mellan husbil och husvagn. T ex att man under färd sitter i sin bostad i husbilen. Det gör man inte med husvagn. Om man inte är Långben och Kalle Anka och visar upp sig i julaftonsTV i Sverige åtminstone för den lite äldre generationen som inte är uppvuxna med smarta telefoner, datorer och hundratals TV-kanaler att välja mellan. Vi som kommer från den svart-vita tiden , för att tala ett språk som min salige makes äldre barn förstår. De är också lite till åren komna nu, börjar närma sig 40årsåldern, de som inte redan passerat den.

Man kan ju ha roligare, tyckte de nog.

Åter till husbilen. Den tog oss längs hela ostkusten från Norrbotten ner till Öland och hem igen. Ett jättetankutrymme gjorde att antal besök på bensinmackar minimerades. Kylskåp med frys, gasolspis, välfylld vattentank m m gjorde att vi knappt behövde gå utanför bilen för att handla. Fast ut var vi ju ett antal gånger, dagligen. Det såg om inte annat hundarna till även om de anpassade sig förvånansvärt bra till husbilslivet.

När man som jag är 50-talist kan det råka sig så att man tagit körkort i tidernas begynnelse, dvs i början på 70-talet. På den tiden ansågs man kunna framföra tung motorcykel om man klarade uppkörning och teoriprov för personbil, även om man ens aldrig hade sett en motorcykel på bild. Därför har jag ett AB-körkort. Det är utfärdat före 1996 och har aldrig varit återkallat. Då anses jag även kapabel att framföra personbil klass II, vägandes mer än 3,5 ton,  vilket innebär en personbil med plats för högst åtta passagerare utöver föraren och utrustad för att kunna bo i. Även kallad husbil. Således har jag nu debuterat som husbilsförare. Men lugn nu ni som hukar bakom era Volvobilar och terrängcyklar i förskräckelse och oro: jag hade en väldigt kompetent lärare som inte blev rädd vid mina manövrer, aldrig skrek eller hojtade uppmanande. Bara små konstateranden att du kunde hållit lite längre ut från diket (men det var på nästan inhägnat område före själva resan), och sedan tog han fram tidningen och studerade troligen sportsidorna. Vad vet jag, jag kollade vägen, backspeglarna och trafiken. Det blev sammanlagt 20 mil för min del bakom ratten, min kompetente lärare körde väl bortåt 300.

Sverige i början av maj 2019 var en upplevelse. Jag trodde vi skulle möta värmen och våren, jag uppmanades av L att packa shorts och baddräkt, lättare plagg och kanske en tjocktröja. Jag tog med lite mer än så och lämnade baddräkten hemma. Tur var det, för regnet stod visserligen inte som spön i backen annat än i Uppsala under några kvälls- och natt-timmar då det även snöade lite, men termometern visade mestadels  5-10 grader dagtid och strax över noll nattetid. Naturen hade dock inte förstått att det var kallt utan det var faktiskt en hel del träd i olika gröna nyanser och som blommade, mer ju längre söderut vi kom. Tussilagon blommade i dikesrenarna från Skellefteå ungefär tror jag, överblommad längre söderut, här i Boden finns de bara på vissa ställen.Vitsippsbackar från Sundsvall, gulsippsängar i Ekolsund, orkidéer på Öland där fältsippan också visade upp sig och blåsippan uti backarna stod (i Trollskogen). Slånbärsbuskar blommade i stora samlingar  i skogsbrynen i Uppland, Stockholmstrakten och hela vägen ner längs Ostkusten och på Öland. Det är verkligen vackert med dessa skyar av vita blommor i ögonhöjd. Men stickiga är de, slånbärsbuskarna.

Slånbärsblom. Blankaholm.

