Dan före dopparedan

Fast vi har slutat doppa i grytan. Eller rättare sagt JAG har slutat eftersom jag inte fick med mig någon i min familj. Den här julen kommer att bli väldigt sparsmakad beträffande julmaten. Maken noterar inte så mycket längre vad som tillagas, äter med god aptit det mesta och har fem minuter senare glömt det, och 17-åringen ratar allt förutom köttbullar och prinskorv. Och själv gillar jag mest skinkan och sillen. Så det är väl ungefär det det blir. Och lite till kanske. Om vi nu äter hemma. Om jag hinner hem, ska jobba på julaftons förmiddag.

Kylan har tagit oss i ett järngrepp, nu när det envisa snöandet äntligen gjort ett uppehåll efter en veckas idogt fallande. Och därmed en veckas idogt skottande för husfrun. Pudlingarna har förundrat tittat på, i den mån de tillåtits vara med. Vi har nu 30 grader kallt och snö så det räcker för hela vintern. Julgranen, som jag och 17-åringen impulsköpte för två veckor sedan och med gemensamma kraften monterade på biltaket och sedan även lyckades lösgöra från detsamma, står nu insnöad invid trappen, knappt synlig. Det kommer att krävas en arbetsinsats av en villig skottare som inte räds -30 grader för att få fram den.  Och ve och fasa - kom just på att den kanske måste kapas också. Av mig. Med en såg. "Akta dig för sågen, Alfons" läste jag för 17-åringen medan hon fortfarande var en 3-åring och varken hon eller jag behövde ägna oss åt att såga julgran på dan före dopparedan. Det gjordes av maken/pappan, på den tiden rask och kry och sågade till julgranen utan problem.



Orkidéen som blommar om.

 

Snö hade vi även förra vintern när den här husfrun fyllde ett stort antal jämna år. Då levererades av medkännande vänner och bekanta, arbetskamrater och släktingar och annat löst folk bl a en del blommor som tröst till den åldrande damen. På ålderns höst har man rätt att inte fungera fullt ut, därför får mina krukväxter bara vatten när de verkigen ber om det. Kanske är det därför som en av orkidéerna har blommat om i höst. För man kan inte påstå att den har fått någon vidare skötsel att tala om.

 

Gryningsljuset.

  Blommar gör det inte i rabatterna längre. Åtminstone inte så att det syns. Vad som pågår under det meter(?)tjocka snötäcket är det ingen som vet. Nä nu har vintern brett ut sig i trädgården och det är rätt skönt för nu ser alla trädgårdar likadana ut. Vita. Inget ogräs syns. De vackert gula maskrosorna som brukar lysa upp vår gräsmatta men inte grannens lyser med sin frånvaro, de har inte orkat upp genom en meter snö. Inte ens de som växer där fjärrvärmen går genom marken och värmer upp allt i sin väg. Kvar finns bara de överblommade rabarberstjälkarna från i somras, de sticker upp ur snön som baksidans väktare.





Och på framsidan tävlar äppelträden med varandra om vilket av dem som först ska ta kål på bilen med de numera stenhårda äpplena som sitter kvar på grenarna och slår i biltaket varenda gång jag kör in från och ut på gatan. Äppelträden har också ingått en gemensam pakt för att förhindra att ett större snöberg byggs upp mellan dem. Nä nu får man vackert köra snön in på tomten, via uteplatsen, förbi trappen och ut på gräsmattan där snön nu växer till ett gigantiskt berg som snart har passerat hammockens obefintliga takhöjd.



Cyklarna tinar nog inte fram förrän till våren,
sparkarna kanske går lite lättare att få fram.
Och därbortanför trappen står julgranen och väntar.



Så här oförberedd inför en julhelg har jag nog aldrig varit. Ja, om man inte räknar tiden som barn och lat tonåring då förstås. Den här julen blir inte som andra. Färdigköpta skinkan ska jag griljera imorgon och kanske göra hemgjorda köttbullar. Eftersom jag gillar det själv. Resten har jag köpt färdigt. Och så var det det där med såga julgran då. Och kanske byta gardiner, fast då måste man ju tvätta fönstren också. Det hinner jag absolut inte med imorgon. Förresten så har jag gjort en liten julgrupp med hyacinter idag, så lite julkänsla får man ju ändå. Och vi lyckades tända tre ljus förra helgen, eller om det var någon kväll här i veckan.



Solnedgång över grannens hus.

Kanske jag ska slå in julklapparna nu då. Innan alla vaknar igen. Termometern visar -30,3. Blir en kall natt, ute i a f.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

Badbekymmer

Nu har jag snart varit ensam hemma med hundarna i 4 dygn. Har faktiskt hunnit göra en del av det jag tänkte. Men nu har jag fastnat i det förb-e badkaret. Nej, inte kroppsligen, bara andligt. Hundarna har ju blivit badade = duschade båda två, torkade och klippta efter konstens alla regler. Sedan har de varit ute i regnet och blivit smutsiga igen. Sådant är det, livet med två pudlar.

Och som belöning för alla vedermödor med hundarna tänkte jag ta ett bad i vårt fina bubbelbadkar. Men först måste karet rengöras. Det tjänstgör mestadels som duschbadkar och hundbad. Och då är det MYCKET viktigt att man efter användning tömmer ur bubbelsystemet så inget vatten blir stående (osynligt). Det är inte alltid detta blir gjort - konstigt va? Men nu när jag vill bada i ett rent badkar så har jag ägnat HUR MÅNGA TIMMAR SOM HELST åt att få bort all geggamoja ur badkarets inre. För när jag ligger där med jetstrålarna vill jag också ha bubblorna. Men jag vill inte ha allsköns äckelpäckel med bubblorna i mitt badvatten.

Hundarna har gett upp för länge sedan och knoppat in här och där, nu öppnade jag dörren till sovrummet och Nelsson tog genast plats i min säng och Kairo på golvet under. I köket har jag bordet täckt av diverse papper som ska sorteras. Och i vardagsrummet har hundarna under eftermiddagen använt den rena tvätten som liggplats, tänkte sortera in den i morgon, om den nu inte har blivit smutsig igen. Diskmaskinen väntar på att startas. Och kanske man skulle ta en nattmacka. I badkaret. Nä, det blir för blött. Där ska man ju ha champagne - det har jag ingen. Inte ens Pommac. Fruktsoda kanske. Det är skönt att vara ensam hemma. Man kan göra som man vill. Söndag kväll kommer 17-åringen hem från London, säkert sprängfylld av upplevelser, som hon i bästa fall vill delge sin mamma. Dagen efter kommer maken hem från korttids. Vi har det ordnat så numera. En vecka där för honom med ungefär en månads intervall. Hans minne är nu mycket dåligt, och han behöver en del hjälp även med annat.

Bubbelsystemet har snart genomgått sin reningsprocedur klart, det är betydligt bättre men inte helt rent. Jag står inte ut längre med procedurandet, så det blir väl lite äckelpäckel i badvattnet i alla fall om jag vill ha några bubblor.

