IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.

Bråda tider

Det är en bråd tid nu. Min arbetsplats flyttade till nya lokaler i slutet av februari och nu börjar det äntligen kännas lite mer "hemma", alltså inte hemma-hemma utan hemma-arbete så att säga.Och hemma-hemma är gräsmattan på framsidan äntligen genomkrattad, kvar är resten - kommer nog att förblir okrattat och gräsklipparen får väl ta fjolårslöven, har redan fyllt fem säckar och har fortfarande några högar kvar.

Tonåringen lyser mest med sin frånvaro, mer intressanta personer än gamla mamman lockar. Visst känns det i hjärteroten när man märker att man inte längre behövs på samma sätt som förr. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det är dags att låta ungen flyga själv och inse att hon är vuxen. Till hösten kommer hon att flyga iväg för studier i kungliga huvudkommunen om planerna håller. Men ännu så länge får mamman vara support, mat- och tvättinrättning, publik, transportör och ibland standin för banken. Man kan t o m ibland bli tillfrågad om goda råd.

Som tonårsmamma försöker jag utföra mina plikter av att bl a vara publik. Tonåringen är aktiv i en del kulturella sammanhang, vilket den här tiden på året innebär körsång och blåsorkester i alla möjliga sammanhang i vår lilla stad. Oftast vid samma arrangemang dessutom. Det här publikuppdraget försöker jag så gott det går att dela med min man, som ju också behöver en hel del stöd numera. Han har ett förflutet i körliv nästan oavbrutet sedan studenttiden fram till för ett par år sedan när hans sjukdom inte gjorde det möjligt längre. Så då tänker jag att musiken når fram till hans känslor och kan bidra till välbefinnande, när nu så mycket annat försvunnit in i glömskans vrår. När tonåringen således uppträder så hämtar jag min man i rullstol och så blir vi publik.

Valborgsmässoafton är en sådan kombinerad kör-orkesterkväll, så även detta år. Vi var på plats i den iskalla valborgskvällen. Blåsorkestern med tonåringen på klarinett med stelfrusna fingrar i halvvantar, tågade fram på sedvanligt manér och spelade samlingsmusik.

Det här var ju inte valborgsmässoafton utan häromdagen,
på Medborgarplatsen. 

En känd vy, men så här såg det ut  valborgsmässo-
afton 2014. 

Så var brasan tänd och vi kunde gå hem.

Därefter ett fruktansvärt tråkigt vårtal, som dock inramades av kören som sjöng fyra vårstycken. Tonåringen slängde ifrån sig klarinetten till den vänligt väntande vännen, anslöt till kören och upphävde sin klingande sopran i Under rönn och syrén (eller Blommande sjö, som maken förr brukade säga) och Längtan till landet (eller Vintern rasat, som vi vanliga icke-korister säger) och några fler.

På en liten ort som vår finns trots allt en hel del föreningsverksamhet. Här finns en Kulturskola (dvs Kommunala Musikskolan ) och en stor orkesterförening. Idrottförenngar, politiska föreningar, brukshundklubben, pensionärsföreningar, Rotary och liknande sammanslutningar, trädgårdsföreningen, flera körer och säkert en lång rad till.  I juni hoppas vi kunna komma till skott och få igång demensföreningen. Vart jag ville komma var att en del av de här föreningarna också anlitar/bidrar till musiklivet på olika sätt. Som i eftermiddag när kören Chorisma hade konsert i samarbete med Najs Nojs, kulturskolans yngre blåsarorkester. Så härligt att höra Chorisma sjunga med tonåringen i sopranstämman som en av de två damerna som tog den allra högsta tonen i Hey Jude, två småtjejer från årskurs fem sjöng varsin låt med kören som bakgrund, Najs Nojs drog några stycken, muskiklärare stöttar, och maken kände igen det mesta och sjöng med i en del - det sitter i ryggmärgan - där vi satt på bakersta bänkraden.

Kör, orkester, solister och dirigent  Magnus.
(Känd tonåring, trea från vänster i körens främre rad,
förr i tiden stod maken längst bak längst ut till höger bland tenorerna)

Och mittialltihopa ska hundarna också få sitt - det blir lite pusslande.

I påskhelgen tog vi en tur längs ån.

+ 5 grader.