Gulsippor. Ekolsund

På tal om slånbär kom jag just ihåg den gången jag plockade en hel del slånbär i Uppsalaområdet. Man kunde liksom inte låta blir, de fanns  ju överallt och var stora och snabbplockade. Men ack så taggiga, buskarna alltså. Sen kom jag på den briljanta idéen som höll på att bli slutet för min hushållsassistent (ni vet en alltiallo-maskin från 70-talet eller tidigare som kan göra det mesta i ett kök utom att diska och dammsuga.).  Slånbär har en ganska stor och  hård kärna. Jag tänkte att istället för att kärna ur så kunde man använda även kärnorna i mald form, så jag tryckte ner alltihop i  hushållsassistentens  köttkvarn och satte igång hela härligheten. Behöver jag säga att det stockade igen tämligen  omedelbart, och köttkvarnen blev plötsligt helt omöjlig att plocka isär. Allt satt ihop som berg. Till slut tog jag i ren desperation fram hammaren  och drämde till på lämpligt ställe. Och se där  - problemet var löst. Och assistenten med köttkvarn fungerar ännu, 40  år senare!

Blåbärsris. Bredäng.

Nu har jag spårat ur från ämnet tror jag, husbilen som bostad eller Sverige i snålblåst och så vidare. Åter till ordningen.

Domkyrkan och Fyrisån, Uppsala

När man lever i en husbil och understundom färdas längs vägarna i den kan man inte göra som man vill. Det är t ex inte förbjudet att stanna och övernatta lite varsomhelst (allemansrätten  tror jag gäller) men det är väldigt praktiskt att stanna på en campingplats. Det gjorde vi. Där har man tillgång till elektricitet, kan fylla i vatten i vattentanken, det finns diskutrymmen och toaletter och duschar. Livet blir liksom lite enklare när man har allt det där. (Här skulle jag kunna ge er en exposé över campingplatser i Europa som de såg ut på det glada 80-talet i mitt dåvarande liv med fjälltält, trangiakök och BMW, ja det var visst en man med då också, hehe. Tre veckor i fjälltält genom Europa ger också en viss erfarenhet särskilt när det görs två somrar i rad. Men jag besparar er den berättelsen, det får kanske bli ett eget inlägg. Om ni skriver i kommentarerna att ni helt enkelt inte klarar er utan den berättelsen så k a n s k e den kommer, vem vet).

Sverige är ganska långt, så vi stannade för övernattning på ett antal ställen. Ja även för att träffa släktingar, vänner  och bekanta och se oss om lite. Tre campingplatser vill jag framhålla lite extra. Först Fyrishov i Uppsala, kanske inte för att den var särskilt outstanding i standard eller så, men det var lite speciellt att vara i Uppsala och bo så nära (bara några meter) Fyrisån.

Läget var också perfekt med hund som resesällskap. Ca 2 km in till centrala stan längs ån på promenadstigen Ändes Ån. Och där hundtillåtet fik inne i en galleria där vi mötte vänner för fika och prat en stund. Vi lyckades undvika det myckna regnandet som mest ägde rum nattetid. Nästa dag blev det en promenad ut mot det gigantiska kolonistugeområdet som visade sig vara närmaste granne till Fyrishov. Där möttes vi minsann av en jättelik valborgsmässoeld som precis tändes av ett fåtal "pangsjos". Det rådde nämligen eldningsförbud och bevatttninsförbud  i Uppsala före regnet.

Ekolsund

Mellan Uppsala och Stockholm blev det en avstickare för släktingar i Bålsta. Vägen dit gick via Ekolsund, en oerhört vacker plats med massor av vitsippor och gulsippor, kulturhistoria och fägelreservat. Tänk att jag bott i Uppsala i så många år men missat Ekolsund!

Stockholm har säkert många campingplatser men vi valde Bredäng av flera orsaker och det ångrar vi inte. Dottern bor i Bredäng och det var praktiskt att ha 1,5 km till henne. Vänner inne  i centrala Stockholm var också enkla att nå via tunnelbanan. Campingen låg 700 m från T-banan. Och utanför det strora campingområdet ligger Sätraskogens naturreservat - också en underbar plats med gamla träd, ängar, gles skog och ett stort antal stigar, några belysta, kors och tvärs genom området. Mälaren med badplats och fiket Lyran inom promenadavstånd och bäst av allt: stor välinhägnad hundrastgård precis  utanför campingen. Så praktiskt det också var att dottern och hennes kille var hundvakter när vi åkte T-bana in till stan för middag på restaurant med Ls vänner. En trevlig kväll.

