50 nyanser

...av semester,  eller ja, nej, kanske inte. Ledigheten har i alla fall inneburit olika former av aktiviteter, allt från att rädda övriga akvarieinvånare från den massdöd bland rödmunstetrorna som inträffade en natt till att begrunda livet som spindel på toaletten i den lilla stuga jag o kusinen hyrde i Ludvika.

Lilla, lilla, lilla stugan är den bortre delen med blå dörr.

Det var huvudmålet för årets semesterresa, att resa runt i Dalarna med Ludvika som bas. På schemat fanns ett besök hos min 87-åriga faster i Gesunda, vilket kombinerades med att träffa en ännu äldre bekant till min kusin, den 94-åriga damen i Orsa.

Orsasjön skymtar.

Såna här lite äldre damer är härliga att träffa,var o en på sitt sätt. Men jag kan inte låta bli att fundera över min egen ålder och undra lite försiktigt över hur länge jag får hänga med, så många är borta i alldeles för unga år. Våra döda mammor var dock påtagligt närvarande när vi raggade runt i Ludvika i den svarta Toyotan och letade hus även denna sommar. Det började i centrala stan där vi lokaliserade det gula hyreshus som våra kära mammor tillbringade sin första del av barndomen  i. Min mamma åt murbruk från väggarna i trapphuset, min moster bands fast av mormor (som inte visste bättre) för att inte rymma.

Centralt i Ludvika finns denna gula byggnad.

Så småningom flyttade familjen till Magnetområdet,  till personalbostäderna ASEA 60. Det visade sig vara ett välhållet hus, åtminstone vad vi kunde konstatera från utsidan. Där bodde de tills de var vuxna och flyttade hemifrån. Mamma smygläste böcker nattetid med ficklampa under täcket. Ende sonen i familjen, min morbror, var den som fick gå i gymnasiet, flickorna fick realskola.

ASEA 60, på -30talet personalbostäder för
anställda på ASEA, stor industri i Ludvika.

När barnen var utflugna ansåg sig mormor o morfar ha råd med att bygga eget hus. Det uppfördes nån gång på 1940talet och då dög det inte att bygga villa med en våning. Nej, det rådde bostadsbrist och villabyggare fick vackert finna sig i att bygga för två familjer. Därför hade mormor och morfar hyresgäster på övervåningen. Jag minns det som ett stort hus, särskilt väl minns jag dörrarna till köket - de var skjutdörrar som sköts direkt in i väggen, dels dörröppningen mot hallen dels mot "matsalen"/vardagsrummet. Det var också en väldigt speciell balkong. Den låg strax över marknivå och kunde väl egentligen lika gärna varit en terrass, men hade istället en liten trapp med ett par trappsteg ner till marken. Räcket/balkongens inramning hade en öppningsbar del mot trappen. I trädgården på baksidan fanns ett bärbuskar och fruktträd, gräsmatta, nedfart till garaget som låg under huset på dess baksida.

Valhallavägen, på 50- och 60-talet var vi mycket där.
Nu syntes bristen på underhåll, förfallet syntes både på byggnaden och
i trädgården, den som förr var så prunkande och allt så välhållet.

Så småningom behövde mormor och morfar ha lite mindre att ta hand om och sålde villan och köpte istället en lägenhet i centrala stan igen, väldigt nära ursprungshuset där de bodde när barnen var små. Cirkeln var sluten. Där var jag också många gånger.

Eriksgatan, trevligare inomhus (åtminstone på 60- och 70-talet)
 och mot bakgården än vad fasaden skvallrar om. Ser i a f välhållet ut.

...av grönt. Det blir det när man reser runt och ser Dalarna från bilfönstret. Horisonten ligger blånande efter alla nyanser av grönt på ängar och skogklädda berg. Eller förresten räckte det med att titta ut genom fönstret i vår lilla stuga. Där låg gräsmattan praktgrön och välklippt upp mot huvudbyggnaden. Grönt var det också i alla möjliga nyanser speglade i det lätta regn som föll när jag och kusinens bror (och därmed också min kusin) och hans fru besökte Dan Anderssons Skattlösberg. Där kändes också närvaron av Helgdagskväll i timmerkojan, Minnet och andra av hans dikter. 50 nyanser av känslor kanske. Grangärde, Nyhammar, Ställberget. Skäret, Magnet, Blötberget, Väsman, Haggen. Gonäs. Orter och sjöar med namn som klingar min barndom och unga vuxenhet.

