Mindfulness

Nu  kan man lära sig grunderna i mindfullness på facebooksidan Åsa och Memea, med inriktning mot att så småningom tillämpa det man lärt sig i hundträningen. Jag gör mitt bästa för att följa den kursen, men lätt är det inte.
För det första ska man ju få ihop tiden. Och det är inte det enklaste. Första veckans övningar var att träna på att fokusera på något utanför en själv. Det gjorde jag i mina hundpromenader men insåg att hundarna kräver uppmärksamhet och då blir det svårt att träna på att rikta sin uppmärksamhet mot något annat. Men tränat har jag gjort.
Vecka två var förra veckan men jag som alltid är lite sen i starten med saker och ting ska nu börja på vecka två. Nu ska uppmärksamheten riktas inåt, att träna på det. Det kanske blir lättare att göra i andra sammanhang än utomhus med hundarna, t ex när man pausar en stund här vid datorn. Säkert skulle det funka att rikta uppmärksamheten utåt även här förstås.
Och i nästa steg som egentligen börjar denna vecka ska tränas på att inte värdera det man ser.
Samtidigt som man går framåt fortsätter man att träna på förra steget. Ja, vi får väl se hur långt jag kommer. Mer detaljer och instruktioner i de olika stegen kan ni hitta på facebooksidan Åsa och Memea.
Vad ska jag nu ha de här kunskaperna till? Ja, till hunderiet var ju tanken, men det spiller väl över på resten av livet också hoppas jag.
Imorgon har jag nästan sovmorgon. Jag behöver inte åka hemifrån kl 6.30 som jag ofta gör utan kan faktiskt åka 7.15 eller så istället. Det innebär ju att man får sova lite längre, och då gör det inte lika mycket att man är en nattuggla som vanligen är i det närmaste död när väckarklockan ringer på morgonen. Så jag börjar om med mitt nya liv för hundrafemtielfte gången ikväll - alltså att stänga av datorn före kl 23.30 (hur många gånger har man inte predikat detta med begränsad datortid på jobbet?!, att leva som man lär är inte lätt!), att ligga i sängen senast kl 23.30. Nu har jag 15 min på mig.

Livet och döden

Allhelgonahelgen är slut. En tid för eftertanke. Jag tänker på de döda i min närmaste släkt
- mamma död 1990, 67 år
- pappa död 2009, 85 år
- min systerson Mikael död 2010, 31 år
och alla andra som lämnat livet för unga och alltid alldeles för tidigt. Man är aldrig beredd.


Jag tänker också på de allra äldsta i min släkt som fortfarande lever
-moster Inga 85 år i år
-faster Mia också 85 år i år
-farbror John som fyller 95 år om ett par dagar.
Det blir allt viktigare att komma ihåg dem, att ringa dem, att hälsa på dem.

Och så ser jag mig runt i min egen familj:
-Tonåringen i starten av gymnasiet med all den energi, nyfikenhet och tron på sig själv som allvetande som präglar tonåren.
- Min man som inte är frisk men alltid sagt att han ser sig som odödlig.
- Jag själv, surtanten som tänker för mycket, försöker få ihop tillvaron och alltemellanåt försjunker i dagdrömmerier. Nu hittade jag nyss den i mitt tycke mycket vackra sången Koppången på youtube. Passar i allhelgonahelgen, passar i jultid, passar när man tänker.