Nelsson, Kairo. Belinda. Zally, Vira, Tore.

Trevligt var det också att träffa dottern och ännu mer upphaussat blev det för pudelgubbarna när Nelssons uppfödare med vidhängande pudelflock dök upp. Ett kärt återseende, fast jag tror att Nelsson var mer intresserad av de ljuvligt doftande fyrbenta damerna än av urmodern herself, så att säga.

Söderut från Stockholm och planen var en supercamping i Västervik. Där missade vi receptionens öppethållade med tio minuter och de hade totalt missat att på ett enkelt sätt upplysa besökare om var recptionen var och vilka tider de hade öppet. Lite googlande gav mig telefonnumret och en automatröst upplyste att receptionen stängde kl 18. Det går i och för sig att förstå eftersom det fortfarande är lågsäsong och det är säkert dyrt att bemanna på udda tider för ett fåtal gäster. Men tydlig, lättillgänglig och adekvat  information är inte svårt att ordna.

Blankaholm. Utsikt från parkerad husbil.

 Vi började bli trötta och  avgjorde att vi stannar på första bästa ställe som är öppet och så hamnade vi i Blankaholm ett par mil söder om Västervik. Vis av erfarenheten kollade jag deras hemsida innan vi svängde av mot kusten. "Anmäl dig i receptionen. Den är öppen jämt, om ingen är där - välj en plats, installera dig, skriv en lapp med namn och bilens reg nr och stoppa i lådan så kommer vi sen och kollar" . Perfekt!!! Ett underbart ställe med en pratsam ägare. Lugnt och tyst, kolsvart natt med stjärnhimmel, sjöfågel med ödsliga ljud i den svarta natten, Kan verkligen rekommenderas.  Även här fanns förresten ett naturreservat som granne.

Blankaholms camping

Morgonpromenad  på Blankaholms camping

Ölandsbron från fastlandssidan

Nästa dag nådde vi målet, mina vänner på Öland. 30 år sen sist jag var där. Bron fanns även då, men min kompis hade sålt sin lilla stuga och de hade byggt en ny, större. Så kul det är att träffa gamla vänner för mig, nya för L. Vi såg delar av norra Öland i kyligt och blåsigt väder, samtidigt som jag hade en viss oro för pudelherrn N , som plötsligt inte ville sätta ner ett av benen. Samt alla fästingar vi plockade från hundarna. Baksidan av att vistas i Östra Svealand med fyrbenta vänner några dagar. Nåväl, med lite handpåläggning, sårtvätt  (utan synliga sår) och nerkortade promenader  blev det bättre.successivt med tassen och nu är han som vanligt igen.

Det blåste rejält på Öland och brevlådelocken klapprade
i vinden  som dåligt fastsatta lösgommar.

På Öland finns ca 300 kvarnar i mer eller
mindre bra skick och för olika ändamål. 

I Trollskogen på norra Öland

Mer troligt en fältsippa enl min botanikervän på Öland

På vägen hem gick det undan lite mer, Tror vi fick hemlängtan helt plötsligt. Två  övernattningar mellan Öland och Norrbotten och 20 mil bakom ratten för mig så var vi plötsligt hemma igen. Ja det var ju lite längre än 20 mil, men det var vad jag bidrog med. Nu ska jag träna mer på stadskörning med husbil och hur man parerar trottoarkanter, trafikdelare och rondeller. Men de jättestora broarna som  vi passerat (Höga-kusten-bron och Ölandsbron) tror jag inte jag vill köra över med husbil.

På väg norrut.

Fotnot: Resan gick sträckan Boden-Skellefteå-Sundsvall-Uppsala-Bålsta-Stockholm/Bredäng-Södertälje-Västervik-Blankaholm-Öland. Sen tog vi samma väg hem igen med stopp för övernattning i Bredäng och Härnösand. Vi var ute 11 dygn.