+ 5 grader.

Så var sommaren slut igen då, eller ja nästan i alla fall. Tanten har börjat jobba igen och imorgon börjar tonåringen ANDRA året i gymnasiet. Hur kan det komma sig? Hon var ju nyss 7 år och började ettan i lågstadiet. Minns det som igår, hennes fråga till fröken på uppropsdagen, framförd med allt det allvar som stunden krävde: "Men när ska vi ha lektion?". Nu får man inte vara med på uppropsdagen längre, i bästa fall får man lite information i efterhand och resten får man läsa sig till på någon hemsida hos kommunen.

Och vart tog sommaren vägen då, undrar vän av ordning. Blev något egentligen gjort? Hur gick det med alla planerna, föresatserna och förväntningarna? Är trädgården i toppskick, pudlingarna vältrimmade, väluppfostrade och i toppkondition? Har källaren och tvättstugan genomgått den metamorfos som var tänkt och är städade till oigenkännlighet? Har tanten själv skött om sin kropp på utsidan och insidan, och låtit själen få sitt? Är alla vänner och släktingar påhälsade, alla resor gjorda, och har hammocken utnyttjats i full utsträckning? Och HUR har det gått för alla bloggvänner, har tanten följt alla?

För den som inte orkar med den långa genomgången av svaren på ovanstående  finns här en snabbvariant: De flesta av frågorna besvaras med NEJ. För den som orkar kommer här den betydligt mer ordrika och omfattande bakgrunden till NEJ och kanske lite mer.

BLEV NÅGOT GJORT?
Ingenting blev gjort. Eller ja, jo, lite blev gjort. Tvättstugan är i stort sett urröjd, nu väntar rummet innanför på en totalröjning innan hela enheten ska genomgå en total make-over, med hjälp av snickaren så småningom. Men för att han ska kunna göra något överhuvudtaget åt de flagnande väggarna och groparna i betonggolvet så måste röjningen vara klar.

TRÄDGÅRDEN?
Ja den suktar efter en trädgårdsmästare med mer tid. Ogräset breder ut sig, bristen på regn den senaste månaden syns tydligt i rabatter och på en del utsatta ställen. Men tanten har klippt gräsmattan några gånger och faktiskt fått till balkonglådorna hyfsat den här sommaren. Inköpen av plantorna gjordes i början på juli, då var det rea och två balkonglådor fylldes med petunior, lobelia och silvernjurvinda och de har blivit omskötta så nu är de faktiskt riktigt fina!

SLÄKTEN, VÄNNERNA, RESORNA?

Jodå tack. En del har fått besök, andra inte. Syster i Södertälje, svägerska med make på Torö, makens alla barn med respektive och alla sju barnbarn som just då vistades på Söder i Stockholm, systerdotter med familj tillfälligt i Trosa - alla har de blivit påhälsade. Maken är ju inte riktigt frisk, men han hängde ändå med på pendeltåg, tunnelbana, spårvagn, till fots, med bil och buss och flyg. Och det var skönt att bo på hotell

mellan umgängestillfällena.



Kvällsmoln över Scania, från Scandic i
Södertälje Södra.



                             

Nedre balkongen till vänster, den var vår liksom
tillhörande lägenhet, i mitten på 1950-talet. Då såg
det annorlunda ut, huset har nog genomgått  minst en
ansiktslyftning efter det.
Täppgatan 24, Södertälje.

Djurgården (glass utanför Skansen), fika på Blå Porten, Torekällberget, hamnen i Trosa och lite annat fick vi njuta av. Och folklivet, trängseln, trafiken, inställda pendeltåg. Fel körde vi också mellan Trosa och Södertälje - hur svårt kan det bli?, undrar en infödd sö´täljekringa. Alltså, kringlan upptäckte själv sin felkörning och rättade till den innan övriga i sällskapet hade upptäckt att även andra delar av Sörmland (läs Nykvarn) kunde ha fått fint besök av oss.

På hemmaplan blev det en regnig biltur i grannkommunen en lördag när maken och tanten var ensamma hemma med pudlingarna. Granudden, Gultza-udden, Lövskär - ställen med vatten både uppifrån och nerifrån.

Luleå waterfront, från Granudden.

KROPPEN?

Har fått njuta av hårt arbete med pudlingarna, många promenader, hårt trädgårdsarbete med trilskande slangar och gräsklippare som inte startar, häcksax som lägger av och annat smått och gott. Så har den också blivit mer oformlig. Ägarinnan har kommit till steg två på vägen mot kraftig övervikt - än är det en bit kvar dit, men processen pågår sakta men säkert. Steg ett inträffade för ca 6-7 år sedan när kroppens ägarinna upptäckte att låren kändes liksom förstora undertill, som om veck bildades där, när hon satt på bussen på väg till jobbet. Aldrig på väg hem. Nu har steg två snart passerat - när midjan liksom försvinner och allt blir helt rakt, liksom cylinderformat från armhålorna och neråt, ja längre ner vidgar cylindern mer ut sig om man säger så, men någon midja är svår att skönja. Allt detta måste ändå betyda att kroppen har njutit av mat och dryck.

