Borttappat

Ikväll har jag genomgått en pärs. Den var inte mer än två timmar lång men ack så fruktansvärd! Tänk att en försvunnen plånbok kan skapa så mycken oro. Pessimist som jag är hade jag hunnit måla upp ett hemskt scenario om livet utan plånbok. Plånboken innehåller hela mitt liv fick jag klart för mig när den var försvunnen.

Visakortet - hela lönen, möjligheterna att betala räkningar, handla vad jag vill t ex en större beställning från Gudrun Sjödén som jag gjorde natten mot söndag när jag väntade på att 17-åringen skulle komma hem med en sen nattbuss. Och då talar vi om hemkomst kl 3.30, det hanns med att beställa mycket kläder.

Coop visakortet - familjens matkonto, bilens drivmedel, däcken som ska bytas ut imorgon till vinterdäck, hundarnas mat. Så´n tur att vi har en frys med infrysta rester och faktiskt även en del ännu ej tillagat, ett tag kan man ju leva på det när nu alla pengar plötsligt inte är åtkomliga. Och bilen går ju att köra med de nya sommardäcken, även om det nu börjar bli risk för halka, åtminstone tills bensinen är slut och senast gången jag startade motorn talade bilens färddator om för mig att det är "550 km till tom tank".

Körkortet - säkert blir man stoppad av polisen, fråntagen möjligheten att köra bil just när körkortet är borta på obestämd tid och på obestämd plats. Jag är ju totalberoende av bilen. Och utan körkort - hur ska jag kunna hämta ut pengar när inte Visa-kortet heller finns och jag inte har något leg?? Ja, i o f s har ju ett rätt så nytt pass som slank förbi mina ögon häromdagen när jag letade något annat.

Kontanterna - såklart hade jag just fyllt upp plånboken med en massa kontanter för det är bra att ha om Visa-kortet inte är tillgängligt av någon anledning. Kan man låna av någon? Vem? 17-åringen? Makens äldste son? Bästa vännen? Maken själv har noll koll på pengar numera.

Frimärken - för brev inom Sverige, om nu datorn och all annan elektronisk kommunikation pajar ihop så är min plan att skriva brev, gamla hederliga på papper, och då krävs frimärken. Och min dator är inte av senaste modell, Telias bredband har krånglat senaste dagarna så det är bra att vara förberedd med frimärken. Om man nu bara kan hålla reda på plånboken!

Koden - till tjänstemobilen, om jag nu av någon anledning skulle slå av den så kan jag åtminstone få igång den igen när jag har tillgång till koden. Andra koder har jag (klok som jag ändå är) INTE i plånboken.

Scandickortet - talar om att jag minsann är medlem på 2nd floor och har en massa stamgästrättigheter. Det ska ju hjälpa mig till hyfsat boende när jag inte är hemma. Och så är kortet borta - hur går det ihop?

Lånekortet på biblioteket - det räcker med att mina låneböcker om Kanarieöarna blev stulna tillsammans med en ryggsäck på Teneriffa 1996, och när jag anmälde det till biblioteket fanns det ingen sån ruta i deras blankett utan det verkade mer som om jag var tjuven och den som olovligt behållit böckerna.

Rabattkortet för biltvätt på Statoil - tänk om jag missar den 6e tvätten som blir gratis när kortet är stämplat 5 gånger? Bara för att plånboken och hela innehållet är spårlöst borta? Det är orättvist mot bilen om inte annat, den har ju inte gjort något annat än blivit fruktansvärt smutsig.

DN-kortet 2012 -  äh, det vet jag inte vad jag ska ha till egentligen. Dessutom är ju 2012 snart slut. Ingen förlust alltså egentligen.

Donationskortet - där jag skrivit under att alla mina organ kan användas för transplantation utifall att jag inte längre behöver dem själv. Vilken pärs för mina nära och kära om de måste fatta ett sådan beslut bara för att donationskortet ligger i en plånbok som är spårlöst försvunnen.

