Svårt att välja

Det duggar tätt nu i brevlådan. Ja av alla som vill ha mina pengar. Ska jag ge en gåva till Frälsningsarmén, Vi-skogen, Rädda Barnen, Unicef, Hjärnfonden, Cancerfonden, Barncancerfonden. Synskadades Riksförening, We Effect, Röda korset, Läkare utan gränser, Hundstallet, Svenska Afganistankommittén, Demensfonden eller nåt annat. Kanske till någon av de (rumänska?) tiggare som numer sitter utanför butikerna i stan och vänligt säger hej varenda gång jag passerar.
Vill jag stödja människor i katastrofsituationer, bekämpningen av Ebola, folket på flykt från Syrien och andra på  flykt, bidra till att flickor i olika länder får bättre möjligheter till skolgång och kunskaper, rädda en hund från att dö i onödan, bidra till hållbart jordbruk i Afrika, hjälpa forskningen om hjärnans sjukdomar eller cancersjukdomar hos barn och vuxna. Eller vill jag hjälpa människan framför mig, hon som sitter i kylan utanför COOP eller han utanför Systembolaget som skramlar med en pappersmugg med lite småslantar i?

Inte är det lätt. Ska jag tro att de leende och vänliga människorna som säger hej och snälla är så fattiga och behövande som de ger sken av och som många tidningsartiklar och TV-inslag rapporterar? Eller ska jag tro att de är utsända av maffian och styrda av någon uppifrån och bara lyder order, har sina dyra mobiler i bakfickan och fina bilar runt knuten? Jag väljer att tro att de är fattiga och gör sitt bästa för att överleva. Ibland ger jag dem lite pengar, ibland gör jag det inte. Och så dövar jag världssamvetet genom att trycka på biståndsknappen när jag lämnar tomglas. Men inte alltid. Ibland är jag snål. Och så väljer jag ut något av alla 90-konton och skickar ett bidrag.

Imorgon (idag) är det skyltsöndag här. Då far man chansen igen att känna sig givmild för då dyker säkert ännu fler upp som vill ha ett bidrag till det ena eller andra. Idrottföreningarna (förklädda till tomtar) som säljer julklappar med okänt innehåll, tjejer och killar från mellanstadiet som säljer hembakat som deras föräldrar gjort till förmån för dem själva för de ska åka på klassresa nån gång. (Jag vet, jag har också gjort det). Fast jag kan ju välja om jag går ut på stan eller inte. Skyltsöndagen klarar sig säkert bra utan mig. Förresten har jag inte satt upp julgardinerna, inte bakat saffransbrödet, inte gjort pepparkakor, inte tagit fram ljusstakarna och inte plockat mossa. För mossan har jag köpt på COOP och den ligger i en plastpåse under diskbänken och väntar på att jag ska leta rätt på adventsljusstaken.

Den 15 år gamla ljusslingan prydde sin nya plats i
blomlådorna - i ett dygn, sen blev det kortslutning i systemet
och den får nog kasseras.

Utomhusbelysningen har kommit på plats i alla fall, om än i lite decimerad form. Något kasseras varje år även om det fungerade när jag satte undan det året innan. Ska nog komplettera med något mer, letar efter batteridrivna ljusslingor.

Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.