KNOPPEN?
Ja, hjärnan alltså. Den har vilat. Det mest intellektuella den ägnat sig åt är att lägga patiens i datorn och lösa sudoku. Kanske någon bok slunkit med också. Och så läst kartan (eftersom hjärnan aldrig förstått sig på det där med GPS, vilket kan bero på att hjärnans ägarinna inte äger någon GPS och inte tagit reda på om det går att använda tjänstemobilen till sådant), satt sig in i mysteriet hur en dieseldriven Ford Focus fungerar när man är van vid traktorliknande Volvo V70 årsmodell äldre, navigerat i trafiken på E4an i Stockholm och Sörmland, trasslat fram i Södertörns landsbygd, och försökt förstå sig på kollektivtrafikens tidtabeller i Storstockholm.

PUDLINGARNA?
Hänvisar bara till hundbloggen www.mattenochnelsson.blogspot.com.

ÖVERKURS!
Alltså - tanten har varit med om det mest spektakulära hon upplevt egentligen i sitt 60-åriga liv. Och upphovet till detta är den envisa 17-åringen som knappt synts till i hemmet under sommaren.



Sminket och nitarna på plats!


Hon har varit på resande fot till sina (halv)syskon utspridda i Stockholm och Barcelona. Och som pricken över i avslutades resorna med en Göteborgstripp. I götet hägrade den numera 64-årige Alice Cooper, hårdrockstjärnan, med sin något spektakulära scenshow. Vilken upplevelse! Först att VÄNTA hela dagen på Liseberg för att helt säkert få en plats längst fram vid scenen. Så till slut stod han där, ikonen med sitt band och alla attiraljer. Och under tiden som tanten och tonåringen väntade tillsammans med några andra fylldes platsen framför Stora Scenen på Liseberg till bristningsgränsen.

Nu börjar det strax!

Kravallstaketen avgränsade publiken i sektioner, och vakterna framför oss sa att det nog var 10 000 personer i publiken. Det såg inte vi. Vi såg Alice Cooper framföra det ena numret efter det andra i ett högt tempo och ge järnet från scenen. Där var giljotinen och boaormen. Plektrum och annat haglade ut över publiken, musiken vrålade ut ur högtalarna, publiken vrålade också. Dagens ljus övergick i augustimörker ungefär när showen började. Himlens alla portar hölls stängda, förutom en kort skur nån timme före hela spektaklet. Tonåringen var supernöjd med dagen. Modern = tanten var också nöjd men på ett annat sätt. Det hela medförde ett mycket trevligt besök hos 85-åriga moster som höll med sängplatser och matservice. Och kusinen mötte upp på Landvetter och transporterade tanten genom göteborgstrafiken och bidrog till en jättetrevlig dag innan tonåringen dök upp från Stockholm på em. Och efter Alice Coopers framträdande stod spårvagnarna stilla i den sena göteborgskvällen när 45000 fotbollsfantaster samtidigt skulle ut från Ullevi och vidare hem med sina fordon. Härligt! Vi tog oss i a f ut till moster i natten. Och hon var vaken och nyfiken på Alice Cooper. Kul att träffas vid annat tillfälle än begravning som det varit de senaste åren!

Inte moster!

Och nu är det natt mot måndag morgon, kl är två och termomentern visar 5 grader, himlen är stjärnklar och snart ska tonåringen till skolstart, modern lovat skjutsa pga andra ärenden i grannkommunen. So - over and out.

Återvinning

Igår gjorde vi samma sak som så många andra här i sta´n gör på måndagar, vi åkte till soptippen. Eller som det så vackert heter numera: återvinningscentralen. Det är en intressant företeelse. Man lämnar ifrån sig allt det man inte vill ha, det som är trasigt, det som vuxit för mycket, det man vuxit ur (nej, det får man lämna till Myrorna eller Röda korset), det som plötsligt är fult fast det var snyggt för några år sedan osv.



Ej återvunnet - ny bänkskiva, ny spis, nytt kakel.
Snyggt? Funktionellt?
Det gamla kastades bort!



Jag slängde några förbrukade lysrör och en trasig liten lampa. Där låg stora vackra armaturer och jag tänkte att en sån skulle jag kunna köpa. Varför kastade de bort den? Och sedan avdelningen för sammansatta föremål vilket i verkligheten visade sig vara mest stora möbler. Där stod två pianon bland de till synes felfria sofforna och fåtöljerna. Försökte fälla upp locket på det som stod närmast för att kolla om det gick att spela på, alla strängar syntes när man öppnade överdelen. Tyvärr låg ett annat piano lutat mot det jag kollade på så locket gick ej att öppna - trist, nu fick jag aldrig veta om det var intakt eller inte. Hur kan man slänga ett instrument? Om det är helt alltså? Jag älskar vårt ärvda fula piano, troligen från någon öststat, med tangentbordet lutande inåt och fotpedaler som gnäller när man trampar ner dem. Och jag kan inte ens spela på det men tonåringen kan ju.