Så var sommaren slut igen då, eller ja nästan i alla fall. Tanten har börjat jobba igen och imorgon börjar tonåringen ANDRA året i gymnasiet. Hur kan det komma sig? Hon var ju nyss 7 år och började ettan i lågstadiet. Minns det som igår, hennes fråga till fröken på uppropsdagen, framförd med allt det allvar som stunden krävde: "Men när ska vi ha lektion?". Nu får man inte vara med på uppropsdagen längre, i bästa fall får man lite information i efterhand och resten får man läsa sig till på någon hemsida hos kommunen.

Och vart tog sommaren vägen då, undrar vän av ordning. Blev något egentligen gjort? Hur gick det med alla planerna, föresatserna och förväntningarna? Är trädgården i toppskick, pudlingarna vältrimmade, väluppfostrade och i toppkondition? Har källaren och tvättstugan genomgått den metamorfos som var tänkt och är städade till oigenkännlighet? Har tanten själv skött om sin kropp på utsidan och insidan, och låtit själen få sitt? Är alla vänner och släktingar påhälsade, alla resor gjorda, och har hammocken utnyttjats i full utsträckning? Och HUR har det gått för alla bloggvänner, har tanten följt alla?

För den som inte orkar med den långa genomgången av svaren på ovanstående  finns här en snabbvariant: De flesta av frågorna besvaras med NEJ. För den som orkar kommer här den betydligt mer ordrika och omfattande bakgrunden till NEJ och kanske lite mer.

BLEV NÅGOT GJORT?
Ingenting blev gjort. Eller ja, jo, lite blev gjort. Tvättstugan är i stort sett urröjd, nu väntar rummet innanför på en totalröjning innan hela enheten ska genomgå en total make-over, med hjälp av snickaren så småningom. Men för att han ska kunna göra något överhuvudtaget åt de flagnande väggarna och groparna i betonggolvet så måste röjningen vara klar.

TRÄDGÅRDEN?
Ja den suktar efter en trädgårdsmästare med mer tid. Ogräset breder ut sig, bristen på regn den senaste månaden syns tydligt i rabatter och på en del utsatta ställen. Men tanten har klippt gräsmattan några gånger och faktiskt fått till balkonglådorna hyfsat den här sommaren. Inköpen av plantorna gjordes i början på juli, då var det rea och två balkonglådor fylldes med petunior, lobelia och silvernjurvinda och de har blivit omskötta så nu är de faktiskt riktigt fina!

SLÄKTEN, VÄNNERNA, RESORNA?

Jodå tack. En del har fått besök, andra inte. Syster i Södertälje, svägerska med make på Torö, makens alla barn med respektive och alla sju barnbarn som just då vistades på Söder i Stockholm, systerdotter med familj tillfälligt i Trosa - alla har de blivit påhälsade. Maken är ju inte riktigt frisk, men han hängde ändå med på pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, till fots, med bil och buss och flyg. Och det var skönt att bo på hotell

mellan umgängestillfällena.



Kvällsmoln över Scania, från Scandic i
Södertälje Södra.



                             

Nedre balkongen till vänster, den var vår liksom
tillhörande lägenhet, i mitten på 1950-talet. Då såg
det annorlunda ut, huset har nog genomgått  minst en
ansiktslyftning efter det.
Täppgatan 24, Södertälje.

Djurgården (glass utanför Skansen), fika på Blå Porten, Torekällberget, hamnen i Trosa och lite annat fick vi njuta av. Och folklivet, trängseln, trafiken, inställda pendeltåg. Fel körde vi också mellan Trosa och Södertälje - hur svårt kan det bli?, undrar en infödd sö´täljekringa. Alltså, kringlan upptäckte själv sin felkörning och rättade till den innan övriga i sällskapet hade upptäckt att även andra delar av Sörmland (läs Nykvarn) kunde ha fått fint besök av oss.

På hemmaplan blev det en regnig biltur i grannkommunen en lördag när maken och tanten var ensamma hemma med pudlingarna. Granudden, Gultza-udden, Lövskär - ställen med vatten både uppifrån och nerifrån.

Luleå waterfront, från Granudden.

KROPPEN?