För övrigt hoppas jag på solsken i morgon (dvs idag söndag) så vi kan ta oss ut i skogen så hundarna kan bli normalsmutsiga igen. Nu luktar de ju schampo! Och så har jag några lövhögar i trädgården som borde förpassas ner i sopsäckar innan vintern kommer tillbaka. Den var här först som kyla för någon vecka sedan, neråt minus 15 några dagar. Sedan ett rejält snöfall, plusgrader, ishalka, regn och nu åter barmark. När jag precis hade tagit mig i kragen och sandat infarten. Det har varit med livet som insats jag tagit mig till brevlådan och ut med hundarna några dagar. Till o med de fyrbenta har sett tveksamma ut när vi gått ut mot gatan. Men nu är isen borta och gräsmattorna gröna igen.

Bäst man tar sig ner i badet nu då. Det står klart nu. Inget skum den här gången. Minns förra gången när badskummet höll på att ta över hela badrummet innan jag var klar. Nää, den här gången kör jag med Rent Vatten, säger Nattugglan i Norr.

Borttappat

Ikväll har jag genomgått en pärs. Den var inte mer än två timmar lång men ack så fruktansvärd! Tänk att en försvunnen plånbok kan skapa så mycken oro. Pessimist som jag är hade jag hunnit måla upp ett hemskt scenario om livet utan plånbok. Plånboken innehåller hela mitt liv fick jag klart för mig när den var försvunnen.

Visakortet - hela lönen, möjligheterna att betala räkningar, handla vad jag vill t ex en större beställning från Gudrun Sjödén som jag gjorde natten mot söndag när jag väntade på att 17-åringen skulle komma hem med en sen nattbuss. Och då talar vi om hemkomst kl 3.30, det hanns med att beställa mycket kläder.

Coop visakortet - familjens matkonto, bilens drivmedel, däcken som ska bytas ut imorgon till vinterdäck, hundarnas mat. Så´n tur att vi har en frys med infrysta rester och faktiskt även en del ännu ej tillagat, ett tag kan man ju leva på det när nu alla pengar plötsligt inte är åtkomliga. Och bilen går ju att köra med de nya sommardäcken, även om det nu börjar bli risk för halka, åtminstone tills bensinen är slut och senast gången jag startade motorn talade bilens färddator om för mig att det är "550 km till tom tank".

Körkortet - säkert blir man stoppad av polisen, fråntagen möjligheten att köra bil just när körkortet är borta på obestämd tid och på obestämd plats. Jag är ju totalberoende av bilen. Och utan körkort - hur ska jag kunna hämta ut pengar när inte Visa-kortet heller finns och jag inte har något leg?? Ja, i o f s har ju ett rätt så nytt pass som slank förbi mina ögon häromdagen när jag letade något annat.

Kontanterna - såklart hade jag just fyllt upp plånboken med en massa kontanter för det är bra att ha om Visa-kortet inte är tillgängligt av någon anledning. Kan man låna av någon? Vem? 17-åringen? Makens äldste son? Bästa vännen? Maken själv har noll koll på pengar numera.

Frimärken - för brev inom Sverige, om nu datorn och all annan elektronisk kommunikation pajar ihop så är min plan att skriva brev, gamla hederliga på papper, och då krävs frimärken. Och min dator är inte av senaste modell, Telias bredband har krånglat senaste dagarna så det är bra att vara förberedd med frimärken. Om man nu bara kan hålla reda på plånboken!

Koden - till tjänstemobilen, om jag nu av någon anledning skulle slå av den så kan jag åtminstone få igång den igen när jag har tillgång till koden. Andra koder har jag (klok som jag ändå är) INTE i plånboken.

Scandickortet - talar om att jag minsann är medlem på 2nd floor och har en massa stamgästrättigheter. Det ska ju hjälpa mig till hyfsat boende när jag inte är hemma. Och så är kortet borta - hur går det ihop?

Lånekortet på biblioteket - det räcker med att mina låneböcker om Kanarieöarna blev stulna tillsammans med en ryggsäck på Teneriffa 1996, och när jag anmälde det till biblioteket fanns det ingen sån ruta i deras blankett utan det verkade mer som om jag var tjuven och den som olovligt behållit böckerna.

Rabattkortet för biltvätt på Statoil - tänk om jag missar den 6e tvätten som blir gratis när kortet är stämplat 5 gånger? Bara för att plånboken och hela innehållet är spårlöst borta? Det är orättvist mot bilen om inte annat, den har ju inte gjort något annat än blivit fruktansvärt smutsig.

DN-kortet 2012 -  äh, det vet jag inte vad jag ska ha till egentligen. Dessutom är ju 2012 snart slut. Ingen förlust alltså egentligen.

Donationskortet - där jag skrivit under att alla mina organ kan användas för transplantation utifall att jag inte längre behöver dem själv. Vilken pärs för mina nära och kära om de måste fatta ett sådan beslut bara för att donationskortet ligger i en plånbok som är spårlöst försvunnen.

Plånboken (eller som de flesta här uppe säger: börsen) sågs senast i vårt eget kök igår när jag packade upp matvarorna efter en snabbtur till ICA. Den brukar ligga i min jobbväska när jag är på jobbet, eller i min handväska när jag är hemma, eller i en ficka i jackan, eller i ryggsäcken om jag är på hundutställning, eller i kappan, eller i bilen, eller ... eller...

Den låg inte hemma. Den låg inte i jobbväskan. Den låg inte på något av de vanliga ställena. Den var inte kvarglömd på mitt arbetsrum på Norra Europas Modernaste Sjukhus som en kvällstjänstgörande arbetskamrat så vänligt kollade när jag ringde och frågade. Maken hade ingen aning om hur plånboken ens såg ut. I vild förtvivlan grep jag sista halmstråt och ringde tonåringen, när jag kände att min undergång var nära. Hon behöll lugnet, "ta det lugnt mamma, jag kommer snart hem och hjälper dig leta". Så gjorde hon och hittade den i min egen byrålåda. Med allt innehåll intakt. Och det är INTE jag som lagt den där.

Så skönt det är att nu kunna: handla vad man vill tills pengarna är slut och kontot tömt och familjen behöver inte gå ut och tigga bland vänner och bekanta, jag kan starta tjänstemobilen om jag råkar slå av den, jag kan skicka brev med snigelposten, jag kan tvätta bilen gratis (nå´n gång), bo på hotell med förmåner, köra bil lagligt med körkortet tillgängligt, sjukvården kan med gott samvete befria mig från alla mina organ om jag råkar trilla av pinn.

Ledig fredag - igen.