Skattlösberg

...av rött. Kusinen råkade ut för en eländig infektion i foten som gjorde att huden skiftade i alla nyanser av rött mot blått och lila. Den lyste ikapp med alla röda stugor som vi tågade förbi i den svarta automatlådeförsedda Toyotan med mig bakom ratten. Röd var däremot inte vårdcentralen i Mora, som hade en väl fungerande akutverksamhet för oss resenärer. En bra akutverksamhet för bilar hade också Toyota i Borlänge. De fick också ett besök av oss eftersom avgassystemet hotade att lämna övriga delen av bilen. Snabb tid, snabb bedömning och provisorisk lagning - kostade ingenting. Men vi hann med att se alla snygga nya Toyotor och nästan köpa en blå. Men så tänkte jag på den gamla röda trotjänarvolvon och hade inte hjärta att lämna den för en nyare bil.

Annorlunda väggdekorationer, liknande hade vi hemma
när jag var barn, åtminstone till jul och påsk.

De här pappersbonaderna fanns till salu i caféet vid Långsjön.

...av blått. Förutom blå Toyotor och alla blånande berg såg vi mycket vatten i alla möjliga blåa nyanser. Väsman låg där som ett innanhav med segelbåtar som kryssade i vinden medan vi åt lunch på Restaurang Piren med utsikt lång upp över sjön.  Lika blå var den lilla bit av sjön vi såg från andra hållet när vi tog turen Väsman runt och hamnade på en mysig liten hotell- och konferensanläggning i Sunnansjö. Siljan och Orsasjön var lika blåa de.

Väsman - Restaurang Piren. 

Morhagen fäbodhotell,Sunnansjö. Även här ser vi Väsman.

Blått var också den dominerande färgen i den lilla, lilla, lilla stugan vi bebodde. Dalablått närmare bestämt, både panelen på väggarna, porslinet i det något opraktiska skåpet ovanför den ännu mer opraktiska diskbänken och andra små detaljer. Kylskåpet var inte blått, men väldigt litet. TVn var blå när den visade program med blått i, i övrigt var den otymplig, liten, felplacerad och med för kort sladd. Å andra sidan såg vi inte särskilt mycket på den. Desto mer såg vi på våra mobiler, kusinens padda och på varandra eftersom vi hade väldigt mycket att prata om, minnas och skratta åt.

Sovrumsfönstret

Hemresan innehöll alla nyanser av alla färger samt alla nyanser av känslor, ja åtminstone min hemresa som gick med bil, tåg, buss, flyg, buss och buss. Bytet tåg-buss i Västerås blev en spännande historia där jag fick träna några av mina fobier och trots allt lyckades undvika paniken och hjärtinfarkten. Spänningen hängde mest på den minimala tid för byte som återstod sedan tåget hade stannat pga röd signal strax utanför stationsområdet och minuterna, de viktiga för ett byte i  någorlunda sansat tempo, snabbt krympte i antal. Med ryggsäck, handväska och inte alltför modern men ganska tung resväska på hjul maxade jag farten uppför trappen, genom gången, nerför rulltrappen och slog personligt rekord på 100 m resväskelopp fram till bussen. Den gick sedan E18 men vek av och tog genvägen över Erikssunds stuteri och Märsta till Arlanda. En vacker bit av Uppland som punkt efter Dalarna.

Från bussfönstret, sydvästra Uppland.

Upptakten till Dalaresan måste jag också orda lite om. Den ägde rum i min gamla hemstad med besök hos praktpudeln Vippe och supersöta labradåran Selma samt deras flöjtistmatte. En härlig eftermiddag som följdes av en dag med en gammal bekant från en fjällsemester för länge sen. Vi studerade Södertörn ur olika vinklar och mest kring Kagghamra och Sturehovs slott.

Selma och Vippson

I Kagghamra

Och nu börjar snart vardagen igen med arbete och tider att passa. Ännu kan jag dock njuta av ledighet och tillbringa nätterna med datorn och radion, dagarna med hundarna och trädgården och lite socialiserande med folk av olika sort.