Plånboken (eller som de flesta här uppe säger: börsen) sågs senast i vårt eget kök igår när jag packade upp matvarorna efter en snabbtur till ICA. Den brukar ligga i min jobbväska när jag är på jobbet, eller i min handväska när jag är hemma, eller i en ficka i jackan, eller i ryggsäcken om jag är på hundutställning, eller i kappan, eller i bilen, eller ... eller...

Den låg inte hemma. Den låg inte i jobbväskan. Den låg inte på något av de vanliga ställena. Den var inte kvarglömd på mitt arbetsrum på Norra Europas Modernaste Sjukhus som en kvällstjänstgörande arbetskamrat så vänligt kollade när jag ringde och frågade. Maken hade ingen aning om hur plånboken ens såg ut. I vild förtvivlan grep jag sista halmstråt och ringde tonåringen, när jag kände att min undergång var nära. Hon behöll lugnet, "ta det lugnt mamma, jag kommer snart hem och hjälper dig leta". Så gjorde hon och hittade den i min egen byrålåda. Med allt innehåll intakt. Och det är INTE jag som lagt den där.

Så skönt det är att nu kunna: handla vad man vill tills pengarna är slut och kontot tömt och familjen behöver inte gå ut och tigga bland vänner och bekanta, jag kan starta tjänstemobilen om jag råkar slå av den, jag kan skicka brev med snigelposten, jag kan tvätta bilen gratis (nå´n gång), bo på hotell med förmåner, köra bil lagligt med körkortet tillgängligt, sjukvården kan med gott samvete befria mig från alla mina organ om jag råkar trilla av pinn.

Ledig fredag - igen.

Egentligen föredrar jag lediga måndagar har jag upptäckt, fredag är liksom fredag ändå, utan att man är ledig. Och torsdag em på jobbet blir gärna lite stressig eftersom jag ändå känner ett visst tryck att förbereda arbetet så mycket som möjligt så min ersättare på fredagen bara behöver göra det mest nödvändiga. Så blir det inte när det är måndag som är ledig dag. Då är arbetsveckan avslutad på fredagen och när söndagen kommer har jag fortfarande en dag till ledigt. En annan känsla. Fast  ledig måndag är förknippad med att ingen annan gör mitt arbete - det väntar på mig på tisdagen när jag kommer.
 Och så har jag tillfälligt bytt arbetsplats, därav ledig-dag-byte. Nu tillbringar jag alla mina arbetsdagar på "Norra Europas Modernaste Sjukhus" som det så vackert hette när det invigdes för 13 år sedan.. Kortare resväg, men dagarna ändå lika långa, i viss mån andra arbetsuppgifter, men en känd arbetsplats där jag varit mycket förr.

Ledig fredag innebar idag  att lotsa maken genom diverse vårdkontakter. Sedan lotsade jag hundarna och mig själv upp till Gruvberget för lite skogsövningar. Tänkte lägga spår åt dem och det gjorde jag också. Tog en promenad i obanad terräng,  som det så vackert heter, för att jag hört att det är bra för att bygga muskler på ett naturligt sätt. Undrar vem som byggde mest - de eller jag. Färden gick över stock och sten, mest sten kändes det som. Och vis av erfarenheten från förra hösten tänkte jag att det är bäst att ta det lite lugnt, jag vill inte råka ut för fler vrickade fotleder. Så när det bar iväg neråt och var stenigt och slipprigt i mossan bestämde jag mig för att vända, innan någon olycka inträffade. Nåväl allt gick bra och de fyrbenta vilar nu nöjda.

Funderar på hur jag ska lotsa kroppen mot en bättre tillvaro. Tröstar mig med att dagliga hundpromenader, mer eller mindre långa och många, ändå är bättre än ingenting. Och så tar jag trapporna på jobbet. Egentligen borde jag ju utnyttja mina förmåner som anställd att få träningskort på t ex badhuset. Det hade jag ett år. Simmade någorlunda regelbundet, men så kom en hund in i mitt liv och så kom en till och all tid liksom försvann.




Höst i blomlådorna.

Nu ska jag laga middag. Inget nyttigt.