Har fått njuta av hårt arbete med pudlingarna, många promenader, hårt trädgårdsarbete med trilskande slangar och gräsklippare som inte startar, häcksax som lägger av och annat smått och gott. Så har den också blivit mer oformlig. Ägarinnan har kommit till steg två på vägen mot kraftig övervikt - än är det en bit kvar dit, men processen pågår sakta men säkert. Steg ett inträffade för ca 6-7 år sedan när kroppens ägarinna upptäckte att låren kändes liksom förstora undertill, som om veck bildades där, när hon satt på bussen på väg till jobbet. Aldrig på väg hem. Nu har steg två snart passerat - när midjan liksom försvinner och allt blir helt rakt, liksom cylinderformat från armhålorna och neråt, ja längre ner vidgar cylindern mer ut sig om man säger så, men någon midja är svår att skönja. Allt detta måste ändå betyda att kroppen har njutit av mat och dryck.

KNOPPEN?
Ja, hjärnan alltså. Den har vilat. Det mest intellektuella den ägnat sig åt är att lägga patiens i datorn och lösa sudoku. Kanske någon bok slunkit med också. Och så läst kartan (eftersom hjärnan aldrig förstått sig på det där med GPS, vilket kan bero på att hjärnans ägarinna inte äger någon GPS och inte tagit reda på om det går att använda tjänstemobilen till sådant), satt sig in i mysteriet hur en dieseldriven Ford Focus fungerar när man är van vid traktorliknande Volvo V70 årsmodell äldre, navigerat i trafiken på E4an i Stockholm och Sörmland, trasslat fram i Södertörns landsbygd, och försökt förstå sig på kollektivtrafikens tidtabeller i Storstockholm.

PUDLINGARNA?
Hänvisar bara till hundbloggen www.mattenochnelsson.blogspot.com.

ÖVERKURS!
Alltså - tanten har varit med om det mest spektakulära hon upplevt egentligen i sitt 60-åriga liv. Och upphovet till detta är den envisa 17-åringen som knappt synts till i hemmet under sommaren.



Sminket och nitarna på plats!


Hon har varit på resande fot till sina (halv)syskon utspridda i Stockholm och Barcelona. Och som pricken över i avslutades resorna med en Göteborgstripp. I götet hägrade den numera 64-årige Alice Cooper, hårdrockstjärnan, med sin något spektakulära scenshow. Vilken upplevelse! Först att VÄNTA hela dagen på Liseberg för att helt säkert få en plats längst fram vid scenen. Så till slut stod han där, ikonen med sitt band och alla attiraljer. Och under tiden som tanten och tonåringen väntade tillsammans med några andra fylldes platsen framför Stora Scenen på Liseberg till bristningsgränsen.

Nu börjar det strax!

Kravallstaketen avgränsade publiken i sektioner, och vakterna framför oss sa att det nog var 10 000 personer i publiken. Det såg inte vi. Vi såg Alice Cooper framföra det ena numret efter det andra i ett högt tempo och ge järnet från scenen. Där var giljotinen och boaormen. Plektrum och annat haglade ut över publiken, musiken vrålade ut ur högtalarna, publiken vrålade också. Dagens ljus övergick i augustimörker ungefär när showen började. Himlens alla portar hölls stängda, förutom en kort skur nån timme före hela spektaklet. Tonåringen var supernöjd med dagen. Modern = tanten var också nöjd men på ett annat sätt. Det hela medförde ett mycket trevligt besök hos 85-åriga moster som höll med sängplatser och matservice. Och kusinen mötte upp på Landvetter och transporterade tanten genom göteborgstrafiken och bidrog till en jättetrevlig dag innan tonåringen dök upp från Stockholm på em. Och efter Alice Coopers framträdande stod spårvagnarna stilla i den sena göteborgskvällen när 45000 fotbollsfantaster samtidigt skulle ut från Ullevi och vidare hem med sina fordon. Härligt! Vi tog oss i a f ut till moster i natten. Och hon var vaken och nyfiken på Alice Cooper. Kul att träffas vid annat tillfälle än begravning som det varit de senaste åren!

Inte moster!

Och nu är det natt mot måndag morgon, kl är två och termomentern visar 5 grader, himlen är stjärnklar och snart ska tonåringen till skolstart, modern lovat skjutsa pga andra ärenden i grannkommunen. So - over and out.