Egentligen föredrar jag lediga måndagar har jag upptäckt, fredag är liksom fredag ändå, utan att man är ledig. Och torsdag em på jobbet blir gärna lite stressig eftersom jag ändå känner ett visst tryck att förbereda arbetet så mycket som möjligt så min ersättare på fredagen bara behöver göra det mest nödvändiga. Så blir det inte när det är måndag som är ledig dag. Då är arbetsveckan avslutad på fredagen och när söndagen kommer har jag fortfarande en dag till ledigt. En annan känsla. Fast  ledig måndag är förknippad med att ingen annan gör mitt arbete - det väntar på mig på tisdagen när jag kommer.
 Och så har jag tillfälligt bytt arbetsplats, därav ledig-dag-byte. Nu tillbringar jag alla mina arbetsdagar på "Norra Europas Modernaste Sjukhus" som det så vackert hette när det invigdes för 13 år sedan.. Kortare resväg, men dagarna ändå lika långa, i viss mån andra arbetsuppgifter, men en känd arbetsplats där jag varit mycket förr.

Ledig fredag innebar idag  att lotsa maken genom diverse vårdkontakter. Sedan lotsade jag hundarna och mig själv upp till Gruvberget för lite skogsövningar. Tänkte lägga spår åt dem och det gjorde jag också. Tog en promenad i obanad terräng,  som det så vackert heter, för att jag hört att det är bra för att bygga muskler på ett naturligt sätt. Undrar vem som byggde mest - de eller jag. Färden gick över stock och sten, mest sten kändes det som. Och vis av erfarenheten från förra hösten tänkte jag att det är bäst att ta det lite lugnt, jag vill inte råka ut för fler vrickade fotleder. Så när det bar iväg neråt och var stenigt och slipprigt i mossan bestämde jag mig för att vända, innan någon olycka inträffade. Nåväl allt gick bra och de fyrbenta vilar nu nöjda.

Funderar på hur jag ska lotsa kroppen mot en bättre tillvaro. Tröstar mig med att dagliga hundpromenader, mer eller mindre långa och många, ändå är bättre än ingenting. Och så tar jag trapporna på jobbet. Egentligen borde jag ju utnyttja mina förmåner som anställd att få träningskort på t ex badhuset. Det hade jag ett år. Simmade någorlunda regelbundet, men så kom en hund in i mitt liv och så kom en till och all tid liksom försvann.




Höst i blomlådorna.

Nu ska jag laga middag. Inget nyttigt. 

Sjukdag

Idag är jag sjuk. Inte så JÄTTEsjuk, men tillräckligt för att inte  jobba och smitta ner arbetskamrater och patienter.
När man är sjuk kan man inte förväntas städa, rensa i källaren och bära sopor. Man kan heller inte gå ut med hundarna, som försmäktar på hunddagis, eller klippa gräsmattan som växer och frodas i höstrusket.
Nää, när man är sjuk ska man ta hand om sig själv, det säger alla. "Sköt nu om dig", "stanna hemma nu tills du blir frisk igen" (underförstått: skynda dig att komma tillbaka till jobbet så vi slipper göra ditt jobb också).
Så idag har jag ätit frukost länge, läst tidningen ordentligt, ringt några nödvändiga samtal, och inspekterat akvariet. Det sista skulle jag inte ha gjort. Jag insåg att fiskarna snart kommer att hoppa ur om de inte får ett renare ställe att bo på. Lite bättre (för ögat i a f) blev det när jag tagit bort alla alger från rutorna, plötsligt såg det rent ut men man vet ju vad som döljer sig i vattnet ändå.
När akvarierutorna fått sitt med algskrapan vände jag blicken mot matbordet bredvid. Det matbord som vi använder när det är helg, eller har besök. Just nu används det dock som förvaringsplats för diverse saker som inte har hittat hem riktigt efter renovering tidigare i år, och sådant som förflyttats upp från källaren. Det är en process det här med att göra sig av med saker och ting. De måste gås igenom.
I den röda lådan som blev kvar efter pappas död finns många intressanta kort att försjunka i. Där i lådan blev jag kvar en bra stund. Det hör nog till åldern. Man börjar tänka tillbaka - där fanns foton från min egen barndom men mestadels från mina föräldrars unga vuxenliv i 30- och 40-talets Dalarna och Södertälje. Bröllopsfoton med en massa folk, kunde lokalisera pappa, mamma, en farbror och en faster men resten, vilka är det? Brudparet? Inga namn på fotot, inte ens ett årtal. Så ett foto på min mamma och hennes syskon, alla i lågstadieåldern. Man ser dem som små figurer stå bredvid varandra, flickorna med varsitt parasoll, framför en stor sjö. Jag gissar att det är sjön Haggen utanför Ludvika där min mamma tillbringade några somrar.
Gamla vykort från mormor och morfar - före min tid. De reste land och rike runt med sin svarta Ford Zephyr utan säkerhetsbälten. Det här kortet kom från Porjus 1951 - tänk att de tog sig ända dit från Dalarna. Kanske besökte de också Boden, vem vet. Jag tror att morfar gjorde militärtjänsten här i Boden så det fanns kanske skäl att komma tillbaka som turist. På sensommaren åkte de alltid runt till sina vuxna barn och barnbarn, utspridda i Södertälje, Nynäshamn och Trollhättan. Då var bilen fullastad med sylt och saft som mormor gjort på bär och frukt från deras trädgård. Så fick vi alla vår andel. Jag minns att vi brukade sitta på en pall vid gatan och vänta på dem.
En sjukdag innebär för min del också att jag lyssnar mycket på radio. Bara P1. Idag hamnade jag i radiopsykologens samtal med en kvinna som genomgått många svårigheter i sitt liv. Jag tycker det är beundransvärt att man på en halvtimme i radio kan gå igenom så många känslor och faktiskt komma framåt i den problematik som presenteras.
Till sist: min familj fotograferad av min farbror någon gång på 1950talet.

Mamma, min syster, jag, pappa.

När minnet sviker bloggar man då?

Om man har skapat en blogg med det här namnet så innebär det vissa förpliktelser. Dvs man måste tänka, annars blir det inte många tankar i bloggen. Nu på sistone har jag tänkt på två saker:
1. Det är nog inte lätt att vara dement och det är inte lätt att vara anhörig till en person med demenssjukdom.
2. Varför är det så få män som bloggar?
Jag tror inte på något sätt att de här två tillstånden hänger ihop, annat än som tankar i min egen hjärna.

Demens.
Hur vet man att ens närmaste anhörige börjar bli dement? Nu flera år efter att det började och med facit i hand kan jag skönja begynnande svårigheter som då tolkades av mig och andra på ett helt annat sätt. Nu vet jag vad demens är, hur det är att leva med en demenssjuk anhörig nära inpå, och hur trött man blir. Man försöker normalisera, att göra saker som man alltid gjort tillsammans, men livet krymper ihop alltmer, blir mer begränsat och själv blir man alltmer kontrollerande för det är så många småsaker i det dagliga livet som blir krångliga och går fel. Stora saker är nästan lättare, man är mer förberedd. Men i vardagen, där finns tusentals situationer hela tiden som kan missuppfattas och misstolkas eller helt enkelt bara glöms bort. Och så blir man glömsk själv och till slut vet man inte vem som glömmer vad egentligen.
Hur vet man att man själv börjar bli dement? Jag tror att de flesta inte tänker i de banorna när minnet börjar svika, även om vi är många som slarvigt uttrycker oss att "jag håller nog på att bli dement" när vi tappar bort, glömmer bort, förlägger saker osv. Men riktig demens är så mycket mer än "bara lite glömska". En som tänkt om detta att bli dement och själv bloggar om hur det är, är Yvonne i den här bloggen http://alzheimer.bloggo.nu/.
Demensen lägger sordin på tillvaron även om vi försöker leva så vanligt som möjligt. Men hur enkelt är det när hemtjänsten ska in i ens hem, när korttidsveckorna känns för långt borta eller för nära inpå, när fysiska sjukdomar gör sig påminda på utsidan men inte uppfattas av den sjuka hjärnan i kroppen?

