Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, lördagen den 30 mars

Ja så är det, sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Idag 30 mars, är det årsdagen av min mans död. Ett år som gått väldigt fort, med sorg och saknad, begravning, gravsättning, arvsskifte men också nya, roliga erfarenheter, nya vyer, nya bekantskaper, föreningsarbete med glädje och kamratskap men även ilska och frustration.

Åke 1946 - 2018

Sorgen, ett år sedan min man dog.
Min man Åke - så här beskrev jag honom i minnessidorna på begravningsbyråns webbplats:

Åke - passar dragspel i båt?

Åke - stockholmare som tvingades bli Eskilstunabo en tid under tonåren men återvände till Stockholm, såsmåningom frivillig bodensare.

Åke - två äktenskap och fyra barn. Omtänksam, social, glad, visslande. Hemmapappa när det var ovanligt. Fiskpinnar, pizza, pytt-i-panna från frysdisken - är det pappa som lagat mat idag?

Åke - andningsassistent i intensivvården och läkarutbildning i Stockholm, från patologi på Huddinge via lungläkare till reumatolog i Boden. Luncherna  i matsalen med kollegor lika viktiga som jobbet och fikat.

Åke - musikälskare allt från Hasse&Tage til Bach, Beethoven, Mozart och de andra stora klassikerna, körsångare från tonåren, självlärd på dragspel, piano och gitarr. Körövningar, körkonserter, körfester och körresor.

Åke - seglingsälskare med skepparexamen. Neptunkryssare till Albin 78, Stockholms skärgård och Luleå långgrunda dito. Bryggseglingar, ligga på kryss, ligga på svaj, grundstötningar, avmastningar i halvstorm. Likskär, Junkön, Kluntarna. Och alla möjliga hamnar och fjärdar i Stockholms skärgård.

Åke - du är nu på din sista seglats in i evigheten. Hoppas du får både kryssa, länsa för vinden och ligga på svaj för ankar i nån mysig hamn!

Det där sammanfattar  mycket som var min man. Jag är glad att jag skrev det då, för med tiden bleknar minnet litegrann, saker flyter ihop mer och mer tycker jag, ju äldre jag blir. En sak som jag inte skrev då var om hans humor. Min man hade ständigt en dålig historia på lut. Och han var också en person som samlade på diverse saker, eller hade svårt för att kasta bort något kanske. Det har lett till att jag ägnat en hel del tid till att rensa bort allt möjligt. "Jag är mannen som har allt - överallt", som han sa själv. 

Idag (eller egentligen igår lördag 30 mars, klockan har passerat midnatt som vanligt när jag fastnar vid datorn) har jag varit till hans grav och tänt ett ljus och lagt dit rosor. De fick en liten snöhög som vas och stöd. Ännu är det väldigt mycket snö här, men det har också tinat bort oerhört mycket de senaste dagarna då det varit plusgrader dygnet runt och blåst en hel del. Jag såg ett gäng grabbar i nedre tonåren ute på cykel nu ikväll. Det är väl ett vårtecken så gott som något! Inga hjälmar, inga lysen, inga reflexer och bara mörka kläder. Surtanten mumlade nån sur kommentar om dagens ungdomar och deras päron till föräldrar. Och hundarna höll med. Andra vårtecken som nästan är en förutsättning för cykling här är att gatorna nu har isrivits (fyra vändor med jättetraktorn till Nelssons och Kairos förskräckelse) och snöplogvallarna på de lite större vägarna är skurna på längden. 

Trots rubrikens dystra besked ser ni kanske ändå en viss ljusglimt här i texten. Man kan inte sörja hela tiden, det måste  finnas plats för annat också. Det  är jag övertygad o  att det skulle gjort för min man om våra roller varit utbytta. Jag tänker mycket på honom, fäller en tår då och då, men  mitt nuvarande liv lever jag fullt ut.

Sommaren 2010.
 Överst Nelsson, hans kullsyster Monya  och deras mamma Malva.
Mellan: Lilla Kairo ca 3 månader, Monya, Nelsson.
Nederst: Monya, Kairo och så Nelsson i sladdposition o full fart..