Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.

Talet som aldrig hölls

Till minne av min moster.

Den närmaste länken till min sedan 1990 döda mamma är borta för alltid. Moster blev 86 år, yngst i sin syskonskara men den som blev äldst. Igår, på Alla Hjärtans Dag tillika fyraårsdagen av min pappas dödsdag, begravdes hon i en vacker ceremoni med många släktingar och vänner närvarande.
Moster var en pigg och glad 86-årig dam som inte väjde för nyheter och nymodigheter. Till henne kunde man maila, fram tills hennes ögonsjukdom inte längre gjorde det möjligt. I telefon talade vi om "strängteoerin" som intresserade henne, men som jag var tämligen ovetande om. 17-åringen däremot, som vet en hel del, känner förstås till detta ämne. När 17-åringen och jag skulle se Alice Cooper i Göteborg på sensommaren blev vi genast inviterade att övernatta hos moster, som sedan höll sig uppe tills vi kom tillbaka på nattkröken och berättade om allt vi upplevt under kvällen.
Moster har alltid funnits i mitt liv, visserligen på avstånd rent geografiskt, men ändå. När jag var barn var det ofta tältsemester som gällde för vår familj. Ibland med moster, morbror och kusinerna. Likadana tält, sexmanna med luftmadrasser, spritkök och campingbord. Vi hade en grå Ford Cortina, de hade en röd. Och vem minns inte mosters 60-årskalas då hon bl a fick en urtjusig baddräkt med tillhörande badmössa om jag inte minns fel. Modellen var nog från 20-talet och hon satte omedelbart på sig den och visade upp för alla festdeltagare. Tio år senare var det 70-årsfest, som också blev ett härligt släktmöte i den bohusländska skärgården.
En begravning blir ju också ett släktmöte, nästan som en fest faktiskt men med sorgliga förtecken. Jag tror att moster skulle ha varit väldigt nöjd med Alla Hjärtans Dag som den blev till hennes minne. Vacker, sorglig, men även med skratt och minnen och möten med släktingar jag inte sett på många år.

Moster, sista gången vi träffades, i augusti 2012.

Sov i ro, kära moster!

Livet och döden

Ledig måndag. Idag betydde det några turer i närområdet med pudlingarna och en tur till sta´n för den hela helgen uppskjutna veckohandlingen. Det var pensionärsrally i butiken, där kryssade pigga äldre, typ jag själv, med kundvagnar och rullatorer. Jag lastade på en hel del, scannade och packade. Som tack för besväret fick jag packa upp allt igen i kassan för avstämning. Och HURRA - det stämde på pricken. Hoppas det dröjer till nästa avstämning.

Denna helg har annars gått i kontrasternas tecken. Maken passade på att passera ännu ett årtal uppåt, påhejad av fru, barn och barnbarn. De äldre barnen hade den goda smaken att bjuda in till middag så jag slapp den delen. Mycket praktiskt. Och gott.

Idag har jag nåtts av sorgebudet att min enda moster har lämnat jordelivet. Denna pigga, framåt, pratglada, nyfikna 86-åring finns inte mer. Hon som agerade hotell och restaurang åt mig och 17-åringen när vi såg Alice Cooper i Göteborg i augusti. Hon som varit nästan som en stand-in för min egen mamma som dog redan när hon var 67 år. Hon som jag ringt med ojämna mellanrum, och besökt med ännu mer ojämna mellanrum. Nu finns hon inte mer. Det är en konstig och sorglig känsla.  Nu finns av mina föräldrars generation bara kvar 85-åriga faster i Dalarna och 96-årige farbror i Södertälje.

Livet går vidare, trots allt.