Ja, då har jag gnällt färdigt om det. Just idag kändes det extra så, jag brukar inte skriva om detta i min blogg men efter gårdagens händelser kände jag att det var dags.
Nu över till ämne nummer två, män som bloggar.

Bloggvärlden.
Ja det är en egendomlig värld. Utan att ha någon statistik att luta mig emot - (jag menar bara man kan ju göra sin egen som t ex när vi skulle namnge den nu 17-åriga dottern: vem lusläste dagtidningens "Grattis till.." om inte surtanten i egen hög person, på den tiden en, visserligen lite äldre, men ändock blivande mamma. Där grattades barn av nära o kära och barnens namn var t ex Elin, Erik, Malin, Mikael, Linda, Lukas, Blåbär och Lingon och allt vad nu folk hittade på. Det var då som jag gjorde en lista för att se om de namn vi hade i åtanke stod högt i kurs eller inte. På det viset föll Linnea bort som tilltalsnamn, det var för vanligt. Det heter hon nu i andranamn, men förstanamnet blev så småningom Maj-Britt. Hur kul tror ni att en åttaåring tycker det är? Då ville hon byta till Britney Spears eller nå´t, nu skulle det väl hellre vara Alice Cooper om nå´t byte skulle ske.) - tror jag att det är mest kvinnor som bloggar. Se bara på min egen favoritlista, där har vi 4-5 stycken kvinnor som skriver om sina pudlar o andra hundar och kanske svävar ut lite till hästar eller trädgård och resor däremellan. Och lite livsvisedom ej att förglömma. Och sorgerliga minnen och händelser. Och sjukdom (alzheimerbloggen ovan). Allt har sin plats. Så har jag då en kvinnlig Robinsondeltagare (gissa vem) på min lista. Bara för att hon är släkt med mig, på avstånd.
Men var är männen? Jag har fyra på min lista: en kille som bloggar om sina hundar (vit boxer och vit fralla), en ung kille om pappans demenssjukdom och så då de Två Männen. Jag tror de är rätt lika egentligen. Den ena har jag träffat IRL (som det heter i datavärlden), och den andra presenterar sig så fint i bloggen, vilket den första också gör. Det är medelålders män som skriver om livet, på ett tänkvärt och underhållande sätt.
Läs deras bloggar http://promenaderochutflykter.blogspot.se/ och http://www.bakomorden.blogspot.se/.

Mycket kan man tänka om bloggandet i sig. Skriver man för att bli berömd och få en stor läsekrets
som Blondinbella och andra kändisar? Eller skriver man för en liten snäv läsekrets med specifika intressen? Eller kanske är det för att på något vis sätta sina tankar på pränt och om nu någon tycker det är kul eller intressant att läsa så får de det?

Inte vet jag. Jag gillar att skriva. Och det är rätt spännande att läsa andras bloggar, att följa den ena länken till den andra och man hamnar till slut nå´nstans man inte visste fanns. Men nu ska jag se på Robinson - en av de få serier jag följt på senare år. Lillmatten har vaknat till liv igen och tog ut dogsen i spöregnet.

+ 5 grader.

Så var sommaren slut igen då, eller ja nästan i alla fall. Tanten har börjat jobba igen och imorgon börjar tonåringen ANDRA året i gymnasiet. Hur kan det komma sig? Hon var ju nyss 7 år och började ettan i lågstadiet. Minns det som igår, hennes fråga till fröken på uppropsdagen, framförd med allt det allvar som stunden krävde: "Men när ska vi ha lektion?". Nu får man inte vara med på uppropsdagen längre, i bästa fall får man lite information i efterhand och resten får man läsa sig till på någon hemsida hos kommunen.

Och vart tog sommaren vägen då, undrar vän av ordning. Blev något egentligen gjort? Hur gick det med alla planerna, föresatserna och förväntningarna? Är trädgården i toppskick, pudlingarna vältrimmade, väluppfostrade och i toppkondition? Har källaren och tvättstugan genomgått den metamorfos som var tänkt och är städade till oigenkännlighet? Har tanten själv skött om sin kropp på utsidan och insidan, och låtit själen få sitt? Är alla vänner och släktingar påhälsade, alla resor gjorda, och har hammocken utnyttjats i full utsträckning? Och HUR har det gått för alla bloggvänner, har tanten följt alla?

För den som inte orkar med den långa genomgången av svaren på ovanstående  finns här en snabbvariant: De flesta av frågorna besvaras med NEJ. För den som orkar kommer här den betydligt mer ordrika och omfattande bakgrunden till NEJ och kanske lite mer.

BLEV NÅGOT GJORT?
Ingenting blev gjort. Eller ja, jo, lite blev gjort. Tvättstugan är i stort sett urröjd, nu väntar rummet innanför på en totalröjning innan hela enheten ska genomgå en total make-over, med hjälp av snickaren så småningom. Men för att han ska kunna göra något överhuvudtaget åt de flagnande väggarna och groparna i betonggolvet så måste röjningen vara klar.

TRÄDGÅRDEN?
Ja den suktar efter en trädgårdsmästare med mer tid. Ogräset breder ut sig, bristen på regn den senaste månaden syns tydligt i rabatter och på en del utsatta ställen. Men tanten har klippt gräsmattan några gånger och faktiskt fått till balkonglådorna hyfsat den här sommaren. Inköpen av plantorna gjordes i början på juli, då var det rea och två balkonglådor fylldes med petunior, lobelia och silvernjurvinda och de har blivit omskötta så nu är de faktiskt riktigt fina!

SLÄKTEN, VÄNNERNA, RESORNA?

Jodå tack. En del har fått besök, andra inte. Syster i Södertälje, svägerska med make på Torö, makens alla barn med respektive och alla sju barnbarn som just då vistades på Söder i Stockholm, systerdotter med familj tillfälligt i Trosa - alla har de blivit påhälsade. Maken är ju inte riktigt frisk, men han hängde ändå med på pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, till fots, med bil och buss och flyg. Och det var skönt att bo på hotell

mellan umgängestillfällena.



Kvällsmoln över Scania, från Scandic i
Södertälje Södra.



                             

Nedre balkongen till vänster, den var vår liksom
tillhörande lägenhet, i mitten på 1950-talet. Då såg
det annorlunda ut, huset har nog genomgått  minst en
ansiktslyftning efter det.
Täppgatan 24, Södertälje.