Så slängde vi några säckar med trädgårdsavfall i den brännbara avdelningen. Vilket jobb man lägger ner tänkte jag, allting växer hela tiden. Jag klipper ner häcken, förpackar det nerklippta i påsar och slänger det på soptippen. Så växer nytt upp och jag gör samma sak nästa sommar. Eller i höst om jag är ordentlig. Jag röjer upp bland slyet på baksidan (ännu så länge bara i fantasin), det blir fint och rent på marken, slyet hamnar på soptippen, så glömmer jag bort den delen av trädgården igen ett tag, typ två somrar och så är det dags igen att röja. Och gräsmattan är nyklippt, hur länge varar det?

Idag har jag börjat frisera pudlingarna igen, man klipper ner och formar till. Det blir förhoppningsvis snyggt, och så går det en vecka eller två, vädret är bra, inget slafsande i vattenpölar eller lufsande i skogen men ändå så VÄXER det. Och så är man där igen.



Före





Efter



Tänk om man bara skulle låta allt vara: gräsmattan skulle bli en äng först, sedan skulle troligen slyet ta över med början från nordvästra hörnet, häcken på framsidan skulle bli tre-fyra meter hög, maskrosorna skulle ta över den grusade infarten, humlen skulle täcka garaget, jättedaggkåpan skulle invadera sydöstra delen av gräsmattan tillsamman med den rosa nyponrosen och syrenerna skulle bli mastodontstora. Igelkottarna skulle hitta nya bostäder och kanske fasanen som fanns här för några år sedan skulle komma tillbaka. Vinterharen skulle kanske dyka upp om man nu kunde se något genom de smutsiga fönstren och den allt mer igenvuxna trädgården. Förresten skulle ju snön ligga som ett skyddande täcke som ingen skottade bort, det är ju så ONÖDIGT, det smälter ju ändå ner till våren. Det skulle bli som ett Törnrosaslott här, och vi skulle kunna gå i ide när snön kommer och tina fram någon gång till påsk ungefär. Gjorde förresten inte Muminfamiljen just det, gick i ide på vintern? Eller nå´n av figurerna i alla fall.

Och pudlingarna skulle få en päls så lång så vilken domare som helst skulle slås med häpnad om de överhuvudtaget överlevde den odör som troligen också skulle sprida sig från den oklippta pälsen. Fast man kan ju förstås bada även en långhårig pudel. Men inte om man gått i ide.

Snart är man själv ett föremål för återvinning. Jag har för länge sedan skrivit på ett donationskort som jag alltid har i plånboken. Så när jag trillar av pinn knall och fall kan jag återvinnas. Det är ju lite bra, kanske. Eller så har man fallit för åldersstrecket eller nå´t annat streck även i den frågan. Ibland tänker jag på pappa som i sina dystrare stunder klämde i med att "det hade varit lika bra att jag lagt mig vid soptunnan när jag bodde i villan så hade sopgubbarna hämtat upp mig där". Riktigt så illa är det inte här dock. Dessutom skulle det bli problem om jag la mig vid soptunnan, för nuförtiden måste soptunnan flyttas ut på andra sidan gatan inför sophämtning. Så var det inte på pappas tid. Då gick sopgubbarna den 25 m långa sträckan in på tomten och hämtade ut tunnan till den väntande sopbilen och efter tömningen ställde de tillbaka den på rätt plats. Det var tider det. Inte behövde man sopsortera heller. Nu har vi två tunnor som ska ställas ut, ibland båda och ibland bara den ena. Här gäller att göra rätt, och nåde den som sorterat fel - då kan man bli anmäld till kommunen för felsortering och få böter eller nå´t. Vad vet jag?

Ett hus här i närheten har återuppstått efter en Törnrosasömn. Det är lite roligt tycker jag. Många gånger har pudlingarna och jag passerat detta gröna hus, nästan samma gröna som trädgården runt huset. En trädgård som just varit med om att inte klippas, ansas, rensas på åratal. Man såg knappt huset för ogräset och alla stora buskar och träd runt. Någon bodde ändå där för ibland hängde en trasmatta vid entrén. Så plötsligt började det lysa i ett fönster, en ensam lampa. Det stod bilar på tomten. Plötsligt kunde man se huset, en hel del buskage försvann, träd ansades, huset bytte fasad, färgen blev en vacker ljusgrön och fönstren byttes ut. Huset lever igen, med nya invånare. Återvunnet, återuppstått.