Processande

Jag genomgår en process. Den kallas att åldras. Det gör man ju hela tiden förstås men det blir extra tydligt en gång om året, ännu mer tydligt vart tionde år. När man är i tonåren är det ju bara roligt att åldras - om man inte är dotter till mig förstås för den dottern har kommit på att MELLANSTADIET var en tid som skulle vara bra att alltid leva i, hur hon nu kunde komma till den egendomliga slutsatsen under första året i gymnasiet. Jag menar bara, att så har ju jag aldrig tänkt.  Inte ens i gymnasiet, då ville jag bara bli äldre.

Åter till min egen process. Det är de här jämna tiotalen som ställer till det. Ja, jag närmar mig snabbt ett nytt sådant. Och jag undrar hur det kommer att kännas efteråt. Alltså när den nya siffran står där. Jag har inte vant mig än. Jag var så klok när jag skulle fylla 40, för då tränade jag på det flera år innan. Det var väldigt praktiskt. När folk undrade (de som vågade) hur gammal man var, då sa jag bara "snart 40" och det började jag med när jag var 37. I flera år gick jag alltså omkring och var 40 år. I fyra år närmare bestämt, tills jag fyllde 41. Då gick det inte längre.

50 - det passerade jag bara. Inga större åthävor, inte så konstigt, lite festande med vänner o bekanta, resa med familjen till Kanarieöarna.

Men nu - snart 60. Vad gör man? Vad gör JAG? Ja rent praktiskt menar jag. Jag har inte annonserat i pressen. Jag har inte bjudit in någon. Jag undrar om jag bara ska hoppa över dagen, eller? Min man, som glömmer allt möjligt annat, har lagt just denna företeelse på minnet i alla fall och pratar allt som oftast om det. Så jag kan nog inte bara hoppa över. Nä, jag får ta mig i kragen och tänka ut nå´t.

Nu vet jag - jag börjar redan nu träna på att jag fyller snart 70! Med tanke på hur snabbt allting går nu för tiden så är det lika bra att börja direkt. Man kanske kan slå ihop firandet till och med. Tänk er, jag firar min 60- och 70-årsdag samtidigt! Då har man liksom redan klarat av det för några år framåt. Och skulle man trilla av pinn innan 70 så är det väl lika bra att man ändå fått uppleva själva festen.

Skål!

Blå timmen

Tror det var i den jag hamnade igår eftermiddag. Efter en tre gånger längre tid än beräknat för ett rutinartat läkarbesök som jag följde maken till kom jag hem på eftermiddagen och tog ut de två överglada hundarna. Det var då jag tror vi hamnade i den blå timmen. Fast jag märkte bara att det var frågan om några minuter. Vi gick en av de vanliga slingorna och stannade till av någon anledning. Jag vände blicken mot norr och lät den svepa över de snötäckta fälten och träsket, skoterspåren syntes bara svagt i det märkliga ljuset. På andra sidan träsket breder den gröna barrskogen ut sig på berget, och där längst upp går den över i en sammetsblå himmel. Det måste vara det här som kallas för den blå timmen. Eller de blå minuterna då, med mina mått mätt.  

Så vände jag blicken åt andra hållet, mot vägen. Det vita landskapet låg här i ett rosa skimmer. Himlen skiftade i rosa och blågrått. Mobilens kamera gör definitivt inte rättvisa åt den vackra himlen. Tänk att naturen kan vara så olika samtidigt bara man vänder blicken åt ena eller andra hållet. Och på kvällarna nu när kylan kommit igen och därmed några klarare kvällar ser vi stjärnhimlen och tonåringen (och mamman) fascineras  av stjärnor, norrsken och Jupiter som lyser så klart.