Djurgården (glass utanför Skansen), fika på Blå Porten, Torekällberget, hamnen i Trosa och lite annat fick vi njuta av. Och folklivet, trängseln, trafiken, inställda pendeltåg. Fel körde vi också mellan Trosa och Södertälje - hur svårt kan det bli?, undrar en infödd sö´täljekringa. Alltså, kringlan upptäckte själv sin felkörning och rättade till den innan övriga i sällskapet hade upptäckt att även andra delar av Sörmland (läs Nykvarn) kunde ha fått fint besök av oss.

På hemmaplan blev det en regnig biltur i grannkommunen en lördag när maken och tanten var ensamma hemma med pudlingarna. Granudden, Gultza-udden, Lövskär - ställen med vatten både uppifrån och nerifrån.

Luleå waterfront, från Granudden.

KROPPEN?

Har fått njuta av hårt arbete med pudlingarna, många promenader, hårt trädgårdsarbete med trilskande slangar och gräsklippare som inte startar, häcksax som lägger av och annat smått och gott. Så har den också blivit mer oformlig. Ägarinnan har kommit till steg två på vägen mot kraftig övervikt - än är det en bit kvar dit, men processen pågår sakta men säkert. Steg ett inträffade för ca 6-7 år sedan när kroppens ägarinna upptäckte att låren kändes liksom förstora undertill, som om veck bildades där, när hon satt på bussen på väg till jobbet. Aldrig på väg hem. Nu har steg två snart passerat - när midjan liksom försvinner och allt blir helt rakt, liksom cylinderformat från armhålorna och neråt, ja längre ner vidgar cylindern mer ut sig om man säger så, men någon midja är svår att skönja. Allt detta måste ändå betyda att kroppen har njutit av mat och dryck.

KNOPPEN?
Ja, hjärnan alltså. Den har vilat. Det mest intellektuella den ägnat sig åt är att lägga patiens i datorn och lösa sudoku. Kanske någon bok slunkit med också. Och så läst kartan (eftersom hjärnan aldrig förstått sig på det där med GPS, vilket kan bero på att hjärnans ägarinna inte äger någon GPS och inte tagit reda på om det går att använda tjänstemobilen till sådant), satt sig in i mysteriet hur en dieseldriven Ford Focus fungerar när man är van vid traktorliknande Volvo V70 årsmodell äldre, navigerat i trafiken på E4an i Stockholm och Sörmland, trasslat fram i Södertörns landsbygd, och försökt förstå sig på kollektivtrafikens tidtabeller i Storstockholm.

PUDLINGARNA?
Hänvisar bara till hundbloggen www.mattenochnelsson.blogspot.com.

ÖVERKURS!
Alltså - tanten har varit med om det mest spektakulära hon upplevt egentligen i sitt 60-åriga liv. Och upphovet till detta är den envisa 17-åringen som knappt synts till i hemmet under sommaren.



Sminket och nitarna på plats!


Hon har varit på resande fot till sina (halv)syskon utspridda i Stockholm och Barcelona. Och som pricken över i avslutades resorna med en Göteborgstripp. I götet hägrade den numera 64-årige Alice Cooper, hårdrockstjärnan, med sin något spektakulära scenshow. Vilken upplevelse! Först att VÄNTA hela dagen på Liseberg för att helt säkert få en plats längst fram vid scenen. Så till slut stod han där, ikonen med sitt band och alla attiraljer. Och under tiden som tanten och tonåringen väntade tillsammans med några andra fylldes platsen framför Stora Scenen på Liseberg till bristningsgränsen.

Nu börjar det strax!

Kravallstaketen avgränsade publiken i sektioner, och vakterna framför oss sa att det nog var 10 000 personer i publiken. Det såg inte vi. Vi såg Alice Cooper framföra det ena numret efter det andra i ett högt tempo och ge järnet från scenen. Där var giljotinen och boaormen. Plektrum och annat haglade ut över publiken, musiken vrålade ut ur högtalarna, publiken vrålade också. Dagens ljus övergick i augustimörker ungefär när showen började. Himlens alla portar hölls stängda, förutom en kort skur nån timme före hela spektaklet. Tonåringen var supernöjd med dagen. Modern = tanten var också nöjd men på ett annat sätt. Det hela medförde ett mycket trevligt besök hos 85-åriga moster som höll med sängplatser och matservice. Och kusinen mötte upp på Landvetter och transporterade tanten genom göteborgstrafiken och bidrog till en jättetrevlig dag innan tonåringen dök upp från Stockholm på em. Och efter Alice Coopers framträdande stod spårvagnarna stilla i den sena göteborgskvällen när 45000 fotbollsfantaster samtidigt skulle ut från Ullevi och vidare hem med sina fordon. Härligt! Vi tog oss i a f ut till moster i natten. Och hon var vaken och nyfiken på Alice Cooper. Kul att träffas vid annat tillfälle än begravning som det varit de senaste åren!

Inte moster!

Och nu är det natt mot måndag morgon, kl är två och termomentern visar 5 grader, himlen är stjärnklar och snart ska tonåringen till skolstart, modern lovat skjutsa pga andra ärenden i grannkommunen. So - over and out.

Återvinning

Igår gjorde vi samma sak som så många andra här i sta´n gör på måndagar, vi åkte till soptippen. Eller som det så vackert heter numera: återvinningscentralen. Det är en intressant företeelse. Man lämnar ifrån sig allt det man inte vill ha, det som är trasigt, det som vuxit för mycket, det man vuxit ur (nej, det får man lämna till Myrorna eller Röda korset), det som plötsligt är fult fast det var snyggt för några år sedan osv.



Ej återvunnet - ny bänkskiva, ny spis, nytt kakel.
Snyggt? Funktionellt?
Det gamla kastades bort!



Jag slängde några förbrukade lysrör och en trasig liten lampa. Där låg stora vackra armaturer och jag tänkte att en sån skulle jag kunna köpa. Varför kastade de bort den? Och sedan avdelningen för sammansatta föremål vilket i verkligheten visade sig vara mest stora möbler. Där stod två pianon bland de till synes felfria sofforna och fåtöljerna. Försökte fälla upp locket på det som stod närmast för att kolla om det gick att spela på, alla strängar syntes när man öppnade överdelen. Tyvärr låg ett annat piano lutat mot det jag kollade på så locket gick ej att öppna - trist, nu fick jag aldrig veta om det var intakt eller inte. Hur kan man slänga ett instrument? Om det är helt alltså? Jag älskar vårt ärvda fula piano, troligen från någon öststat, med tangentbordet lutande inåt och fotpedaler som gnäller när man trampar ner dem. Och jag kan inte ens spela på det men tonåringen kan ju.

Så slängde vi några säckar med trädgårdsavfall i den brännbara avdelningen. Vilket jobb man lägger ner tänkte jag, allting växer hela tiden. Jag klipper ner häcken, förpackar det nerklippta i påsar och slänger det på soptippen. Så växer nytt upp och jag gör samma sak nästa sommar. Eller i höst om jag är ordentlig. Jag röjer upp bland slyet på baksidan (ännu så länge bara i fantasin), det blir fint och rent på marken, slyet hamnar på soptippen, så glömmer jag bort den delen av trädgården igen ett tag, typ två somrar och så är det dags igen att röja. Och gräsmattan är nyklippt, hur länge varar det?