Ungdomsrevolt

När man går på hundpromenad och inte är så taggad på hundarna utan mest låter dem snoka på bäst de vill, då finns det mycket tid för tankar. Åtminstone i min värld. Nu har jag börjat fundera på varifrån tonåringen får allt? Det är ju knappast från de mossiga föräldrarna. Eller kanske är det just precis det det är, från föräldrarna fast tvärt om. Tar bara några exempel:

Hårdrock. Det är tonåringens musiksmak. Hon som spelar klarinett i blåsorkester, klassiskt, modernt, mycket marschmusik, men hemma är det bara hårdrock som gäller. ACDC, Guns´n´Roses, Metallica osv. Införskaffat elgitarr med förstärkare och är med i band i skolan, fast där är hon sångerska. Surtanten själv har ju blivit tvungen att sätt sig in i denna värld i a f i viss mån. Surtanten som är uppvuxen med Beatles, Rolling Stones, Animals,  The Hollies, Tages, Shanes och allt vad de nu hette på 60-talet, 10-i-topp, Kvällstoppen, Bildjournalen, altblockflöjt och akustisk gitarr. Det närmaste hårdrock surtanten kom under sin uppväxt var väl Rock around the clock. Och tonåringens far ska vi bara inte tala om. Hans musik har nog mest varit den klassiska och div Evert Taube på dragspel och så körsång förstås då med en synnerligen blandad repertoar. Tonåringen trakterar med bravur pianot, där är hon självlärd (liksom sin far) och spelar November Rain (Guns´n´Roses) så det dånar och mamman ändå tycker att hårdrock i den tappningen är njutbart.

Rymdforskning. Där har tonåringen sin framtid enligt nuvarande inställning. Sån´t kan ju i o f s ändra sig snabbt. Det har vi varit med om förr. Vem minns inte den långa period som väl knappt har tagit slut, när tonåringen planerade en framtid i Las Vegas (som rockstjärna). Det kanske går att forska om rymden där också, vem vet. Hur som helst tilltalas modern mer av rymdforskningsplanerna (så länge de inte inbegriper egna rymdfärder) än en karriär inom någon skum branch i Las Vegas. Här är nästan så modern skulle kunna tänka sig att dyka lite i litteraturen och lära sig mer själv, om rymden alltså. Eller så frågar man bara tonåringen, går ju fortare. När modern själv var i tonåren hade hon nog ingen egentlig uppfattning om livet efter studenten.

Vampyrfilmer. Det är en gåta för modern, och i än högre utsträckning säkert för fadern, hur The Vampire Diaries kan vara så fängslande. Annat var det på 60-talet, då var det Perry Mason, Bröderna Cartwright (ajdå, hur skulle det där stavas nu då?) och Hylands Hörna som gällde.  Och ibland hände det att TV visade något pop-program.

Sminkning. Tonåringen är som en levande illustration till Top Model (som hon troget följt under ett antal år). Att sminka sig är rena vetenskapliga tillställningen, tidskrävande och allt ska med i rätt ordning. Och det gäller att ha ett jättestort urval smink. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att tonåringen trots allt kan gå till skolan i det närmaste osminkad också ibland. Och varifrån kom foundation? På 60-talet kletade man dit mascara och eye-liner så man blev ordentligt svart runt ögonen, kanske läppstift och sedan var det bra. Moderns sminkväska har sammanlagt under 45 års sminkande inte kommit upp i hälften av det antal sminkattiraljer tonåringen är ägare till.

Kläder. När tonåringen var ett litet barn tyckte modern att HM hade rätt bra barnkläder, tills modern insåg att HMs barnkläder, åtminstone när barnet passerat ur koltstadiet, var kopior av vuxenkläder. Modern fortsatte köpa kläder hon själv tyckte passade till småtjejer, inte alltför tjejigt, praktiskt och någorlunda färgstämt. Så blev barnet mer självgående och tyckte en massa saker om allt, kläder fick lämnas tillbaka till butiken. Nu har modern insett att tonåringen även i sin klädsmak gärna efterliknar hårdrocken - det är svart, svart, svart och svart. Eventuellt med lite nitar här och där, ibland med något som blänker och ibland inslag av vitt. Och gärna då 80-talets hårdockband i bild på t-shirts och liknande. Och svarta säkerhetsnålar i öronen. När modern var tonåring på 60-talet, då var det flower-power som gällde. Småblommigt, manchester, oxblodfärgat, träskor. Svart existerade inte som färg på kläder.

Är det detta som är en ungdomsrevolt - fast då kanske av det lite snällare slaget?