Idag har jag börjat frisera pudlingarna igen, man klipper ner och formar till. Det blir förhoppningsvis snyggt, och så går det en vecka eller två, vädret är bra, inget slafsande i vattenpölar eller lufsande i skogen men ändå så VÄXER det. Och så är man där igen.



Före





Efter



Tänk om man bara skulle låta allt vara: gräsmattan skulle bli en äng först, sedan skulle troligen slyet ta över med början från nordvästra hörnet, häcken på framsidan skulle bli tre-fyra meter hög, maskrosorna skulle ta över den grusade infarten, humlen skulle täcka garaget, jättedaggkåpan skulle invadera sydöstra delen av gräsmattan tillsamman med den rosa nyponrosen och syrenerna skulle bli mastodontstora. Igelkottarna skulle hitta nya bostäder och kanske fasanen som fanns här för några år sedan skulle komma tillbaka. Vinterharen skulle kanske dyka upp om man nu kunde se något genom de smutsiga fönstren och den allt mer igenvuxna trädgården. Förresten skulle ju snön ligga som ett skyddande täcke som ingen skottade bort, det är ju så ONÖDIGT, det smälter ju ändå ner till våren. Det skulle bli som ett Törnrosaslott här, och vi skulle kunna gå i ide när snön kommer och tina fram någon gång till påsk ungefär. Gjorde förresten inte Muminfamiljen just det, gick i ide på vintern? Eller nå´n av figurerna i alla fall.

Och pudlingarna skulle få en päls så lång så vilken domare som helst skulle slås med häpnad om de överhuvudtaget överlevde den odör som troligen också skulle sprida sig från den oklippta pälsen. Fast man kan ju förstås bada även en långhårig pudel. Men inte om man gått i ide.

Snart är man själv ett föremål för återvinning. Jag har för länge sedan skrivit på ett donationskort som jag alltid har i plånboken. Så när jag trillar av pinn knall och fall kan jag återvinnas. Det är ju lite bra, kanske. Eller så har man fallit för åldersstrecket eller nå´t annat streck även i den frågan. Ibland tänker jag på pappa som i sina dystrare stunder klämde i med att "det hade varit lika bra att jag lagt mig vid soptunnan när jag bodde i villan så hade sopgubbarna hämtat upp mig där". Riktigt så illa är det inte här dock. Dessutom skulle det bli problem om jag la mig vid soptunnan, för nuförtiden måste soptunnan flyttas ut på andra sidan gatan inför sophämtning. Så var det inte på pappas tid. Då gick sopgubbarna den 25 m långa sträckan in på tomten och hämtade ut tunnan till den väntande sopbilen och efter tömningen ställde de tillbaka den på rätt plats. Det var tider det. Inte behövde man sopsortera heller. Nu har vi två tunnor som ska ställas ut, ibland båda och ibland bara den ena. Här gäller att göra rätt, och nåde den som sorterat fel - då kan man bli anmäld till kommunen för felsortering och få böter eller nå´t. Vad vet jag?

Ett hus här i närheten har återuppstått efter en Törnrosasömn. Det är lite roligt tycker jag. Många gånger har pudlingarna och jag passerat detta gröna hus, nästan samma gröna som trädgården runt huset. En trädgård som just varit med om att inte klippas, ansas, rensas på åratal. Man såg knappt huset för ogräset och alla stora buskar och träd runt. Någon bodde ändå där för ibland hängde en trasmatta vid entrén. Så plötsligt började det lysa i ett fönster, en ensam lampa. Det stod bilar på tomten. Plötsligt kunde man se huset, en hel del buskage försvann, träd ansades, huset bytte fasad, färgen blev en vacker ljusgrön och fönstren byttes ut. Huset lever igen, med nya invånare. Återvunnet, återuppstått.

Trädgårdsrunda

Utsikt genom köksfönstret mot baksidan. Vår tomt slutar
bakom lupinerna. Och kameran har "solariserat" motivet.

Min tjänstemobil av märket Sony Eriksson har EN fördel - den går att fotografera och filma med. Det kan man inte med min gamla Nokia inköpt 2001 och still going strong (förutom att ringsignalen har dött - liiite jobbigt att fatta att telefonen ringer när det inte hörs, bara vibrerar i någon avlägsen ficka). Tjänstemobilens kamera kan man leka med på olika sätt och först nu igår eller så kom jag på hur man får bättre färger och även ljuger och skojar till det lite. Annars är Sony Eriksson som mobiltelefon helt kass om ni frågar mig - jämfört med min kära gamla trotjänar-Nokia som vägrar lägga av trots att den studsat i asfalten och delats i sina beståndsdelar ett antal gånger.

Hursomhelst, pudlingarna och jag tog en runda i trädgården och prövade kameramobilen (med inställning för molnigt och makro och vad det nu var mer) för att föreviga det som faktiskt är snyggt här. Sedan har vi ju hörnet som jag inte fotat, det är där jag behöver en röjsåg. Och så skulle jag vilja har en digital systemkamera, men det ligger på framtiden. Har inte tid att sätta mig in i några nya tekniska prylar nu. Måste ju face-booka, och blogga, och twittra - nä det har jag slutat med förresten -  och så ska man lösa sudokun i dagstidningen innan 17-åringen tar över, fast hon är i Barcelona. Och hundarna ska ha sitt - måste nog ta en snabbgenomgång med hårdkörning med båda två nu närmaste dagarna för snart ska vi på pudelträff och då måste de uppföra sig. Och så däremellan ska hushållet skötas, de hungriga utfodras, kaffet drickas, golven skuras och trädgården ska inte gro igen. Gro igen ska heller inte pudlingarna göra och helst inte man själv heller. Äh, jag kom visst bort från ämnet som var trädgård.

Här är olvonet, en buske som växer lika bra som syrenerna. Tror i a  f att det är olvon. Om någon tycker något annat så vill jag gärna veta det.

Olvonet lite närmare och med

kameran inställd på molnigt i st f dagsljus. De gröna, rosa, gula och vita färgerna blev mer naturtrogna

med den inställningen. De blålila

lupinerna blir för blåa hur jag än bär mig åt.

Vid dammen, som från början var en liten sandlåda, växer ett stort bestånd av jättedaggkåpa, här på bilden ser man lite vatten i nedre vänstra hörnet och en rödmålad sten. Jättedaggkåpan har helt tagit över funkian som gömmer sig därunder - den måste jag flytta. Jättedaggkåpan trängs med praktlysing och daglilja.  

Jättedaggkåpan efter regnet.



Svärdslilja - tror jag.

I dammen växer gul svärdslilja, den slog ut igår och verkar överleva vad som helst, som nästintill uttorkad damm på sommaren om det inte regnat så mycket och om det regnat tillräckligt bottenfruset på vintern och bladen sticker upp genom isen en halvmeter. Tills allt täcks av flera meter snö.  I dammen fanns också en liten rosa näckros som faktiskt överlevde där i flera vintrar men i år verkar den ha kilat vidare. Det har däremot inte vattenhyacinten (?) gjort, de små bladen som syns i mörkret därnere är något åt det hållet. Måste kolla upp det där bättre märker jag. Det är nu 8-9 år sedan jag anlade dammen och mitt minne för vad som växer där börjar visst bli lite dimmigt. 

Vit nyponros.

På baksidan, i nordvästra hörnet, finns en rätt stor nyponros som blommar en kort tid med vackra vita rosor. Den skymmer det vildvuxna hörnet där hägg, hallon och vinbär trängs med komposten i en enda ogenomtränglig röra. Röjsåg KOM!









De självsådda lupinern på
baksidan, mot kommunens häck.

 Idag var jag på Granngården och såg att nu rear de ut sommarens växter. Blev så sugen på en eller ett par hansarosor. Det hade vi när jag var barn, en stor häck mot gatan. Pappa skötte den nog väldigt bra, för den var alltid snygg att se på och rosorna var helt underbara.  Nu har de som köpte huset av pappa ersatt den med en tujahäck, säkert mer lättskött men tuja är verkligen ingen vacker växt. Tycker jag.

Framför huset tronar min tjusiga (?) ovala rabatt.

Mitt i den växer några praktriddarsporrar. Hoppas på

att de ska sprida sig lite för jag gillar dem och när vi

flyttade in här hade vi ganska många. Men i samband

med omdränering av huset för 5 år sedan blev det nödflytt av den stora rabatten som de växte i och  sedan blev det inte så många kvar. Men de brukar

föröka sig, såd et är bara att vara observant och ta reda på dem när de självsår sig.

En av de tre syrenerna , den är faktiskt rosalila
egentligen.

                                     
Syrenerna växer i en rad med olvonet först innanför häggmispelhäcken som vi har mot gatan. Och så var det några perenner, buskar och träd som inte fick vara med på bild och inte heller i text.

Jahaja, det var en tur runt trädgården, med några utvikningar. 

Rensare

Tanten skulle behöva ha en Rensare. En som rensar inne i all bråte man samlat på sig genom åren. Därnere i källaren står barnvagnen från 1995, undrar om den går att sälja på Blocket? Eller ska den skänkas till Röda korset? Där finns också tusentals papper om allt möjligt, gamla betalda räkningar, Viktiga Artiklar, nostalgihögar från makens äldre barns skolgång, tavlor som inte får plats på väggarna, tavlor som inte är så up-to-date längre, tavlor som ännu inte kommit upp tillverkade av den hemmavarande tonåringen som idag 3 juni blivit 17 år. I skåpen gömmer sig också skridskor, julgransfötter och tusentals diabilder. Vem åker skridskor numera? Och när såg famljen senast på diabilder?

Rensade bort sig  själva (?) väldigt snabbt

Rensaren behöver också vara bra på utomhusarbete. I rabatterna tävlar nu kvickroten och maskrosorna om vem som ska hinna före riddarsporrarna, praktlysingen och funkian. I gräsmattan lurar dessutom mossan och grobladen, tänker säkert konkurrera ut de stackars grässtråna om ingen Rensare hinner före. Och i komposten har snart hallonen tagit över kommandet och hur bra är det för komposten? Hallon ska vara i hallonlandet och kompost i komposthögen.

Orensat

Husets två fyrbenta regenter låter meddela att de också vill träffa en Rensare. En Rensare som rensar bort skräp från deras krulliga pälsar, rensar bort öronhår och annat elände ur hörselgångarna, klegg ur ögonvrårna och överflödig päls från kroppar, huvuden, öron, svansar, ben och tassar.

Tantens hjärna behöver också rensas. Här behövs en Riktig Rensare som kan sortera in allt i rätt fack, sortera bort ovidkommande, rensa ut trista pessimistiska tankar och ersätta med optimism och skaka fram allt viktigt så det blir lättåtkomligt närhelst det kan behövas. Helst ska Rensaren också vara en Motor - en som skyndar på, speedar upp tempot, ser till att den något slitna och till åren komna hjärnan med vidhängande kropp vaknar till, blommar upp, visar upp sin bästa sida - lite som den annalkande sommaren. Fram till dess att detta mirakel inträffar fortsätter hjärnan att gå på sparlåga lite till, slöar framför datorn tillsammans med kroppen och gör inte många knop. Åtminstone på fritiden. På arbetstid tvingas den slöa hjärnan vakna till liv även utan en Riktig Rensare.

Behöver inte rensas,
soluppgång kl 01.30
från köksfönstret.

I bästa fall kommer tanten själv att bli en Riktig Rensare nu framöver. Snickaren är nämligen i antågande igen. Nu kommer han snart att ta sig an ännu ett omöjligt projekt i tantens, tonåringens och tantens makes hus - den i särklass utdömda tvättstugan. Och innan det projektet kan påbörjas krävs ett omfattande Rensarbete i källare och tvättstuga - ett arbete som tanten tänkt sig starta inom kort.

Och till sist några boktips som helt oväntat dök upp när ovanstående trillade ut ur tangenterna:

Åsa Nilssonne: Smärtbäraren.

PC Jersild: En levande själ.

Båda två rätt egendomliga böcker som tantens nu trötta hjärna dock för rätt många år sedan plöjde igenom med god fart och en del behållning.

Ungdomsrevolt

När man går på hundpromenad och inte är så taggad på hundarna utan mest låter dem snoka på bäst de vill, då finns det mycket tid för tankar. Åtminstone i min värld. Nu har jag börjat fundera på varifrån tonåringen får allt? Det är ju knappast från de mossiga föräldrarna. Eller kanske är det just precis det det är, från föräldrarna fast tvärt om. Tar bara några exempel:

Hårdrock. Det är tonåringens musiksmak. Hon som spelar klarinett i blåsorkester, klassiskt, modernt, mycket marschmusik, men hemma är det bara hårdrock som gäller. ACDC, Guns´n´Roses, Metallica osv. Införskaffat elgitarr med förstärkare och är med i band i skolan, fast där är hon sångerska. Surtanten själv har ju blivit tvungen att sätt sig in i denna värld i a f i viss mån. Surtanten som är uppvuxen med Beatles, Rolling Stones, Animals,  The Hollies, Tages, Shanes och allt vad de nu hette på 60-talet, 10-i-topp, Kvällstoppen, Bildjournalen, altblockflöjt och akustisk gitarr. Det närmaste hårdrock surtanten kom under sin uppväxt var väl Rock around the clock. Och tonåringens far ska vi bara inte tala om. Hans musik har nog mest varit den klassiska och div Evert Taube på dragspel och så körsång förstås då med en synnerligen blandad repertoar. Tonåringen trakterar med bravur pianot, där är hon självlärd (liksom sin far) och spelar November Rain (Guns´n´Roses) så det dånar och mamman ändå tycker att hårdrock i den tappningen är njutbart.

Rymdforskning. Där har tonåringen sin framtid enligt nuvarande inställning. Sån´t kan ju i o f s ändra sig snabbt. Det har vi varit med om förr. Vem minns inte den långa period som väl knappt har tagit slut, när tonåringen planerade en framtid i Las Vegas (som rockstjärna). Det kanske går att forska om rymden där också, vem vet. Hur som helst tilltalas modern mer av rymdforskningsplanerna (så länge de inte inbegriper egna rymdfärder) än en karriär inom någon skum branch i Las Vegas. Här är nästan så modern skulle kunna tänka sig att dyka lite i litteraturen och lära sig mer själv, om rymden alltså. Eller så frågar man bara tonåringen, går ju fortare. När modern själv var i tonåren hade hon nog ingen egentlig uppfattning om livet efter studenten.

Vampyrfilmer. Det är en gåta för modern, och i än högre utsträckning säkert för fadern, hur The Vampire Diaries kan vara så fängslande. Annat var det på 60-talet, då var det Perry Mason, Bröderna Cartwright (ajdå, hur skulle det där stavas nu då?) och Hylands Hörna som gällde.  Och ibland hände det att TV visade något pop-program.

Sminkning. Tonåringen är som en levande illustration till Top Model (som hon troget följt under ett antal år). Att sminka sig är rena vetenskapliga tillställningen, tidskrävande och allt ska med i rätt ordning. Och det gäller att ha ett jättestort urval smink. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att tonåringen trots allt kan gå till skolan i det närmaste osminkad också ibland. Och varifrån kom foundation? På 60-talet kletade man dit mascara och eye-liner så man blev ordentligt svart runt ögonen, kanske läppstift och sedan var det bra. Moderns sminkväska har sammanlagt under 45 års sminkande inte kommit upp i hälften av det antal sminkattiraljer tonåringen är ägare till.

Kläder. När tonåringen var ett litet barn tyckte modern att HM hade rätt bra barnkläder, tills modern insåg att HMs barnkläder, åtminstone när barnet passerat ur koltstadiet, var kopior av vuxenkläder. Modern fortsatte köpa kläder hon själv tyckte passade till småtjejer, inte alltför tjejigt, praktiskt och någorlunda färgstämt. Så blev barnet mer självgående och tyckte en massa saker om allt, kläder fick lämnas tillbaka till butiken. Nu har modern insett att tonåringen även i sin klädsmak gärna efterliknar hårdrocken - det är svart, svart, svart och svart. Eventuellt med lite nitar här och där, ibland med något som blänker och ibland inslag av vitt. Och gärna då 80-talets hårdockband i bild på t-shirts och liknande. Och svarta säkerhetsnålar i öronen. När modern var tonåring på 60-talet, då var det flower-power som gällde. Småblommigt, manchester, oxblodfärgat, träskor. Svart existerade inte som färg på kläder.

Är det detta som är en ungdomsrevolt - fast då kanske av det lite snällare slaget?

Hur gör man nu då?

Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.

Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.

Hur gör man nu då?

När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?

Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!

Nu är det bara att
låta kroppen gotta sig i presenten

Då och nu.

Långt mellan skrivtillfällena här nu märker jag. Hela tiden kommer jag på massor av saker jag behöver dela med mig av, men sedan finns inte tiden. Dvs någon gång måste man sova också.
Idag dök det upp en gammal bekant på min arbetsplats. Han såg ut precis likadant som för 30 år sedan när vi lärde känna varandra i ett då gemensamt fackligt engagemang. Nu korsas våra vägar då och då eftersom jag sedan många år är arbetskamrat med hans fru.
Då, för cirka 30 år sedan, blev jag också bekant med en av mina nu bästa vänner, labradoren Meijas matte. Om vi inte då på 80-talet båda varit engagerade i fackföreningen på vårt jobb hade vi aldrig lärt känna varandra. Vi levde helt olika liv, umgicks i helt olika kretsar, hade olika vårdyrken inom helt olika enheter men våra vägar korsades i fack-klubbens styrelse och vi jobbade ihop fackligt. Det var en rolig tid, egentligen. Vi organiserade möten, bedrev uppsökande verksamhet till medlemmar på deras jobb på nätterna, demonstrerade för högre löner och bättre arbetsvillkor. Med tiden försvann vi båda ur den aktiva fackliga verksamheten och gick åt nya håll inom vården men vänskapen utvecklades och har med åren breddats och djupnat. Nu delar vi hundintresset, där hon ligger ljusår före mig i erfarenhet och kunskap. Tur man har någon att fråga när det behövs.

Under en längre tid har jag grubblat över helt andra frågor. Min man är ju inte frisk, vilket bl a lett till att jag numera jobbar deltid och har hundarna på hunddagis de dagar jag jobbar. I längden en ekvation som inte går ihop eftersom mitt jobb kräver en hel del. Så nu har jag börjat fundera över deltidspension nästa år. Väger fördelar mot nackdelar. Tänker på min mamma som blev allvarligt synskadad just när hon gått i deltidspension vid 62 års ålder och bara något år efter pensioneringen fick en cancersjukdom som alldeles för tidigt ledde till hennes död när hon nyss fyllt 67. Om det är vad som väntar mig så vill jag sluta jobba nu! Det finns ju så mycket annat att göra. Å andra sidan hängde pappa med tills han var 85, men de sista 12 åren av sitt liv var han dement. Är det DET som väntar kanske?

Oj vad det här blev deprimerande!
För att pigga upp er kan jag meddela att jag klippt av håret. Som 60-åring behövde jag plötsligt föryngring. Men ännu har jag inte hemfallit åt färgning eller toning, nää - hårfärgen är min egen. Än så länge.

Summering

Den stora dagen startade med ett (för mig) helt onödigt besök på tonåringens skola för att hon skulle göra Viktiga Val till nästa årskurs. Detta var över på 8 minuter, resan dit tog 50 min och hem nästan lika länge.
Så var det pudlarnas tur att komma ut. På med reflexvästarna (eftersom Nelsson hatar täcket) och 45 min promenad i -18 grader.
Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att flytta prylar mellan olika rum, maken bar stolar, själv bar jag glas, assietter, kaffekoppar, kaffefat, knivar, gafflar och teskedar. Tog en överblick över husets förmåga att erbjuda olika typer av drycker, varma såväl som kalla, alkoholhaltiga såväl som alkoholfria. Fixade 40 snittar. Biltur in till stan och hämtade ett antal tårtor, smörgås såväl som princess och schwartzvald. Och sedan en till hundprom, nu i -20.
Bytte till en elegantare utstyrsel och tände till sist marschallerna.
Så vidtog väntan. Tänkte - tänk om ingen kommer, eller om ALLA kommer.
Det kom lagom antal arbetskamrater och vänner. Vi skålade, de sjöng, jag ilade ut och in mellan kök och vardagsrum, hann med ett antal glas av diverse drycker, samt diverse tårtor av alla de slag.Telefonen ringde ett antal gånger. Blombudet kom två gånger.
Och nu är dagen slut om några minuter och jag ska vara 60 år i ytterligare 365 dagar, eller vad det nu blir när det är skottår. Snart är jag pensionär!